Perspektiv

Några tankar med ett par dagars perspektiv. Har försökt sammanfatta lite spridda funderingar, så ha överseende med om det inte är tokstringent rakt igenom.

Jag förstår att det kan verka som att jag lägger lite för stor vikt vid det här. Grejen är, jag håller med. Åtminstone delvis.
De senaste veckorna, månaderna. Det var ganska lugnt. Visst fanns det någonstans bak i huvudet och visst kunde jag vid svaga stunder både noja över om hon träffat någon och misströsta över det som aldrig blev. Visst var jag rädd för att falla igen, och visst påmindes jag ständigt om hela historien när jag såg henne på gården. Och visst närde jag motvilligt någonstans ett hopp och en dröm om ett slumpmässigt möte, att allt skulle förändras. Men det sög inte längre till i magen så fort jag såg henne. Jag gick inte under av oro om hon oväntat gick hemifrån. Jag hade på sätt och vis förlikats med att det aldrig skulle bli. Jag var inte längre intresserad på det sättet, även om jag hade svårt att släppa tankarna på henne. Det var ganska lugnt.
När jag sedan fick reda på att hon skulle flytta var det som att allt drogs till sin spets. Allt kom tillbaka och överväldigade mig. Inte intresset eller att jag föll igen, men hela historien kom rusande tillbaka. Minnen, tankar, funderingar kombinerat med insikten att hon snart skulle försvinna och jag aldrig skulle se henne igen. Den märkliga känslan av panik och lättnad på samma gång. Känslan att fan, jag måste ju åtminstone få höra hennes röst. Säga hej, reda ut saker och ting innan det är för sent. Rädsla och oro, men också den sköna insikten att jag skulle slippa bli ständigt påmind. Det var omtumlande och förvirrande, fick allt att storma i huvudet.

På sätt och vis kom det lite olyckligt i tiden. Mars och april var ganska jobbiga för mig. Inte på grund av den här historien, till skillnad från vad man kan tro av de senaste dagarnas inlägg har jag som sagt förhållit mig relativt avslappnad till den under våren, utan snarare på grund av den årliga vårdippen. En känsla av mild, fullkomligt ogrundad förtvivlan och tomhet. Jag hade precis börjat ta mig ur det där och kände mig påfallande lugn. Då träffade mig beskedet om hennes stundande flytt som ett slag i magen. Jag befann mig i ett bräcklig läge, och därför reagerade jag nog starkare på det hela än vad som egentligen hade varit rimligt.

Den senaste tiden, sedan jag fick reda på den stundande flytten och framåt, får mig osökt att tänka på första halvan av första versen av Socker:

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd

För jag kan se att det var så. Allt jag ville på slutet var att hon skulle se mig. Bara en aldrig så liten gest för att visa... något. Men det spelar inte längre någon roll. Inget med den där historien spelar längre någon roll.


Allt börjar så sakteliga sjunka in. Det är ovant, känns nästan lite tomt, att inte se hennes bil på parkeringen när jag går ut med soporna, eller att det inte lyser välbekant bakom hennes persienner om jag går förbi en kväll. Jag måste erkänna att det hänt ett par gånger de här dagarna när jag sett det lysa i hennes port att tanken föresvävat mig att det är hon som kommit eller gått. Bara helt kort, någon tiondels sekund, innan jag kommer på mig med att just det, hon har ju flyttat. Det är en omställning. Det är många sådana omedvetna småsaker jag nu får vänja mig av med. Sådant som sitter i muskelminnet och som jag inte riktigt styr över. Jag har inte haft en tanke på det tidigare, men de senaste dagarna har jag märkt att jag automatiskt slänger en blick mot det som var hennes port när jag är på väg ut eller in till mig. Knappt ens rimligt då, definitivt inte rimligt nu.

Det kommer med tiden. Det är en omställning, helt klart. Men ju fler dagar som passerar desto mer kommer hon och hela historien om hon i huset mittemot försvinna in i det förflutna. Desto mer kommer alla de där små rörelserna och ögonkasten, kanske att de rentav tangerar tics, försvinna. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att tankarna på henne kommer upphöra i takt med att jag inte ser henne. Tillräckligt väl för att veta att jag måste älta i några dagar. Tillräckligt väl för att veta att det där ger sig med tiden.
Nånstans bara vet jag, jag kommer bli alright.


Med lite perspektiv vet jag egentligen inte om det är min sak att be om ursäkt och förlåtelse. I alla fall inte ensidigt. Men jag kan ta på mig den rollen. Lägga mig platt. För varför ska jag gå i någon sorts polemik med henne? Och vad spelar det för roll hur hon ser på mig? Vi kommer ju ändå aldrig se varandra igen.

Ack, tänk om hon redan vid det första brevet hört av sig och sagt "Tack för brevet, men jag är tyvärr inte intresserad". Så mycket lättare allt blivit.


Hon flyttade ut. De bytte belysning i trapphusen. Igår sopade de bort de sista resterna av vintergruset på gatan här utanför. Svårt att inte se någon sorts symbolik i det.
Förändringens vindar blåser över kvarteret. Dags att jag ser till att förändra min egen tillvaro.

För att förändra min tillvaro ser jag i huvudsak tre fokusområden:

• Få ett jobb och lämna stan
• Hitta kärleken
• Få ihop ett inskickningsbart manus

Den sista punkten är i någon mån lättast, för det är blott och bart upp till mig. Det handlar bara om att ta tag i det och få det gjort. Att jobba på helt enkelt. De andra två, jobb och kärlek, är ju i olika grad beroende av andra.

Jobb får jag fortsätta söka och hoppas att det rasslar till. Se om det går att intensifiera sökandet på något sätt. Kanske också börja fundera över andra alternativ. Gå tillbaka till akademin? Skapa något eget? Se över vilka möjligheter som finns helt enkelt.

Hitta kärleken. På ett sätt är det märkligt att jag inte redan gjort det. Jag är ju faktiskt något av ett kap. Men det är kanske samma sak där som när jag söker jobb. Jag är för dålig på att sälja mig själv. För blygsam för att förhäva mig själv. Samtidigt är det svårt att hitta någon här i stan. Det var nog delvis på grund av det sistnämnda jag fastnade för hon i huset mittemot. När jag först lade märke till henne hade hon en stil och en utstrålning som fick mig att tro att ja, hon var min typ. Det är ganska ovanligt i den här stan.

Jag tror att jag skulle vara ganska bra på att vara ihop. Med risk för att låta självgod har jag ändå många av de egenskaper som sägs vara viktiga i en relation. Jag är bra på kompromisser, jag är ödmjuk inför min styrkor och svagheter, motsatsen till långsint, prestigelös och empatisk. Så jag tror att jag skulle vara bra på det. Det svåra är ju bara att lyckas bli ihop till att börja med.
Egentligen är det konstigt att folk lyckas bli ihop typ hela tiden. Det är ju jättesvårt.

Dock är nog kärlek just nu den lägst prioriterade av de tre. Jag vill inte bli fast här och då får jobb och ta sig härifrån gå före. Dessutom känns inte tanken på att bli kär jättetilltalande nu när en historia om olyckligt trånande just nått sitt definitiva slut. Kan nog behöva få det ur kroppen först.
Så även om det är ett fokusområde för att förändra tillvaron är det inte vad jag just nu kommer lägga energi på. Då går skrivandet och jakten på ett jobb före.


Cykeln står fortfarande kvar. Börjar nästan tycka synd om den. Står där helt kvarglömd och ensam. Som en påminnelse om det jag helst vill slippa tänka på.