Den sista sången II

13:47 i dag såg jag henne av allt att döma för sista gången. Då lämnade hon. Promenerade ut från gården och körde iväg. Mot nya äventyr antar jag. Nu ser jag henne aldrig igen.
13:47 såg jag henne för sista gången. Sedan började regnet falla.

Fast cykeln står kvar. Vet inte om hon glömde den eller om det tyder på att hon trots allt kommer återvända ännu en gång. Spelar det någon roll?

Någonstans inser jag att jag in i det längsta hoppades att hon skulle ändra sig, att hon trots allt skulle vilja säga hej. Att hon skulle gå upp med nycklarna till ordföranden i bostadsrättsföreningen som bor på våningen ovanför mig och inte kunna motstå impulsen att ringa på när hon passerade min dörr. Jag vet inte ens om det är så man gör med nycklarna, men nog hade det varit en fin liten scen?

När hon lämnade gården öppnade jag balkongdörren och spelade sista refrängen av Den sista sången på brakvolym. Som en sista hälsning. Ett avsked. För att play her out.
Jag vet inte om hon hörde det. Och om hon hörde det vet jag inte om hon kände igen låten, förstod budskapet. Jag hoppas det.
Egentligen borde jag kanske också klivit ut på balkongen, men som så många gånger förr under hela den här historien: modet svek mig. Tyvärr.

Jag vet att jag kanske är löjlig, och jag vet att i längden kommer det vara ganska skönt att inte ständigt påminnas om henne. Men just nu känns det lite tomt och vemodigt. Jag är sådan. Jag måste få vara sentimental. Jag måste få vara melankolisk. Jag måste få sörja. Det är så jag fungerar.

Jag kommer aldrig se henne igen. Den tanken kommer nog ta ett par dagar att sjunka in.