Helgen som gick, helgen på Way Out West

Här är den då, till sist, berättelsen om helgen som gick, berättelsen om helgen på Way Out West. Den kanske blev lite lång, men ni får hålla till godo.

 

Onsdag

I onsdags satte jag mig på en buss mot Karlstad, för att där byta till tåg mot Göteborg. Resan gick bra och helt utan missöden. Fast det slog mig hur fort tiden går när hag anlände och insåg att det redan gått ett år sedan jag sist hörde ifrån en kompis jag träffade på festivalen förre året. Då var jag så klart tvungen att skicka ett sms för att se hur det var med henne nu för tiden. När jag kommit fram och pustat ut ett tag bestämde jag mig för att åka iväg och se om jag kunde hämta ut mitt armband, tänkte att det kunde vara bra att få gjort så jag kunde gå in på området en sväng innan mitt arbetspass på torsdagen. Visade sig dock att jag inte alls kunde hämta ut armbandet, eftersom jag inte skulle jobba före festivalen kunde jag av oklar anledning inte få armbandet förrän på torsdagen. Har ärligt talat lite svårt att se syftet med den regeln (särskilt som att festivalen hade någon förgrej redan på onsdagskvällen), men det var ju som det var. Klockan var väl vid det laget vid femtiden eller strax därefter och jag hade inget särskilt för mig. Så jag bestämde mig för att promenera Linnégatan ner till Järntorget för att se hur lång tid det skulle ta. Det kan ju vara bra att veta, och jag skulle ändå åt det hållet eftersom jag hade funderingar på att besöka Pustervik framåt kvällen då det spelade tre bra band där helt gratis (och bra musik gratis gillar man ju). Det tog inte alls särskilt lång tid att gå dit (vilket jag inte heller hade trott då jag visste på ett ungefär hur långt det är) och eftersom det fortfarande var ganska tidigt beslutade jag mig för att strosa runt lite på måfå och se var jag hamnade. Då jag hittar ganska dåligt i Göteborg trots att jag varit där rätt många gånger kändes det som en bra grej för att orientera sig lite och bli lite mer bekant med staden rent geografiskt. Det bästa sättet att lära sig en stad är ju trots allt att flanera. Så jag började gå, och plötsligt var jag mitt inne i stan, och så snurrade jag omkring där en stund innan jag så sakteliga började röra mig tillbaka i den riktning jag kom ifrån. Det blev en liten nätt promenad till slut. När jag mätte på Hittas karta nu nyss visade det på strax under åtta kilometer, men så långt kändes det inte då, så vetefan om den avståndsmätningen är helt korrekt. Hur som helst så var det nog den rejälaste promenad jag tagit när jag varit där i alla fall. Annars när jag är där blir det ju oftast spårvagn när man ska någonstans, och planlöst flanerande finns sällan tid eller möjlighet till. Men jag gillar det planlösa strosandet. Man tänker bra under tiden, och man ser och upptäcker saker man annars aldrig hade sett och upptäckt.

 

Hur som helst. När jag var tillbaka vid Järntorget hade klockan börjat närma sig kväll (skulle tro att hon var runt halv åtta), och jag slank in på Pustervik och tog mig en öl. Satt där och smuttade på ölen och tittade på folk ett tag, och lite senare var det dags för kvällens första band att spela. Eleanor Friedberger närmare bestämt. Bortsett från Georgie Fame i vintras var det min första liverock sedan jag lämnade Kalmar förra hösten, så det var efterlängtat. Bra var det också. Sedan följde även Side Effects och Hästpojken under kvällen, bra även dem. Fast Side Effects gav mig nästan lite åldersnoja, för herregud så unga de var. Fast det är klart, rocken ska ju vara ung och jag fyller ju ändå 30 nästa år, så det är väl inte mer än rätt att nya unga band får mig att känna mig gammal. Nåväl, när Hästpojken, som var sist ut, spelat färdigt var det dags att börja avrunda kvällen och ta spårvagnen tillbaka till den lägenhet jag lånade under festivalen. Jag hann med vagnen, och jag somnade gott när jag kom hem.

