Upp och ner

Det går upp och ner.

Igår kom jag för första gången på länge på mig själv med att le utan någon anledning alls.

Jag vet att en okänd bil eller cykel inte är, omöjligt kan vara en älskare till henne. Det är inget jag behöver oroa mig för och det känns skönt. Ändå hinner tanken slå mig, bara för en bråkdels sekund, "har det med henne att göra?", när det står en obekant cykel i cykelstället, när det rullar in en okänd bil på gården. Det lär väl gå över med tiden.

Idag började det flyttas in i hennes lägenhet. Förlåt, det som var hennes lägenhet. Tror att jag såg överlämningen av nycklar i eftermiddags. Den bil jag tror är hennes föräldrars rullade in på gården, den man jag tror är hennes far hälsade på ett medelålders par som steg ur en annan bil, lämnade över något och åkte därifrån. Det medelålders paret bar in en del grejer och verkar sedan ha varit där större delen av eftermiddagen och kvällen. Ingen flyttkärra och inga möbler, men de har börjat flytta in. Det gör allt så definitivt.

Satt på balkongen en liten stund på eftermiddagen. En kort stund. Sedan gick solen i moln och då blev det kallt.

Den här automatiska belysningen de installerat i trapphusen verkar annars fungera lite som den känner för. Tänds och släcks snudd på hejvilt utan att någon verkar ha rört sig i trappen. I en av portarna i huset mittemot har lyst i stort sett konstant hela kvällen. Inte för att det rör mig egentligen, men det lär ju knappast ha varit syftet.

På tal om trapplyset upptäckte jag igår att min ytterdörr inte är helt tät. Jämt när jag var på väg att gå och lägga mig upptäckte jag att det läckte in ljus från trappen längs en liten bit av sidan på dörren. Det kanske inte är jättebra, eller? Jag kan ju inget som sådant där så jag vet inte, kanske är det meningen att det ska vara så.

Känner överlag hur tyngden lättar från mina axlar. Hur allt börjar släppa. Men det går, som sagt, upp och ner.