Jag har förlorat

Det finns en tjej jag varit intresserad av ett tag. Eller mer rätt är kanske att säga att jag åter blivit intresserad av henne. En del av er kanske minns att jag förra hösten var intresserad av en tjej som bor i huset mittemot och som jag försökte etablera kontakt med medelst brev i hennes cykelkorg. Det är samma tjej jag pratar om nu.
Jag var över henne. Trodde i alla fall att jag var över henne. Så började balkongsäsongen och under sommaren har jag kommit att inse att nä, jag var tydligen inte alls över henne. När sedan sommaren gått och jag sett henne här utanför ganska ofta har jag bara blivit mer och mer nyfiken. Hennes aura av coolness och urbanitet och hennes uppenbara stilkänsla har träffat något i mig och vill inte riktigt släppa greppet. Men för att göra en lång historia kort så skrev jag för ett par veckor sedan ett nytt brev, som jag till min besvikelse inte fick något svar på. Så nu i veckan gav jag henne i veckan en sista möjlighet. En inbjudan till en kort promenad. Ett varv i parken, tio minuter. Och skulle hon fortfarande inte vilja träffa mig efter det så tja, då skulle vi tacka för promenaden och så skulle det inte vara mer med det. Man skulle kunna se det som ett tillfälle för mig att kunna visa vem jag är och kanske kunna övertyga henne om att tja, träffa mig antar jag.
Just en kort promenad i parken här utanför kändes också lämpligt i så måtto att det inte skulle kräva särskilt mycket av henne. Det vore en ganska liten tröskel att ta sig över. Är man tveksam vill man kanske inte dra iväg till någon bar nere i stan eller avsätta en halv kväll. Men parken sådär 40 meter bort i tio minuter borde ändå vara ganska görbart, och eftersom det är enkelt borde tröskeln att ta sig över vara ganska låg även vid tveksamhet. Lite så tänkte jag.

Idag på eftermiddagen var det så dags. Jag hade inte hört något ifrån henne, men det hade jag inte heller väntat mig eftersom jag skrivit att jag skulle vänta ute vid parken en viss tid. Jag hade förberett så gott jag kunde. Funderat ut vad jag skulle säga om hon kom, men också ett par samtalsämnen att plocka fram om det skulle behövas, några frågor att ställa och även svar på frågor jag gissade att jag skulle kunna få. Dessutom, och det här är lite pinsamt att erkänna, hade jag stått framför spegeln på förmiddagen och provat ut vilka kläder jag skulle ha på mig. Jag ville inte lämna något år slumpen utan verkligen vara mitt bästa jag för att göra så gott intryck som möjligt. Jag hade till och med ett par godisbitar i fickan för att kunna bjuda henne på om jag skulle känna att det vore en bra grej.
Så strax innan den sagda tiden gick jag ut till den sagda platsen. När tiden hade passerats med en halvtimme och hon ännu inte kommit gav jag upp. Då kunde man konstatera att hon inte skulle dyka upp. Jag blev besviken och uppgiven, men inte alls så förkrossad som man kanske skulle kunna tro.

I Kents låt Terapi, en av de fyra nya låtarna på best of-samlingen, sjunger Jocke Berg:
Nu är allt hopp ute, nu är kärleken död.
Men nånstans tycker jag det är skönt.

Lite så kände, och känner, jag också. Jag tycker det är pisstråkigt att hon inte dök upp och att hoppet är ute, och en del av mig vill ropa ut att kärleken är död. Samtidigt känns det också lite skönt att det är över, att det blivit ett slut. Nu bör jag kunna lägga det bakom mig och försöka glömma. Historien har fått sitt slut även om det inte blev det slut jag hade hoppats på.
Visst, jag förstår fortfarande inte vad hon tycker sig ha att förlora (särskilt inte den här gången, för vad är tio minuters promenad kontra den potentiella belöningen?). Den enda som riskerade något här var ju jag. Men nu vet jag i alla fall att det inte är värt att ödsla mer tid och energi på och jag har ändå fått någon sorts avslut.

När jag med darrande steg gick ut i eftermiddags trodde jag kanske aldrig riktigt fullt ut på att hon skulle dyka upp. I alla fall var jag inte helt oförberedd på det. Men jag hoppades att hon skulle det. Oj vad jag hoppades. Det känns förjäkligt trist att hon inte gjorde det. Men nu får jag sluta drömma den drömmen, och jag känner mig förvånansvärt okej med det.
Jag har lagt alldeles för mycket tid och energi och tankekraft på att fundera på henne och allt runtomkring. Det ska bli skönt att kunna släppa det och lägga det bakom sig. Att frigöra tankekraft och fullt ut kunna fokusera på jobbsökande och skrivande igen.

Sedan är naturligtvis inte intresse och nyfikenhet något man bara stänger av och så är det borta. Särskilt inte med tanke att hon blivit något av ett enigma, en gåta man vill lösa. Det blir en process, och det kommer få ta den tid det tar. Men jag vet att jag tids nog kommer över det, det gör man alltid. Även fast man alltid när man är mitt i det känner som en textrad ur en annan av Kents allra sista låtar, Du kommer alltid ha en plats i drömmar, mina minnen som den rätta (vill för tydlighetens skull påpeka att jag aldrig tänkt på henne som "den rätta", jag känner henne ju inte överhuvudtaget, men ni fattar vad jag menar).

Oavsett allt kommer jag nog alltid undra vad som kunde ha blivit om hon dykt upp. Och jag kommer nog då och då undra om hon ibland undrar samma sak. Kanske hade det blivit jackpott, kanske hade vi gått på två dejter och sedan kommit fram till att vi inte var rätt för varandra, kanske hade vi avsytt varandra. Det troligaste är antagligen att det inte hade lett till något alls, utan att vi på vår höjd hade blivit goda grannar som hälsar på varandra om vi möts på gården. Vi kommer aldrig få veta.


PS. Jo, en del av mig är nog mer uppriven och uppgiven och självömkande än vad som framgår av det här inlägget. Men dels är jag dålig på att släppa fram den delen av mig själv offentligt, dels stökade jag nog av många av de känslorna redan när hon inte svarade på brevet för ett par veckor sedan, dels är det inte den dominerande känslan. Det som dominerar är att det som sagt är trist att det blev som det blev, men att det någonstans också känns lite skönt att ha nått en slutpunkt och att jag nu kan släppa det hela och lägga det bakom mig. Det upprivna och uppgivna får jag väl spara och använda som inspiration i mitt skrivande istället.