19360529 - 20220912

Farmor är död. Fick veta det när jag kom från förmiddagens tur till Filipstad. Tråkigt såklart, men inte helt oväntat. Så det är vad det är. Man visste att det skulle kunna hända nu eller om några månader, men sedan hon blev dålig nu senast för några veckor sedan har man väl varit rätt på det klara med att upploppet närmat sig. Så ja, det är på det hela taget ganska odramatiskt.

Exakt när hon drog det sista andetaget vet jag inte, men skulle det vara så att det var medan jag ännu var i Filipstad hade det nästan känts som ett passande sammanträffande. Hon var ju uppifrån de där trakterna, bodde en kort period i just Filipstad i ungdomen och när vi var små brukade hon och farfar ta med mig och min syster på Filipstadsmarken vid ungefär den här tiden på året. Så Filipstad och farmor har alltid varit tätt sammankopplade för mig.

Har under dagen funderat lite på varför jag inte är ledsnare eller känner större sorg över farmors bortgång. Vid sidan av att man vetat att det skulle kunna hända tror jag också att det är att vi röjde ur hennes lägenhet och sådär redan i somras. Man gick liksom redan då igenom hela den där processen med minnen, att påminnas om saker och det vemodiga i att mer eller mindre städa bort det som alltid funnits. På så vis blir det kanske lite symboliskt att hon gav upp andan bara dagen efter att de sista föremålen där uppifrån, ett gäng kannor, såldes på auktion. Hon kommer givetvis vara saknad, och kanske kommer en reaktion längre längre fram när det i högre grad sjunkit in att hon faktiskt är borta, men just nu är det mest att tja, det är som det är.

Farmor var den sista i den generationen av familjen att gå. Först Leif, min biologiska farfar, några år innan jag föddes. Sedan morfar alldeles i skiftet mellan sommarlov och skolstart i åttan. Göran, mormors man (hon och morfar var skilda sedan länge när jag föddes), i nian. Mormor strax efter min systers student. Farfar strax efter att jag flyttat tillbaka hit till stan, i början av 2014. Fram till för ett par år sedan hade jag nog trott att farmor skulle leva ett gäng år till. Då var hon i gott slag för sin ålder, klarade sig så gott som helt på egen hand. Så kom pandemin med sitt hållande av avstånd, samma sommar dog hennes älskade hund. Båda de sakerna tog på henne mentalt, och när de dagliga hundpromenaderna försvann är det klart att även kroppen stelnade mer än tidigare. Sedan dess var det väl en spiral som i huvudsak pekade neråt, om än inte utan ett och annat kliv uppåt emellanåt. Och i den ålder hon var, hon fyllde ändå 86 i våras, kan det ju gå ganska fort neråt när det väl börjar slutta.

Nåväl, i morgon är det tisdag. Jag har ett uppdrag i Degerfors. Sånt är livet.