Den sista sången III

Hon kom tillbaka. Efter ett par, tre timmar kom hon tillbaka. Men 18:31, då såg jag henne för allra sista gången. När hon satte sig i bilen och rullade iväg. Återigen till tonerna av den där sista refrängen av Den sista sången för att spela henne ut. Man är ju en sucker för filmiska effekter.

Nu har jag visserligen  både trott och sagt att jag sett henne för sista gången ett par gånger förut, men den här gången känner jag mig säker. Nu kommer jag aldrig se henne igen.
Nu vore det väl helt enkelt själva faen om hon inte flyttat färdigt.

Fast cykeln står kvar, det gör den. Vad nu det kan betyda. Den lär väl bli upphämtad vad det lider. Skulle dock inte ha något emot om de hämtar upp den så snart som möjligt. Så den inte blir stående som en ständig påminnelse jag inte vill ha. Eller kanske till och med som ett hån, med tanke på rollen den där cykeln spelat i den här historien.

Strax efter att hon försvunnit gick jag ut på en promenad. För att rensa tankarna och påbörja resan tillbaka till mig själv. Bara gick. Utan att tänka eller planera vart jag skulle gå. Lät fötterna styra. Sedan insåg jag att det nog råkade bli en något olycklig rutt. Sånt som händer antar jag.

Det ska bli skönt att bli mig själv igen. För det måste jag vara ärlig och säga att jag inte riktigt har varit genom den här historien, och särskilt inte på slutet. För även om jag inte varit intresserad av henne på det sättet sedan i höstas har det ändå hela tiden legat och gnagt och skavt. Det har varit svårt att släppa det. Särskilt som jag hela tiden påmints om det genom vetskapen att hon i stort sett när som helst har kunnat komma förbi utanför fönstret. Och jag har varit så jävla rädd. För att falla igen. För den dag hon skulle träffa någon. Eller egentligen inte så mycket för att hon skulle träffa någon som för hur jag skulle reagera på att se henne ihop med någon. Jag är inte säker på att jag skulle klara det. Jag är livrädd för att det hade krossat mig.
Det har sugit energi och ja, jag har nog inte riktigt varit mig själv helt enkelt. Det ska bli skönt att slippa all anspänning och ängslighet och vånda. Ni som känner mig kommer nog kunna se fram emot en betydligt mer harmonisk och avslappnad Nicklas framöver än vad som varit fallet sedan jag förlorade mig i hon i huset mittemot. Fast vi ska nog inte ha alldeles för höga förväntningar i och för sig. Det kan ju visa sig att mitt sanna jag är en snarstucken och vresig typ.

Jag vet inte var hon flyttat, och jag kommer heller inte ta reda på det. Först och främst naturligtvis för att jag inte har ett dugg med det att göra. Men också för att jag inte vill veta. För skulle jag få veta skulle jag aldrig riktigt kunna slappna av om jag råkar befinna mig på den ort dit hon flyttat. I alla fall inte nu till en början innan jag hunnit lägga allt bakom mig. Jag skulle hela tiden hålla ögonen öppna och spana efter henne. Och just att ständigt befinna sig på spaning är bland det som sugit allra mest energi under hela den här historien. Så visst, även om min inre Nicke Nyfiken försöker övertyga mig om motsatsen vet jag att innerst inne vill jag inte veta. För jag vill inte hamna där igen. Inte ens om det bara är under ett tillfälligt besök någonstans. Jag har varit där. Det är jobbigt.

Hon är borta. Som jag nämnt tidigare kommer det antagligen ta ett tag för den insikten att sjunka in. För kroppen att vänja sig av med att hela tiden vara beredd på att se henne ute på gården. Men jag har påbörjat resan tillbaka till mig själv, och jag känner redan hur vissa anspänningar börjar släppa. Även om jag längst där inne måste erkänna att jag önskat att saker vore annorlunda ska det när det nu blev som blev bli skönt att slippa se henne, slippa påminnas. Att äntligen kunna släppa hela historien. Det kommer bli befriande.

Fast jag tycker fortfarande att det är lite fånigt att vi aldrig ens hälsat. Det gör jag.

18:31 lämnade hon kvarteret. Nu kommer vi aldrig se varandra igen. Jösses.