 

Torsdag

Från början hade jag tänkt att jag skulle gå in på området och se Polica innan mitt arbetspass började klockan fyra på torsdagseftermiddagen. Men eftersom jag inte fick hämta ut armbandet förrän under torsdagen hoppade jag över det. Det kändes liksom lite ovärt att gå runt hela området för att gå in, se en liten stund av konserten och sen gå runt hela området igen. Det är trots allt en rätt bra bit att gå till/från funktionärsincheckningen. Så istället var jag där lite före fyra, och checkade då direkt in för mitt arbetspass. Crew Catering skulle jag jobba med denna dag. Funktionärsserveringen alltså. Jag fick till uppgift att jobba ute på golvet under middagen, det vill säga ha lite koll ute bland borden, se till så att brödet inte tog slut, fylla på kaffe och så vidare. Det gick himla bra. Efter den lilla rast vi fick när middagen var avklarad och bortstädad blev det dock inte att förbereda nattmaten. Jag och tre till (vi var fem funktionärer totalt) blev istället utlånade till vip-avdelningen där det tydligen behövdes lite avlastning. Att jobba där kanske låter glassigt, men tro mig det var väldigt slitsamt. Vi skickades dit för att plocka och bära disk, och då kanske ni förstår att det inte direkt var någon walk in the park. Mycket att bära, trångt på grund av mycket folk, inte helt ostressigt, ja ni fattar. Men det gick bra även om det var lite slitigt, och tydligen var vi rätt bra på det. Jag träffade hon vi hade som chef när jag var nere på funktionärsserveringen och åt lunch dagen efter, och tydligen hade chefen för stället där vip-avdelningen är inhyst sagt något i stil att vi som blivit inskickade var bättre än de som brukade jobba där. Då blev jag nästan lite generad och bad henne hälsa till den vanliga personalen och be om ursäkt ifall vi hade råkat framställa dem i dåliga dager. Men alltid bra att veta att man har den talangen antar jag.

 

Hur som helst, vi jobbade där några timmar och det flöt på ganska bra. Strax före ett var vi klara inne på vip:en och traskade, efter att ha fått väldiga tack av den ordinarie personalen, tillbaka den korta biten till funktionärsserveringen. Och oj vad gött det var att tvätta händerna då kan jag säga. Det var nog den mest efterlängtade handtvätt jag gjort. Av förklarliga skäl blev det liksom rätt kladdigt att hålla på att plocka disk. Man hade lite öl på händerna om man säger så. Väl tillbaka fick vi lite mat sådär på nattkröken. Jag hade dock lite bråttom för att hinna med sista bussen hem (hade jag missat den hade jag inte varit hemma förrän framemot halv fem), så jag fick med mig en matlåda istället. Himla snällt. När jag kom hem satte jag i mig maten (en väldigt god nudelwok) och sen gick jag och la mig. Jag somnade tämligen omedelbart. Nästa morgon  skulle klockan ringa tidigt.

 

Fredag

Halv åtta vaknade jag av att klockan ringde. Jag skulle börja dagens arbetspass klockan tio, så längre än så fanns inte tid till att sova. Jag tog mig upp, tryckte i mig en bit bröd till frukost, borstade tänderna, tvättade håret, gjorde rent öronpropparna (någonstans där han jag även klä på mig och stoppa ner det jag behövde för dagen i väskan), och sedan var det mer eller mindre ags att åka. Jag kom till området, checkade in och mötte upp de jag skulle arbeta med för dagen. Den här dagen skulle jag arbeta på en servering på festivalområdet. Ungefär det mest hyllade matstället på hela festivalen skulle det visa sig. Ett ställe som sålde friterade risottobollar i några olika smaker (himla goda, men jag återkommer till det längre fram). Under förmiddagen var vi med och förberedde inför dagen. Typ diskade lite köksutrustning, rullade lite bollar och så. Jag var typ svinbra på att rulla bollar. Sen tog vi lunch, och det var då jag fick höra det fina omdömet jag och mina kolleger från dagen innan fått om  vårt diskbärande. Sedan efter lunch när alt väl hade öppnat var det inte jättemycket att göra, utan då var det mer att vi stod lite stand by för att kunna rycka in när vi behövdes. Ett tag stod vi och hängde lite vid ett staket ut mot vägen där alla besökare passerade på vägen in och tittade på folk. Slutade så klart med att vi fick massa frågor vi inte kunde svara på (jag hade ju dittills inte varit ute på området alls så jag hade ju lite dålig koll på var det mesta fanns), så vi funderade på om vi skulle sätta upp en skylt med texten "DET HÄR ÄR INTE EN INFORMATIONSDISK! VI VET INGENTING!".

