Den sista sången

Hon har flyttat. Flyttkärran rullade precis ut från gården. Det känns... Jag vet inte hur det känns. Vemodigt och tråkigt. Lite tomt. Samtidigt vet jag att det kanske var det bästa som det kunde hända. Fel. Näst bästa. Det bästa hade varit om det hade varit jag som flyttade. Jag kommer sakna att se henne på gården. Det blir sig aldrig likt att bo här igen.

Jag ska ännu inte säga att jag aldrig kommer se henne igen. Hennes cykel och hennes bil står ännu kvar. De borde hon ju komma tillbaka för att hämta, och kanske får jag en allra sista gång syn på henne då. Men hon bor inte längre kvar. Hon är borta.

På det stora hela med intresset och brevhistorien och allt det där? Äh, det känns som jag tjatat om och sammanfattat förut. Jag orkar inte ta det igen. Inte nu.
Jag hade så gärna velat få ställa några frågor, få diskutera och förklara. Eller i alla fall bara säga hej. Och längst där inne gnager tanken: hon vet inte vad hon missat.

Får återkomma när jag samlat och sorterat tankarna en smula. Just nu är det bara allt på en gång.

Och ikväll är jag bjuden på fest. Kan nog vara just vad jag behöver. Fast i ärlighetens namn är jag just i skrivande stund kanske inte på något vidare festhumör.