En era är över
Jag vet inte riktigt vad som finns att säga. Kalmareran är över, och jag sitter för tillfället hos mina föräldrar i Karlskoga. Kommer vara kvar här tills jag får tag på en lägenhet någonstans. För även om jag blir kvar här i stan tills jag får ett jobb vill jag ju ha något eget, att inte behöva bo hos föräldrarna liksom.
Det kändes hur som helst vemodigt när stunden var kommen. När det var dags att låsa dörren till min underbara Kalmarlägenhet en sista gång, och för sista gången gå ut genom den port jag passerat oräkneliga gången. Innan jag lämnade lägenheten slog jag mig ner på golvet mitt i lägenheten, såg mig omkring en sekund och mindes tillbaka på allt jag varit med om i lägenheten och i Kalmar. Jag tackade lägenheten för den tid vi delat, och jag sa adjö. Sedan var det dags. Dags att sätta sig i bilen och för sista gången rulla iväg från Skräddaretorpsvägen. Först ner till stan, för att lämna nycklarna hos Kalmarhem. Sedan upp längs Norra Vägen och vidare ut ur stan, norrut mot Karlskoga. När jag gick förbi larmtorget på väg mot Kalmarhems kontor förvånades jag av det stora antalet poliser på platsen. Trodde det först att det hade hänt något på hotellet som ligger där, för det stod ett gäng polisbilar utanför. När jag sedan kom några steg till och passerade O'Learys insåg jag dock skälet till polisens närvaro. Det var tydligen fotboll i stan idag, och bortalagets (IFK Göteborg) supportrar satt på uteserveringen och laddade inför matchen. Tänk ändå att en sådan grej ska rendera i fler poliser på en och samma plats än vad jag någonsin sett tidigare i Kalmar (well, precis utanför polisstationen undantaget då naturligtvis). Jag lämnade kuvertet med nycklarna i Kalmarhems brevinkast, och strax efter klockan ett började resan bort. När vi några få minuter senare rullade längs Norra Vägen på väg ut ur Kalmar för sista gången bubblade vemodet upp igen, och jag kunde inte hålla mig från att stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på My Hometown. När jag spelade den och för sista gången såg mina kvarter susa förbi utanför fönstret var det inte utan att en tår trängde fram i ögonvrån. Whatever you do, remember one thing: my home is where my heart is; och en bit av mitt hjärta kommer för alltid finnas i Kalmar.
Resten av resan gick bra. Blev en kort bensträckare strax utanför Vimmerby. Vi stannade för att äta i Laxå, för vi ville inte komma fram och börja packa ur bilen utan något i magen. Det blev inget avancerat utan vi stannade på ett ställe utmed vägen. Typ kombinerat gatukök och vägkrog. Ingen större gastronomisk upplevelse visserligen, men det var mat och något att fylla med magen med, och just då var det allt som behövdes. Mellan Laxå och Svartå (ni hör ju vilka metropoler vi passerade) stod en lastbil med varningsblinkers på. Himla dumt ställe den hade stannat på tyckte vi då det var en liten bit upp i en backe och gjorde det svårt att se eventuella möten. När vi passerade insåg vi dock varför den stod drä den stod. På andra sidan lastbilen stod en illa tilltygad bil, och ett par meter där bakom låg en död älg varifrån en rännil av mörkt blod letat sig en bit nedför backen. Och ytterligare en bit bak låg en sönderlsiten takbox i diket. Med tanke på hur tilltygad bilen var och hur långt bakom bilen takboxen låg måste det ha varit en rejäl smäll. Fanns dock inga människor i närheten, och åt andra hållet stod en varningstriangel uppställd. Så även fast olyckan måste ha hänt ganska nyligen (älgen låg ju kvar, och bilen stod kvar på vägen, och det var inte avspärrat på något sätt) bör alla inblandade ha transporterats till lämplig vårdinrättning. Hoppas det gick bra och att ingen blev allvarligt skadad.
Vi var framme här en bit efter sju. Lastade då i princip bara in grejerna, så i stort sett hela mitt möblemang och övriga prylar står nu intryckt i morsans och farsans vardagsrum. Fanns liksom ingen direkt energi för något annat just då. Får väl bli morgondagens projekt att gå igenom vad som finns i vilka lådor, vad jag behöver ha medan jag är här, och vad som kan ställas typ förråd eller liknande. Tittade på Bron. Tittade på lite annan TV. Och nu sitter jag här. Och plötsligt är jag inte längre Kalmarbo.