 

Vid fyra, två timmar innan vårt pass var över, dök det upp ytterligare fyra funktionärer. Det var de som skulle jobba eftermiddags- och kvällspasset. Så då blev vi plötsligt jättemånga (8) som inte hade så värst mycket att göra. Lite överlappning av passen är så klart bra, man vet ju aldrig om någon blir lite försenad eller så, men två timmar känns kanske lite i längsta laget. Visserligen ska väl kanske passen ha en viss längd för att alla ska få rätt antal timmar och så, men ändå. Men det löste sig med att vi som hade jobbat på dagen fick sluta lite tidigare. För vi behövdes liksom inte allihop när vi var så många. Så då var jag färdigjobbad för festivalen. Hängde då ett tag med ett par av dem jag jobbat med under dagen och tog det lite lugnt och pustade ut. Ett tag satt vi i varsin solstol utanför ett sponsortält, då stannade det plötsligt en precis framför oss och knäppte helt spontant en bild oss innan hon gick vidare. Ganska oväntat, lite smickrande, och man blev klart undrande. Men jag antar att vi var typ ovanligt snygga eller nåt.

 

Nåväl, när vi hade tagit det lugnt ett tag kilade jag ner för att checka ut. Hade tänkt ha kvar mitt funktionärsarmband i år också, mest för att det är det jag haft och som därför blir en mer genuin souvenir än ett vanligt tygarmband, och lite också för att jag skulle kunna halvfuska lite med att gena bakvägen efter utcheckningen och slippa gå runt hela skiten när jag skulle in på området. Men det gick tydligen inte för sig i år. Man var tvungen att byta armband när man hade gjort sitt sista arbetspass. Och gena fick man egentligen inte göra oavsett armband, utan det fick man bara göra medan man arbetar. Det sistnämnda köper jag delvis, för det fattar man ju att det inte ska vara massa onödigt spring på de opublika områdena. Å andra sidan kan jag tycka att det gott kunde vara tillåtet att ta den vägen in på festivalområdet när man jobbat färdigt. För det är en bra bit att gå om man ska gå runt hela området och gå in genom vanliga entrén, och har man då jobbat en hel dag för festivalen tycker jag att man kan få den förmånen. Dessutom ska en klar majoritet ut åt det håll som vanliga entrén ligger när man ska hem, så jag tror inte det hade blivit några anmärkningsvärda mängder onödigt spring oavsett. Men som sagt, att man inte får gå där när man inte jobbar kan jag någonstans ändå tanken med. Att man absolut var tvungen att byta armband har jag dock svårare att se någon mening med. Det känns bara ogenomtänkt och poänglöst och som en regel som finns mest för regelns egen skull. Det är ingen stor grej så klart, men just då gjorde det mig en aning irriterad. Dels har jag svårt för ogenomtänkta och poänglösa regler till att börja med, och dels var jag rätt trött efter att ha jobbat och då är man ju lite mer lättirriterad än vanligt. Just då kände jag också att jag var så jäkla trött på ogenomtänkta regler och rigida regeluttolkare att jag bara inte orkade. Jag försöker att alltid vara trevlig och artig, men just då finns risken att jag framstod som lite gnällig. Inte otrevlig (tror och hoppas jag i alla fall), men gnällig. Att man var tvungen att byta armband omöjliggjorde ju också att halvfuska och ta bakvägen in ändå...

