Musik i natten

Strax före tretiden inatt var det någon granne (oklart exakt vem) på våningen ovanför som tyckte det var en bra idé att börja spela musik på ohemul nivå. Eftersom jag gick och la mig just då tyckte inte jag att det var en lika bra idé. Övervägde på allvar att ta på mig min sovjetiska uniform och gå upp och säga åt dem (här gissar jag alltså att det var mer än en person i den aktuella lägenheten, den spontana känslan var efterfest) att stänga av. Riktigt varför jag i så fall skulle ta på mig uniformen är högst oklart, kom ihåg att jag var trött, grinig och kanske inte mitt mest klartänkta jag. Kanske tänkte jag att det skulle inge någon sorts auktoritet eller nåt.
Hur som helst tog jag varken på mig uniformen eller gick upp och sa till. Jag låg kvar och tänkte hatiska tankar och fundera på olika passivt aggressiva sätt att hämnas. Sedan slog det mig att det skulle bli lite svårt att hämnas eftersom jag inte vet exakt vilken granne det var som väsnades mer än att det kom från någon av våningarna ovanför.

Visst kan jag muttra om musikvalen emellanåt men i grunden tycker jag att man gott kan ha överseende om någon har fest och spelar högt för sent. Jag är ju ändå uppe och man får ge och ta, nästa gång kan det ju vara jag som vrider lite för långt på volymratten. Men när det börjar spela vid två på natten, då är gränsen för det där överseendet passerad med råge. Man blir liksom lite grinig när det händer.


Den här söndagen har väl hur som helst varit lugn. Kan inte påstå att jag gjort något särskilt direkt. Tagit det lugnt och så mest bara. Nickat till framför eftermiddags-tv (lyckades ju inte somna förrän framemot fyra imorse). Typ så.