Längtar tillbaka

Har börjat läsa Kalmar Jägarinnor av Tove Folkesson. Eller börjat är kanske fel ord eftersom jag bara har sisådär 50 sidor kvar, men ja. Den målar förvisso inte Kalmar i några särskilt ljusa färger, snarare i den typiska hemstadslandsortstristessgråskalan man som infödd längtar bort ifrån och känner sig instängd i nästan oavsett var man växer upp, men ändå får den mig att länga tillbaka. Platserna, miljöerna och gatunamnen väcker minnen till liv, får mig att sakna Kalmar och det liv jag levde där. Får mig att inse att 2014 var första året på tio år som jag överhuvudtaget inte satte min fot i Kalmar. Kanske borde jag göra en utflykt dit ner till sommaren eller hösten eller när det blir tillfälle.

Dessutom väcker boken i mig i vissa stråk av sentimentalitet. Jag har ju en tendens att bli en aning sentimental, ibland nostalgisk, av ungdomsskildringar och uppväxtberättelser. Antagligen för att det påminner mig om min egen svunna ungdom. Att tonårstiden och de tidigt 20-åren för alltid är flydda.
Och inte blir insikten om dagarna som flytt mindre nu när den stora brytpunkten då en tvåa förvandlas till en trea närmar sig med stormsteg. När jag tvingas konfrontera min egen flyende ungdom oavsett om jag vill eller inte.

Men det är en bra bok. Jag kan varmt rekommendera den. Även till dig som inte är bekant med Kalmar sedan innan.