 

När jag väl hade gått hela vägen runt och tagit mig in på området ställde jag mig och tittade på Les Ambassadeurs som spelade då. Svängig afrikansk calypsoinspirerad musik. Klart underhållande. Och man ska inte skratta åt människor som dansar och har roligt, men när folk som annars dansar till (eller ens lyssnar på) afrikanska och karibiska rytmer blir det lätt lite... stelt. Då är det svårt att undvika att det börjar dra lite i smilbanden. Efter det såg jag en snutt av Future innan jag tittade på Janelle Monaé (svinbra), så blev det en snutt Little Dragon, slutet på Icona Pop och så till sist Outkast. Kan väl konstateras att det hänt en del sedan förra gången jag såg Icona Pop. Då var det på Popidyll för kanske 90 pers i början av 2011. Nu var det lite större om man säger så. Manners satt dock fortfarande precis där den skulle. Och vad ska man säga om Outkast? Tja, det var väl vad det var liksom. Den omtalade sexismen var osmaklig, och det var väl inte den mest generösa show man sett direkt, men annars kändes det väl som ungefär vad man kunde förvänta sig. Leveransen av låtarna var det i det stora hela inget fel på.

 

Ett tag umgicks jag med tanken på att ta mig ner på någon klubb på kvällen. Fast när jag hade jobbat färdigt kände jag mig så trött att jag rätt omedelbart bestämde mig för att titta på Outkast och sen åka hem och lägga mig. Så skedde också. När jag kom hem tryckte jag, precis som till frukost, i mig en brödbit och sen somnade jag, även denna kväll, rätt fort.

 

Lördag

Under lördagen var jag ledig, jag hade ju gjort mitt sista arbetspass på fredagen, och det blev således också den dag då jag såg flest spelningar. Åkte ner till området så jag var där vid tvåtiden. Gick en liten sväng på området och tittade på Mark Ernestus presents Jeri-Jeri. Afrikanskt sväng med mycket trumma. Svängde på bra även om det kanske blev en aning jammigt ibland. Nämnas kan också att de i sista låten tog upp först två, sedan ytterligare två (de första tvås kompisar vad det verkade) tjejer ur publiken som fick vara med och dansa på scenen. Just att plocka upp personer på scenen verkade vara något av dagens trend, för även under nästa konsert bjöds en tjej ur publiken upp på scenen. Det var Seasick Steve, som jag blev stående att se mest av en slump för att han körde igång när jag gick förbi och det lät intressant. En underhållande spelning, där man kände spelglädje och att de på scenen verkade ha roligt. Och så verkade Steve själv vara en klart sympatisk person som berättade en del kul anekdoter och dylikt mellan låtarna. Tjejen han tog upp på scenen? Mellan två låtar knallade han ner i diket framför scenen, gick runt där en stund och valde ut en tjej som han tog med sig upp. Sen fick hon sätta sig på en stol samtidigt som han förklarade att nu var det dags för en kärlekssång. Just där och då var det rätt roligt.

 

Direkt efter Seasick Steve var det dags för Linda Pira - Ladies First på Azalea. Vid det laget hade regnet, festivalens första, dragit in. Men det fick vara värt att bli blöt, för jäklar vad bra Pira & co var. Jag lyssnar inte särskilt mycket på hiphop annars, men den här konserten var riktigt riktigt bra. Och riktigt kul att ha sett. Sedan var det dags att vända in i Linnétältet, där jag sedan skulle bli kvar större delen av kvällen, för att se Elliphant. Precis som med Icona Pop viss kontrast mot när jag såg henne på Popidyll alldeles i början av 2013. Då stod jag längst fram i mitten, det gjorde jag inte direkt nu kan jag säga. Det var fler än jag som hade begett sig till tältet för Elliphant, vissa av dem kanske på grund av regnet, så det var rätt trångt och jag fick stå långt bak. Men det spelade inte så stor roll, det var bra ändå. Sedan var ursprungsplanen att äta innan Jenny Wilson skulle gå på vid sju, men eftersom det spöregnade tog jag beslutet att stanna kvar i tältet istället. Även det var det fler än jag som gjorde. För att vara mittemellan konserter var det påfallande välfyllt i tältet. Inte så att det var trängsel direkt kanske, men tillräckligt för att det hade kunnat anses vara en helt okej publik på en dagspelning. Jenny Wilson var för övrigt magiskt bra. Ett helt annat anslag både på show och låtarnas arrangemang än när jag såg henne för några år sedan (när hon turnerade på Hardships!-plattan). Det här var mörkare, tyngre, mer elektroniskt. Samtidigt som Jenny Wilson själv intog rollen som showkvinna med en annan pondus, mer extrovert skulle man nästan kunna säga. Senast jag såg henne skulle ord som snyggt, elegant och kanske lite artsy kunna användas, nu var det råare, showigare, tyngre. Flera gånger klättrade hon ner i diket och ställde sig på avsatserna på kravallstaketet. Flera av de gångerna så nära att jag hade kunnat röra henne om jag hade sträckt ut armen (och alltså förlåt om jag är ytlig nu, men jävlar vad snygg hon var på nära håll). I någon av de sista låtarna klättrade hon rentav över staketet ungefär där jag stod, och tog en runda i publiken. Men som sagt, helt oroligt bra. Gå och se Jenny Wilson live om ni får chansen. Och spelar hon dessutom i ett tält eller inomhus eller när det blivit mörkt är det nästan kriminellt att inte gå dit och titta.

