Det minst dåliga alternativet

Det kanske framstår dumdristigt att jag åter skrev brev och lämnade i hennes cykelkorg. Jag hade ju gjort det förut utan att det lyckades. Men någonstans är man ju en drömmande romantiker som vill tro på det omöjliga, som vill att livet och särskilt kärleken ska vara som på film och i litteraturen.

Dessutom, vad hade jag för alternativ? Ringa på hennes dörr? Rota fram ett telefonnummer? Nej, det hade bara varit creepy och påträngande och alldeles för närgånget.

Mest rimligt hade kanske varit att avvakta och någon gång när jag möter henne på gatan le, nicka igenkännande och kanske säga hej. Se vad som händer och ta det vidare därifrån. Men till saken hör att det händer så extremt sällan att jag möter henne på gatan eller på gården. Sedan det där första brevet är det inte mer än 4-5 gånger jag mött eller varit nära att möta henne (och vid flera av de tillfällena har jag dessutom gripits av mild panik och fastnat med blicken i marken). Därtill kände jag att jag inte orkade göra så. Jag orkade inte en höst till som den förra då jag ryckte till så fort jag märkte att det tändes i hennes trapp, eller började noja svårt så fort jag såg någon (kille) jag inte kände igen gå in i den porten. Det har delvis varit så även under sommaren och det är jäkligt arbetsamt och tärande, så jag orkade inte. Jag orkade inte avvakta. Särskilt inte som man också får ta i beaktande att man inte kan avvakta och bida sin tid för länge. För då kan det sluta med att hon rätt vad det är träffar någon och så förbannar man sig själv för att man inte agerade tidigare. Det har jag varit med om förut, och det är ingen rolig känsla. Känslan att Det skulle varit jag, varför gjorde jag inget när tid fanns?

Så allt sammantaget var breven i cykelkorgen ändå det minst dåliga alternativet. Och kanske är det vetskapen om att det var ett extremt långskott som gör att jag ändå känner mig helt okej med utfallet. Det skaver att hon inte svarade och jag är fortfarande nyfiken på henne. Men till skillnad från i vintras är det inte alls lika svart och hopplöst och ångestigt som det var då. Som jag var inne på igår var nog syftet med det här senaste försöket inte bara att bjuda ut henne, utan till någon del även att få ett avslut. Ett sista försök, för att sedan kunna konstatera att jag gjort vad jag kunnat och sedan lägga det bakom mig.

Lägga det bakom mig ja. Det kommer jag göra, men som jag också var inne på igår är det inget som görs i handvändning. Jag lär nog få räkna med att det tar ett tag innan jag helt kommit över det. Det finns saker jag skulle vilja säga till henne. Förklara, utveckla, se så hon inte tagit illa upp. Och  det finns så mycket jag undrar och vissa saker jag nog alltid kommer att undra. Jag kan inte hjälpa att undra vad hon tänkte och kände kring breven. Övervägde hon någonsin att tacka ja? Att dyka upp? Vad hade hänt då? Jag kan inte undgå att undra vad som kunde ha blivit, och om hon någonsin undrar samma sak. Om hon någonsin i ensamma  stunder tänker: "Varför gick jag inte ut till parken den där eftermiddagen?". Det är så klart inget jag borde fundera på, och som sagt kommer jag aldrig få några svar på de undringarna. Men såhär till en början är det svårt att låta bli. Precis som det är svårt att låta bli att älta små detaljer som egentligen är betydelselösa. Borde jag stått kvar på balkongen när jag såg henne komma ut ur porten dagen efter att jag lämnat mitt sista förslag istället för att i någon sorts reflexmässig panik smita in? Borde jag ha använt den formuleringen istället för den? Precis som det nu till en början kommer suga till i magen varje gång jag ser henne och påminns om mina krossade förhoppningar. Men det kommer blekna allt mer, och till sist är det inte mer än ett förbleknat minne av en förälskelse som aldrig hände.
Det är inte bara att trycka på en knapp, det kommer ta sin tid, men jag kommer lägga det bakom mig. Tankarna och undringarna och känslorna som snurrar är i någon mån första steget i processen att låta det läka ut och lägga det bakom sig.