Välgödd

Ingen särskild dag egentligen. Var uppe hos farmor en sväng och lämnade tillbaka hennes nyckel. Blev såklart itryckt massa fikabröd. Fyra dammsugare och en gräddbulle, och när jag var där häromdagen blev jag itryckt ett wienerbröd, några chokladbollar och en mazarin. Jisses så välgödd man blir så fort man är där. Det är lite trist för det gör att man drar sig lite för att gå dit när man vet att man kommer bli påtrugad bisarra mängder fikabröd så fort man visar sig. "Du som är så smal, du kan ju äta vad som helst", säger farmor och småskrattar. Fast vad hon inte riktigt verkar greppa är att jag är smal just för att jag inte äter vad som helst. Visst är jag naturligt tunn, men hade jag frossat i sötsaker och läsk och andra onyttigheter hade det inte dröjt innan jag lagt mig till med viss rondör. Särskilt som jag vägrar träning. Till skillnad från vad vissa verkar tro är jag faktiskt klart restriktiv med nämnda varor. Annars har jag snart en missprydande kulmage.

Ett wienerbröd hade varit lugnt, och likaså en gräddbulle. Men när det dessutom är massa extrajox i form av dammsugare och chokladbollar och mazariner, det blir ju alldeles på tok för mycket. Jag vill egentligen inte ha så mycket. Jag hade liksom inte behövt något fika alls de gånger jag haft ärenden dit upp den här veckan. Men det är något med den där generationen och fikabröd. De hävdar att de aldrig har något fikabröd hemma, men likförbannat dukas det alltid upp en smärre buffé av fikabröd så fort man kommer på besök.

Hur som helst. När jag kom hem från farmor läste jag tidningen, lyssnade på musik och drack ett glas vin. Tog helg helt enkelt. Eftersom det var regnigt, grått och dunkelt tyckte jag det passade med ganska mörk musik. Så det blev Anna von Hausswolffs två senaste plattor, Fever Rays självbetitlade och så gamla häxhousegänget (kommer ni ihåg häxhouse?) Salems King Night. Synkade väldigt bra med vädret och ljuset och stämningen faktiskt.

Och på tal om musik så är ju Kents sista rätt bra. Det hade jag inte trott för typ tolv år sedan att jag skulle tycka (på den tiden befann jag mig ännu i någon sorts tonårens förvirrade rockfas och slentrianhatade Kent för att de var för populära och alldeles för orockiga). Men tiderna förändras som väl är. Det finns nog ganska mycket som Gymnasienicklas inte hade trott om 30-årige Nicklas. Skönt dock att jag idag har mycket bättre smak (i de flesta avseenden) än vad jag hade då. 30-årige Nicklas skulle nog kunna lära Gymnasienicklas ett och annat om de träffades.