 

Nåväl, när Jenny Wilson var över var min plan att sno åt mig en bra plats (läs längst fram, helst i mitten) till Annika-konserten (hon skulle spela i samma tält efter Jenny Wilson). Under Jenny Wilson hade det slutat regna, så nu tömdes tältet betydligt mer. Någon plats allra längst fram blev det dock inte, för det var fler än jag som hade haft samma idé och stannat kvar, men väl i andra raden. Eller ja, till en början i andra raden i alla fall. För det visade sig att killen precis framför mig var en sån där jobbig typ som inte fattade att står man längst fram så får man banne mig luta sig mot staketet. Han tyckte tydligen att det var helt okej att hålla i staketet och stå på armlängds avstånd från detsamma när konserten väl började. Så mot slutet av spelningen stod jag snarare på tredje, kanske rentav fjärde raden. Alltså ska du stå längst fram nära mitten så stå längst fram, annars kan du lika gärna ge platsen till någon (mig) som hellre vill ha den. Har aldrig varit så nära att "råka" sätta en armbåge i ryggen på någon i en konsertpublik som inte är härjig (det där låter nog mer brutalt än det är, men ni som är vana vid ståplats på konserter förstår vad jag menar). Särskilt när han dessutom nästan började backa lite. Då gav jag mig fan på att jag inte skulle flytta mig en centimeter bakåt, så till slut stod han nästan på tårna på mina främre fot. Men jag min envisa jävel stod kvar. Jag var ju inte där för att stå på tredje raden liksom.

 

Men nog om det, spelningen var ju det viktiga. 20:40 klev hon på. Finaste finaste Annika Norlin. Det var så himla bra och fint och härligt. Så himla fint att se henne igen. Jag har ju faktiskt inte sett henne live sedan hon turnerade på More Modern Short Stories-skivan typ 2009 eller så. För när hon turnerade som Säkert! med Facit spelade hon ju tyvärr inte någonstans där jag hade möjlighet att åka och se henne. Hon var sig, för övrigt, lik. Var väl kanske ett par låtar man saknade (Faller isär, Vi kommer att dö, Det kommer bara leda till nåt ont, Dansa fastän, X telling me , Sanningsdan, och ungefär alla andra som inte spelades), och det hade inte gjort direkt ont om konserten varit i alla fall lite längre, men det är ju så på festival. Speltiden är begränsad, och Annika har ju släppt några skivor och har rätt många låtar att välja mellan, då går det inte att få med allt. Särskilt inte en osläppt liten raritet som min favorit Faller isär. Men en väldigt bra konsert som sagt. Exakt hur bra är svårt för mig att säga eftersom jag nog inte är helt objektiv när det kommer till Annika, hon är ju trots allt den enda som gjort mig starstruck, men väldigt bra var det. Och så himla himla fint som sagt. Extra plus också för att min favorit av Annikas sidekicks, Lovisa Nyström, var med i bandet. Inte särskilt oväntat i och för sig, men ändå. Fint hur som helst. Så fruktansvärt glad över att jag bestämde mig för att åka dit. Hade grämt mig något oerhört om jag inte hade varit där för att se Annika.

