Hemma från andningshålet

Så var jag hemma igen från Way Out West då. Det har varit en jäkla rolig helg. En hel del bra musik (även om jag inte såg särskilt mycket torsdag-fredag i och med att jag jobbade då), skönt folk, trevliga arbetskollegor, kul (men stundtals slitiga) arbetspass, god mat, sena kvällar (nåja, en sen och tre halvsena i alla fall), och inte minst ett skönt avbrott från vardagen.

Kanske framförallt ett avbrott från vardagen. För just nu när jag bor i Karlskoga är Way Out West på många sätt ett andningshål. Det blir ett tillfälle att träffa likasinnade och att inte vara den där udda killen som lyssnar på konstig musik och pratar i referenser ingen förstår. Ett sammanhang där en majoritet på ett ungefär faktiskt delar mina estetiska preferenser, och där kärleken till popmusiken är själva fundamentet som allt bygger på. Ett andningshål från småstadsvardagen, Karlskogavardagen, helt enkelt. Det är således inte utan att det känns lite trist när man sätter sig på tåget hem, mot platsen där alla vet vem du är men ingen riktigt förstår dig.

Så det har varit en fin helg. Jag är väldigt glad över att jag bestämde mig för att åka dit. Jag ska inte gå igenom helgen i detalj nu, för det har jag i skrivande stund varken ork eller lust till (andningshål eller ej, en festivalhelg tar på krafterna, särskilt om man jobbat under festivalen), utan en sådan redogörelse ber jag att få återkomma med. Klart ni ska få veta vad jag sett och vad jag gjort och vad jag tyckt, men det blir inte idag.