Ännu en dag i solen

Blev en dag på balkongen idag också. I stort sett en heldag. Ut runt lunchtid, in först när solen började försvinna bakom knuten och vinden blev småkylig framåt sextiden. Ett glas vin, en tidning, härligt. Men när jag hängde där ute fick jag också tid till att fundera. Insåg att det allmänna vemod jag känt den sista tiden har sin grund i att jag nu faktiskt på riktigt känner mig redo för att bli kär. Jag vill bli kär, behöver bli kär. Det har jag naturligtvis velat förut också, men det är som mer på riktigt nu. Som att jag inte känt någon direkt saknad efter det tidigare. Nu längtar jag.

I en kort passage i romanen Sju jävligt långa dagar beskriver huvudpersonen Judd hur han vid möten med tjejer som väcker hans intresse inte fantiserar om att de har sex, utan framförallt föreställer han sig hur han "...lever tillsammans med dem och träffar deras föräldrar och delar söndagstidningen i sängen". Det där kan jag delvis känna igen mig i. Jag drömmer inte bara om den himlastormande förälskelsen, jag fantiserar om vardagsliv, om gulliga sms, om att fråga när hon slutar imorgon och säga "kom då upp till mig efter jobbet så fixar jag middag", om att se varandra i ögonen och skratta bara för att vi är så kära. Jag vill, kort sagt, bli kär. Måste bara hitta någon att bli det i först. Det är ju där det kan bli lite knöligt.

Nåväl, tills jag hittar någon att bli kär i fortsätter jag naturligtvis att utgå ifrån att jag och Kirsten Dunst är meant to be. Det är ju sedan gammalt. Och tills jag träffar henne fortsätter jag att med entusiasm ägna mig åt popen och litteraturen och pilsnerfilmen och ett och annat glas vin i solen. Ibland är det svårt att inte känna att livet är ganska gott ändå.