En annan känsla

För en vecka sedan när jag gick till sängs var jag ännu hoppfull. Förväntansfull, spänd. Nästan lite upprymd inför vad som eventuellt skulle kunna hända följande dag.
Men de där förhoppningarna kom på skam. Det jag hoppades på hände som bekant aldrig. Tyvärr.

Jag tycker fortfarande det är synd på flera sätt, tråkigt att vi aldrig kommer få veta vad som kunde ha blivit. Det var (och är) en besvikelse att hon aldrig kom. Men det är som det är.
Jag känner mig ändå ganska bra. Inte alls så tyngd av nederlaget som man kanske skulle kunna tro. Visst märker jag ibland att det är svårt att bryta mer eller mindre invanda tankemönster, visst kan det vara svårt att bara släppa fantasibilderna jag hade byggt upp om vad som hade kunnat bli, och visst kommer ibland ett stråk av vemod över mig. Tiden behöver få göra sin grej, och under tiden krävs såklart viss vaksamhet för att inte av slentrian bara låta allt fortsätta som om det allra sista förslaget aldrig hänt. Men på det stora hela känns det ganska bra. Jag känner att jag ändå börjat kunna släppa det, och att det i sin tur lett till att jag är mer avslappnad och mindre nervig än jag varit den senaste tiden. Och som jag varit inne på tidigare känns det någonstans skönt, snudd på befriande att kunna gå vidare och börja lägga det bakom sig.

Fast jag kan inte neka till att också sakna den pirrande hoppfullheten från för en vecka sedan.



Jag har ett inlägg till som har med det här ämnet att göra som jag behöver få ur mig. Lite sammanfattande tankar och en del funderingar som nog mer handlar om mitt kärleksliv i stort än just den här historien. Det kommer när jag haft tid att skriva det. Imorgon kan bli svårt, men siktar på någon gång under helgen.