Det kändes hur som helst vemodigt när stunden var kommen. När det var dags att låsa dörren till min underbara Kalmarlägenhet en sista gång, och för sista gången gå ut genom den port jag passerat oräkneliga gången. Innan jag lämnade lägenheten slog jag mig ner på golvet mitt i lägenheten, såg mig omkring en sekund och mindes tillbaka på allt jag varit med om i lägenheten och i Kalmar. Jag tackade lägenheten för den tid vi delat, och jag sa adjö. Sedan var det dags. Dags att sätta sig i bilen och för sista gången rulla iväg från Skräddaretorpsvägen. Först ner till stan, för att lämna nycklarna hos Kalmarhem. Sedan upp längs Norra Vägen och vidare ut ur stan, norrut mot Karlskoga. När jag gick förbi larmtorget på väg mot Kalmarhems kontor förvånades jag av det stora antalet poliser på platsen. Trodde det först att det hade hänt något på hotellet som ligger där, för det stod ett gäng polisbilar utanför. När jag sedan kom några steg till och passerade O'Learys insåg jag dock skälet till polisens närvaro. Det var tydligen fotboll i stan idag, och bortalagets (IFK Göteborg) supportrar satt på uteserveringen och laddade inför matchen. Tänk ändå att en sådan grej ska rendera i fler poliser på en och samma plats än vad jag någonsin sett tidigare i Kalmar (well, precis utanför polisstationen undantaget då naturligtvis). Jag lämnade kuvertet med nycklarna i Kalmarhems brevinkast, och strax efter klockan ett började resan bort. När vi några få minuter senare rullade längs Norra Vägen på väg ut ur Kalmar för sista gången bubblade vemodet upp igen, och jag kunde inte hålla mig från att stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på My Hometown. När jag spelade den och för sista gången såg mina kvarter susa förbi utanför fönstret var det inte utan att en tår trängde fram i ögonvrån. Whatever you do, remember one thing: my home is where my heart is; och en bit av mitt hjärta kommer för alltid finnas i Kalmar.
Resten av resan gick bra. Blev en kort bensträckare strax utanför Vimmerby. Vi stannade för att äta i Laxå, för vi ville inte komma fram och börja packa ur bilen utan något i magen. Det blev inget avancerat utan vi stannade på ett ställe utmed vägen. Typ kombinerat gatukök och vägkrog. Ingen större gastronomisk upplevelse visserligen, men det var mat och något att fylla med magen med, och just då var det allt som behövdes. Mellan Laxå och Svartå (ni hör ju vilka metropoler vi passerade) stod en lastbil med varningsblinkers på. Himla dumt ställe den hade stannat på tyckte vi då det var en liten bit upp i en backe och gjorde det svårt att se eventuella möten. När vi passerade insåg vi dock varför den stod drä den stod. På andra sidan lastbilen stod en illa tilltygad bil, och ett par meter där bakom låg en död älg varifrån en rännil av mörkt blod letat sig en bit nedför backen. Och ytterligare en bit bak låg en sönderlsiten takbox i diket. Med tanke på hur tilltygad bilen var och hur långt bakom bilen takboxen låg måste det ha varit en rejäl smäll. Fanns dock inga människor i närheten, och åt andra hållet stod en varningstriangel uppställd. Så även fast olyckan måste ha hänt ganska nyligen (älgen låg ju kvar, och bilen stod kvar på vägen, och det var inte avspärrat på något sätt) bör alla inblandade ha transporterats till lämplig vårdinrättning. Hoppas det gick bra och att ingen blev allvarligt skadad.
Vi var framme här en bit efter sju. Lastade då i princip bara in grejerna, så i stort sett hela mitt möblemang och övriga prylar står nu intryckt i morsans och farsans vardagsrum. Fanns liksom ingen direkt energi för något annat just då. Får väl bli morgondagens projekt att gå igenom vad som finns i vilka lådor, vad jag behöver ha medan jag är här, och vad som kan ställas typ förråd eller liknande. Tittade på Bron. Tittade på lite annan TV. Och nu sitter jag här. Och plötsligt är jag inte längre Kalmarbo.
posted by Nicklas R at 23:51
0 Comments:
Post a Comment
<< Home