 

Anmärkningsvärt dock att den spontana applåden när Kjell Höglund nämns i Är du fortfarande arg? uteblev den här gången. Det var ju ett klassiskt (och väldigt fint) inslag när låten i fråga spelades när hon turnerade med första Säkert!-skivan. Och jo, jag måste nog erkänna att jag är en liten aning avundsjuk på de fans som fick sitta på scenen. Det hade onekligen varit något. Men huvudsaken är att jag fick se konserten. Annika liksom.

 

Efter Annikas konsert var det då dags för mat. Eller först  tog jag en sväng i merchandisetältet för att se om de hade någon Annika-merch. Men det fanns det inte, det fanns med Veronica Maggio-prylar, så det blev ingen affär. Sen blev det mat. Var naturligtvis tvungen att prova risottobollarna vi hjälpte till med dagen innan. Jag valde den norrländska varianten, smaksatt med svamp och västerbottenost (den svenska var rödbeta, och den italienska soltorkad tomat, mozzarella och basilika). Det var jäkligt gott. Lätt den godaste mat jag köpt på en festival. Lite i dyraste laget kanske (95 spänn för två bollar), men samtidigt var de gjorda helt från grunden och inga halvfabrikat eller någonting sånt, och det kan ju vara värt att betala för. Så skulle ni vara på någon festival eller annat sammanhang där de är och säljer sina bollar kan jag absolut rekommendera dem. Daniel någonting hette försäljningsstället.

 

Vid det laget var det egentligen bara Röyksopp & Robyn kvar som skulle spela, och det var jag inte superduperintresserad av. Så jag bestämde mig för att redan då smita iväg till någon klubb för att slippa köande. Hade några olika alternativ att välja mellan så jag fick överlägga lite med mig själv vart jag skulle åka. Exempelvis var jag lite sugen på att åka till Gothenburg Film Studios för att se Zhala och Seinabo Sey, men det kändes lite bökigt när jag skulle hem sen. Visserligen är det den klubb som ligger allra närmast där jag bodde (båda ligger ute på Hisingen), men jag hittar lite för dåligt för att kunna ta en promenad, och skulle jag ta mig hem med kollektivtrafik eller med de specialchartrade bussarna skulle jag vara tvungen att åka över älven igen och ta en spårvagn från stan och ja, det kändes bökigt helt enkelt. Så det alternativet ströks. Bestämde mig till sist för att det fick bli Pustervik. Där spelade bra band, lätt att ta sig både dit och hem, och skulle det visa sig vara kronkö när jag kom dit går spårvagnarna dessutom precis utanför så då hade det varit lätt att åka någon annanstans. Och så blir det ju lite fint symboliskt att gå på samma ställe både första och sista kvällen.

 

Eftersom det fortfarande var jämförelsevis tidigt, klockan vara bara strax efter tio, bestämde jag mig för att ta en promenad dit. Det gjorde jag helt rätt i. För när jag kom dit var det lite kö, men inte för att det var mycket folk, utan för att de inte hade öppnat ännu. De öppnade först klockan elva. Men det var ändå bra att jag var där så tidigt, för medan jag stod där fyllde kön på rätt bra, så hade jag kommit senare hade jag fått köa betydligt längre. Det är fördelen med att inte vara skitintresserad av det som spelar sist på området. Sen under kvällen blev det jättekö, och det tog inte skitlång stund innan köindikatorn i festivalens app lyste illrött. Så gött att ha varit där tidigt alltså.

 

Väl inne såg jag i tur och ordning Mighty Oaks, Alice Boman, Real Estate och Sea Lion. De förstanämnda hade jag ingen koll på alls innan, men det visade sig vara en riktigt positiv överraskning. Kanonspelning helt enkelt. Alice Boman var också bra. Men henne såg jag inte så värst mycket av då hon spelade på lilla scenen och vi var tämligen många som ville se henne. Det var kort sagt knökat där uppe, och man såg inte så mycket mer än bakhuvuden och ryggtavlor. Men jag hörde desto mer, och det var bra. Real Estate var bra utan att vara briljant, helt okej spelning liksom men kanske inte så himla minnesvärt. Sea Lion, till sist, som likt Alice Boman spelade på lilla scenen, var superfint. Det var bara hon, hennes elgitarr och hennes fina sånger, och det var allt som behövdes. Det blev en himla fin avslutning på festivalhelgen.

