Dagmar Brink

Lugn dag. Var uppe till morsans jobb för att fixa kopior på några dokument, det är väl typ det jag gjort.

Men den här dagen är ändå anmärkningsvärd, för i eftermiddags visades den briljanta Flicka och hyacinter på tv. En av mina favoritfilmer, och en av de absolut bästa svenska filmer som någonsin gjorts. Hasse Ekmans stora mästerverk. Eva Henning i sitt livs roll som den gåtfulla och olyckliga Dagmar Brink. Gestaltningen var Dagmars ensamhet, vemod, såriga längtan, besvikelse och hur hennes hemlighet tynger henne, det är makalöst. Titta bara på blicken, kanske särskilt i scenen då hon först träffar Körner, eller när hon spelar piano på efterfest hos Willy. Det är fullkomligt lysande.

Att sedan filmens stora twist, eller lösningen på gåtan om man så vill, med dagens glasögon går att lista ut redan i början av filmen (det finns en del närmast övertydliga ledtrådar redan i de första scenerna) det får man ta. Man får tänka på att det var en annan tid och filmen har närmare 70 år på nacken, på den tiden var den sortens twist tvungen att vara övertydlig eftersom det var så otänkbart att det knappt fanns i människors begreppsvärld. Det sistnämnda bevisas väl om inte annat av att de allra flesta ändå inte förstod twisten, trots att det sägs rakt ut i filmens sista scen hur det ligger till. Fast den där twisten spelar egentligen ingen roll för filmupplevelsen. För min del fortsätter filmen bara att bli bättre och bättre för varje gång jag ser den, och då kände jag ändå till storyns twist redan innan jag såg den första gången. Fantastiskt bra film. Hoppas ni tittade på den.