En vecka senare

Det har gått en vecka. En vecka och några timmar sedan jag såg henne för sista gången. Jag får erkänna att jag ännu håller på att vänja mig av med att tänka är det hon? när det rör sig i hennes port, jag får erkänna att det vid svaga stunder känns lite tråkigt att jag aldrig kommer se henne igen och att det blev som det blev, jag får erkänna att hon dyker upp i tankarna någon gång oftare än vad jag skulle önska. Men på det stora hela känner jag att anspänningen och stressen och tankarna släpper sitt tag, att jag är på god väg att få alltihop bakom mig. Jag känner mig optimistisk och fylld av tillförsikt. Det känns som att jag äntligen kan blicka stadigt framåt utan att börja snegla bakåt eller åt sidorna. Nu när hon är borta och jag slipper påminnas, när det pyrande hoppet inte ständigt matas, allt känns så mycket lättare. Jag kan andas igen. Sitter inte längre halvt på helspänn. Känner mig mer och mer rimlig för varje dag som går. Visst finns tyngre stunder, som jag nämnde härom dagen går det upp och ner, men jag känner att grundtonen blir allt mer positiv och att lättnaden tar över mer och mer.

Igår, nästan på minuten en vecka efter att flyttkärran rullade ut från gården rullade de nyas bil in på gården och stannade utanför porten. Ett sammanträffande, men det kändes symboliskt.
Ännu verkar de dock inte ha flyttat in på allvar. Har varken sett något flyttlass eller att det burits in möbler. Återstår att se hur det kommer kännas att se någon verkligen flytta in där. Förhoppningsvis inte alls, men känner jag mig själv rätt kan det nog bli en smula vemodigt eftersom tja, ni fattar. Suck, jag är så löjlig ibland.

Det har gått en vecka. Jag är på väg åt rätt håll. Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då.