 

Eller avslutning och avslutning, Pustervik stängde inte förrän vid fyra, så det hölls så klart igång på dansgolvet ett tag till (även om jag inte dansade något den här gången, jag nöjde mig med att pusta ut med en öl), men avslutning ur artistsynpunkt om man säger så.

 

Annars kan nämnas att legendaren Leif "Paggan" Pagrotsky var på Pustervik samtidigt som jag var där. Lite coolt ändå. Det är väl annars en av få kändisspaningar jag gjorde på festivalen i år. Utöver Paggan såg jag egentligen bara Jose Gonzales gå förbi när vi hängde vid det där staketet i fredags. Och så kan jag eventuellt ha sett Adam Tensta och Nicke Andersson från Hellacopters (oklart dock om det verkligen var han eller någon annan med långt hår och keps), och så var Annikas basist på Pustervik på lördagkvällen/natten (om han nu räknas som känd). Visst var det en del celebriteter inne på vip-området också, men det är jag alldeles för professionell för att säga något om. Min enkla åsikt och principiella utgångspunkt är att vilka som är där kniper man helt enkelt käft om när man är där som personal. Inte för att det är hemligt, men personalen ska som jag ser det helt enkelt inte hålla på att skvallra om gästerna.

 

Det var annars inte bara kändisspaningarna som var få i år. För ovanlighetens skull träffade jag inte någon alls som jag kände på festivalen. Inte för att jag brukar träffa ohemula mängder bekanta när jag är där, men det brukar ju alltid åtminstone vara någon man morsar på. Fast inte i år uppenbarligen. Fast jag var ju i och för sig inte ute supermycket på området heller. Var ju egentligen bara lördagen och i fredags kväll. Så det är ju inte otänkbart att det beror på det.

 

För att återgå till lördagkvällen så satte jag mig som sagt och tog en öl och pustade ut lite efter Sea Lion. Sedan gick jag lite innan de stängde och tog spårvagnen hem (annars hade jag fått vänta i typ en timme på nästa vagn, och det orkade jag inte riktigt). Även denna kväll gick det fort att somna, fast så var klockan också närmare fem när jag väl kom i säng.

 

Söndag

Hemresedagen. När klockan ringde gjorde jag mig klar, satte telefonen på laddning, fick i mig lite frukost och packade det som behövde packas. Mitt tåg skulle gå lite efter tre, så strax före två tog jag vagnen ner mot centralen. Hade tänkt ta ett varv på skivaffären på centralen, men det visade sig att den hade slagit igen. Nu låg det någon form av matställe i den lokalen istället. Tur då att jag redan hade hunnit köpa några roliga vinylsinglar på onsdagen. Bestämde mig för att äta något, mest för att slippa fixa mat det första jag gjorde när jag kom hem. Fick bli Burger King, det visste jag att det går fort och att det inte är orimligt dyrt (just på stationer och dylikt har ju annars restaurangerna en tendens att ta lite extra betalt). Det smakade som man kunde vänta sig, men läsken var orimligt god ty jag var rätt törstig. Tiden för min avgång närmade sig, jag satt mig på tåget och det rullade iväg. På tåget tänkte jag tillbaka på helgen, försökte sortera intrycken. Sov en stund. Inga förseningar, inga missöden sånär som på ett härjigt och högljutt barn, och en geting som flög in vagnen i Mellerud (tror jag att det var). Getingar mötte man för övrigt en del under helgen. Särskilt vid funktionärsserveringen, och extra särskilt där man fylld på saft. Eftersom jag jobbade på golvet hörde det till mina uppgifter att hålla koll på saften. Men turligt nog var vi två som jobbade på golvet just den dagen, så vi lyckades komma fram till dealen att han tog ansvar för saften. Sen fick jag handskas en del med getingar ändå när det skulle bytas sopsäckar och så, men jag slapp dem som hängde vid saften i alla fall. Det är annars bra med att det enbart serveras vegetarisk mat på festivalen. Det är liksom inte getingarna så himla intresserade av. Utan de mer dyker upp, kollar vad det är, inser att de inte är så himla intresserade och flyger vidare. Inte alls samma envishet som om det handlar om kött eller fisk. Överhuvudtaget är maten faktiskt väldigt bra på festivalen. Av alla festivaler jag jobbat på är Way Out West den som har överlägset bäst funktionärsmat. Vissa gnäller på att det är vegetariskt, men då tycker jag man är trångsynt. För det är väldigt bra vegetarisk mat. Och ska man vara riktigt krass så är det många rätter man inte skulle märka att de var vegetariska om man inte visste om det. Så maten och initiativet att festivalen ska vara köttfri får maximalt antal tummar upp från min sida.

