Till dig i huset mittemot

Det finns en sak med historien om breven i cykelkorgen som mer än andra i brist på bättre ord förbryllar mig och som jag har svårt att få ur huvudet.

Nästan alla jag berättat om breven i cykelkorgen för har tyckt ungefär "åh vad fint" eller "åh vad gulligt" eller liknande. I alla fall av de tjejer som hört historien, de flesta killar uttrycker sig ju inte riktigt så. Men om det nu är så fint och gulligt som många ger uttryck för, varför fungerade det inte?
Jag kan själv tycka att det är romantiskt på det där sättet att det kunnat hända i en film eller en bok, och att det åtminstone är lite kreativt. Det var i alla fall tanken. Jag är ju en hopplös romantiker och en drömmare. Jag vill nog gärna tro att livet ibland kan vara som en roman, så kanske har jag omedvetet lurat mig själv att tro att det skulle upplevas som mer charmigt än det i själva verket gjorde.

Vi är alla olika, och jag vet ju inte alls hur du är som person eller vilka tolkningar du gör. Du kanske inte alls tolkar det som romantiskt och gulligt utan som creepy och påträngande. Eller så ser du inte världen ur romantikerns och drömmarens synvinkel och tycker att det snarast är lite patetiskt att försöka etablera kontakt genom brev i en cykelkorg. Eller så hör du till dem som tycker att vill man något ska man våga säga det direkt ansikte mot ansikte, istället för på förvisso påhittiga men skenbart blyga sätt. Det sistnämnda skulle jag nog i och för sig fixa om läge uppstod (om än inte utan nervositet), men det är ju det där med att det måste bli läge också. Ett annat alternativ, kanske det troligaste, är att du kanske tycker att det är fint och gulligt och påhittigt men helt enkelt inte är intresserad.

Det finns två meningar av Proust jag kommer att tänka på här. Varje varelse har sitt eget känsloliv, som man är okunnig om. Samt: Verkligheten är sann för oss alla, men olika för var och en. Jag vet inte hur du uppfattade och tolkade breven. Jag vet inte hur du tänkt och känt. Men din tolkning och perspektiv är lika sann för dig, som min avsikt och mitt sätt att se det är för mig. Jag känner dig inte, vet inte hur du är som person, hur din verklighet ser ut eller vilka verktyg du använder för att tolka världen. Jag är okunnig om ditt känsloliv, och du är lika okunnig om mitt. Jag känner inte din verklighet, men jag vet att mina tolkningar inte är mer sanna än dina. Så att det trots de tidigare nämnda reaktionerna inte fungerat kanske beror på en krock mellan olika verkligheter och okunnighet om varandras känsloliv.

Jag är en drömmande romantiker, en romantisk drömmare. Men inte utan stråk av svartsynthet. Jag vill tro på kärleken, och jag vill som sagt gärna tro att livet ibland kan vara som en roman eller en film. Det har sina fördelar att vara lagd åt det hållet. Drömmarna gör världen lite vackrare, och man slutar aldrig hoppas på något större och bättre. Men oftare undrar jag vad poängen är med att födas till romantiker. Det leder ju ändå bara till besvikelser.
I Hello Saferide-låten I forgot about song sjunger Annika I was born a romantic for a reason/Not to be loved/To be a songwriter. Jag undrar fortfarande vad min anledning är.

Såhär med lite perspektiv kan jag se att jag nog borde ha lagt upp det där brevet jag skrev för ett par veckor sedan på ett annat sätt. Kortare och rakare. Inte massa bakgrund om hur jag tänkt, inga mer eller mindre krystade popreferenser du kanske ändå inte förstod. Hade jag skrivit brevet som jag tänker idag hade jag nog formulerat mig ungefär så här:

Hej,

Förlåt att jag bryter mitt löfte att du inte ska höra av mig igen om du inte så själv önskar. Men när jag under sommaren suttit på balkongen och då och då sett dig gå förbi ute på gården har intresset och känslorna från förra hösten åter väckts.

Jag vet inte alls vem du är bortom att du då och då gör förbi här utanför, men jag skulle hemskt gärna vilja veta.

Jag har en bättre flaska rött liggande, vad sägs om att dela på den vid tillfälle och lära känna varandra? Kanske ute i parken om det är fint väder?

Hör av dig oavsett svar, så jag slipper undra.

Vi hörs!

//Nicklas

Det hade inte gjort någon skillnad, den illusionen gör jag mig inte. Resultatet hade med all sannolikhet blivit detsamma. Men det hade på många sätt varit rimligare än att snurra in sig i resonemang om att jag kände tvekan inför att skriva det och förklara varför jag ändå skrev. Eller att referera till Kierkegaard för den delen. Jag menar, har folk sådär i gemen ens hört talas om Kierkegaard? Har du hört talas om Kierkegaard? Men äsch, det är lätt att vara efterklok och det spelar ju ändå ingen roll. Jag vet ju varför jag formulerade mig som jag gjorde till att börja med, och just då kändes det väldigt rätt att lägga upp det och formulera mig så som jag gjorde. Jag ville visa att jag inte var någon dålig människa som lättvindigt bröt ett löfte, men också resonera, förklara och argumentera för min sak. Fast som sagt, såhär i efterhand med lite perspektiv kan jag se att det nog inte blev helt lyckat. Dels blev det ganska mycket text, dels kan nog en del av popreferenserna ha misstolkats, särskilt om du inte är bekant med det som refereras. Den referens jag såhär i efterhand ältar mest är "...och jag förstår om ditt förakt för mig är gränslöst nu" (jfr Kent - Tennsoldater). Jag försöker bjuda ut dig, och skriver att jag förstår om du föraktar mig. Skitbra idé. Verkligen. När jag skrev det var tanken att vara lite skämtsam och självironisk och på ett popsmart sätt samtidigt visa på att jag vanligtvis håller mina löften. Men nu efterhand kan jag se att den formuleringen inte var särskilt lyckad. Det borde jag nog egentligen sett då också, men det är ju som bekant alltid lättare att se vilka darlings man borde ha dödat först när man hunnit få lite perspektiv.