 

Tåget anlände Karlstad i tid, och jag promenerade till busstationen ett par hundra meter längre bort. Satte mig på en bänk och väntade. Karlskogabussen rullade in till sin gate, jag klev på och sjönk ner i sätet. En timme och en kvart senare rullade bussen in på busstation i Karlskoga. Där mötte farsan upp mig och skjutsade hem mig. Jag var hemma. Way Out West var över för den här gången.

 

 

Och till sist, några korta betraktelser av årets festival i listform:

 

Årets outfit: Går till killen som gled runt på området i frottémorgonrock.

 

Årets mest avslappande: Killen i frottémorgonrock igen. Bär man frottémorgonrock på festival har man nog en rätt avslappnad inställning till livet.

 

Årets positiva överraskning(ar): Mighty Oaks och Seasick Steve.

 

Årets besvikelse: Jag har värsta momentet (obs! svengelskt uttal) med en jättesöt tjej sista kvällen. Vi utbyter blyga blickar, något snett leende och när våra blickar möts slår vi generat bort dem, ni fattar. Jag samlar mod för att gå fram och säga hej. Då dyker hennes pojkvän plötsligt upp och de börjar hångla.

 

Årets turliga: Att den söta tjejens pojkvän dök upp innan jag hann gå fram och säga hej.

 

Årets det här borde lagstiftas emot: Att ha ryggsäck i konsertpublik. Fullt jämförbart med att slå barn.

 

Årets skymda sikt: Mighty Oaks uppmanar alla par i publiken att sätta sig på varandras axlar, och de flesta gör det. Fast den skymda sikten kan jag ta, för jag tycker att det var rätt roligt.

 

Årets otippade men briljanta kombination: Persika och morot, i den supergoda juicen jag brukade dricka till frukost.

 

Årets mellansnack: "If you're gonna sing a song about drinking wine, you better drink some wine" (Seasick Steve)

 

Årets skummaste kollektivtrafikregel: Att du bara kan ladda västtrafikkortet med samma sak du haft på kortet tidigare.

 

Årets fotobjekt: Jag. Åtminstone tre stycken (kanske fyra), varav en pressfotograf, tog vad det verkade helt spontana bilder av mig. Smickrande, och lite läskigt.

 

Årets inte helt genomtänkta: Att det inte gick att få tag i spelschema på papper. Funkade bra ända tills mobilnätet blev så segt att det knappt gick att komma in i appen. Sista dagen (när jag var ledig) fick jag fotografera av det stora anslaget innanför entrén för att ha ett schema nära till hands.

 

Årets äckligaste: Hinken med slattar. Behöver inte säga mer än så va?

 

Årets hedersomnämnande: Mina arbetskamrater, toppen allihop.

 

Årets konsert: Annika! (så klart)

 

Årets mest efterlängtade: Annika igen! (så klart)

 

Årets allsång: Dom jävlarna ska skjutas

 

Årets konsert som inte är Annika: Jämnt skägg mellan Jenny Wilson, Linda Pira - Ladies First och Janelle Monaé.  Årets avslutande känsla: Vi gör det här igen nästa år va?