Som sagt, utfallet hade med all sannolikhet blivit detsamma oavsett, men det kortare och rakare upplägget ovan hade i alla fall varit rimligare. Eller åtminstone mindre orimligt.


Du ville inte träffa mig, och det tycker jag såklart är tråkigt. Men det är som det är. Antingen vill du träffa mig eller så vill du det inte/Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det. Annika Norlin igen.
Det kanske låter självgott men jag ser det som att du går miste om någonting när du inte vill träffa mig. Att du missar en möjlighet. Det säger jag inte för att jag har höga tankar om mig själv eller får för mig att jag skulle vara någon sorts högsta vinst, utan för att jag inte kan undgå att undra vad som hade kunnat bli.

Du kunde, om du dykt upp i fredags och vi kommit fram till att vi velat fortsätta träffas, fått höstmys och virvlande romatik. Du kunde fått allt jag har att ge. Men du valde bort det. Av skäl jag inte känner till och sannolikt aldrig kommer få veta. Och eftersom jag inte vet kommer jag heller aldrig riktigt förstå varför.
Men, och det är viktigt, även om jag inte förstår så accepterar och respekterar jag ditt beslut. Jag kan känna besvikelse för egen del och jag kan tycka att det är synd att du inte gav det chansen, men jag känner ingen som helst bitterhet eller långsinthet gentemot dig. Det är ditt val. Alla har rätt till sina egna val och att göra det som känns rätt för en själv. Jag kan bara hoppas att du lyssnade på hjärtat och på magen när du fattade ditt beslut.

Och jag vet ju inte. Du har kanske blivit supersårad tidigare och fortfarande bär med dig ännu öppna sår därifrån. Eller så tycker du bara att jag av ett eller annat skäl (usteende, ålder, sysselsättning, whatever) är oattraktiv, eller tyckte att plötsliga brev i cykelkorgen kändes som ett småcreepy sätt att kommunicera. Och även om min tolkning utifrån det jag sett av dig när jag hängt på balkongen under sommaren är att du är singel har jag ju egentligen ingen aning. Det kan ju ändå finnas en för mig okänd pojkvän eller flickvän där någonstans i bakgrunden. Kanske är du rentav som jag och är hopplöst förlorad i någon hon inte kan få. Jag vet ju inte. I don't know if  you've been hurt before/and all the scars you bare are from a previous war/But if it's fear of love that keeps you out of open arms..., som Coeur de Pirate uttrycker saken.

Kan jag tycka att du oavsett vilka skäl du hade kunde hört av sig och tackat nej? Ja. Men återigen, det är upp till dig hur du väljer att göra, vad som känns rätt för dig. Och ska vi se det med någon sorts neutrala glasögon så känner ju du mig lika lite som jag känner dig. Lika lite som jag har någon aning om hur du reagerade när du först såg mina brev i din cykelkorg kan ju du ha haft någon aning om hur jag skulle ta ett nej. Jag kan ärligt säga att jag hade tagit det med hyfsat jämnmod och svarat något i stil med "Då vet jag, det var ju trist, men tack för svar. Ha det gott", och så hade det inte varit så mycket mer med det (utöver då att jag säkert hade ägnat mig åt självömkan och ältat mitt misslyckade kärleksliv ett tag är klart). Jag har inga problem att ta ett nej, det är mer påfrestande att undra. Men hur skulle du kunna veta det? Du kan ju lika gärna ha befarat att jag skulle brusa upp eller bryta ihop eller för den delen på ett stalkeraktigt sätt se ett svar som en framgång och uppmuntran till fortsatt kontaktsökande.

Du och jag kommer aldrig bli ett vi. Inte ens för en dejt. Du och jag kommer aldrig sitta tätt, tätt under en filt med varsitt glas rött en gråkall och regnig novembersöndag. Kommer aldrig promenera bland fallande löv och inte kunna göra annat än fnittra. Kommer aldrig hålla om varandra i skenet av en blek sol med utsikt över sjön en glittrande vinterdag. Kommer aldrig skicka sms:t När slutar du idag? Kom upp till mig då så bjuder jag på gorgonzolapasta. Den insikten är, även fast jag nog egentligen hela tiden vetat det, i någon mening en sorg, och det kommer som sagt ta den tid det tar att lägga allt bakom sig. Men på ett bitterljuvt sätt känns det skönt att veta att det nått sitt slut, att kunna släppa det och gå vidare.
Det var en fin dröm så länge den varade.

Allt gott. Finn lyckan.