Förkylning och årsdag

Fortsatt förkyld. Inte i någon våldsam utsträckning, men tillräckligt för att vara irriterande. Inte haft något halsont idag men däremot snuva och lite gränsfall till feber. Snuvan är värst. Måste nog dessutom köpa en ny flaska nässpray. Den jag har brukar vara skitbra, men har inte varit lika effektiv som vanligt den här gången så misstänker att den kanske börjar bli lite gammal. Eller så är det bara för mycket snuva för att effekten ska bli lika tydlig som den brukar.

Lär inte vara helt kurant imorgon, men med lite tur kanske symptomen har gett med sig framåt måndag-tisdag. Det vore skönt. Sedan lär man väl kanske dröja kvar hosta ett tag, det brukar det ju göra när man varit förkyld, men bara det liksom släpper så pass att man inte känner sig sjuk.

Har av förklarliga skäl haft en väldigt lugn dag. Var ute en sväng kring lunch, handlade lite och så. Annars har jag typ läst, sett ett par filmer, druckit ett par apelsin-mer. Åt den klassiska förkylningsrätten fiskbullar och lätt överkokta makaroner till middag. Det blir ganska milt och mjukt och passar bra när man har förkylningssymptom. Ännu mer så vid halsont. Det river liksom inte särskilt mycket i halsen utan glider ner förhållandevis smidigt.

För övrigt är det idag ett år sedan den första av kentkonserterna. Vid den här tiden då bör jag ha varit på väg tillbaka från konserten, kan nog rentav ha varit ungefär vid den här tiden jag brukade vara tillbaka hos syrran på kvällarna efter konserterna. Det var sex fantastiska kvällar. Tänker fortfarande på dem närapå dagligen. Kan fortfarande minnas känslan av att kliva in på arenan, särskilt den där första kvällen. Doften, ljudet, stämningen. Pirret på vägen mot arenan, känslan när man gick från tunnelbanan mot entrén och barerna längs gatan alla spelade kent. Trängseln på vägen tillbaka till tunnelbanan. En rolig grej just den där första kvällen var att tjejen som stod och kollade så man hade biljett in till ståplats var en släkting till mig. Det borde nog ha kvalat in som årets oväntade möte när jag skrev årslistan vid årsskiftet, men tror jag glömde att få med det där. Även väntan inför konserterna hade något. Stå där på innerplan, se arenan fyllas, vänta på att de som satt sig på golvet skulle resa på sig och att "vågen" fram mot scenen skulle gå. Efter ett par kvällar visste man ungefär hur man skulle positionera sig för att sedan få en bra plats när rörelsen framåt kom. Skulle kunna babbla hur länge som helst om de där kvällarna och enskilda minnen av dem, vägen dit, vägen därifrån, dagarna innan det var dags att sätta sig på bussen, pendeln, tunnelbanan för att korsa stan mot arenan. Men vi nöjer oss så. För nu.

Det som kan sägas är att jag även i fjol blev sjuk ungefär såhär års. Dock först ungefär en vecka senare än i år. När jag kom hem igen efter veckan med kentkonserterna slog sjukdomarna till. Ja, sjukdomarna i plural. Först dålig i magen, och när det rätade till sig kom vad jag misstänker var något influensaliknande. Var i princip sjuk i tre veckor efter att jag kom hem. Minns att jag måndagen eller tisdagen efter hemkomsten skulle till tandläkaren. Just den dagen var jag på det hela taget symptomfri men uppenbarligen inte helt kry, för när jag kommit fram dit - en promenad på ungefär tio minuter - var jag helt slut. Hade ingen ork överhuvudtaget. Att vara sjuk så pass länge var givetvis ingen höjdare, men just den gången var det värt det.

Fantastiskt!

Nybro - Bofors 0-7 (0-0, 0-4, 0-3)

Oj, jösses. Det resultatet hade jag inte väntat mig. Att vinna 7-0 är alltid starkt, att göra det på bortaplan i ett slutspel som är något av en måstematch för motståndarna, det ska ju egentligen inte gå. Fantastiskt.

Blir intressant att se hur båda lagen reagerar på det här nu. Det är givetvis lätt att i stunden få för sig att vi bara kommer kunna städa av Nybro lite smidigt i match fyra på söndag, men det är verkligen inte säkert. Visst kan man tänka sig att en sån här förlust sätter sig i skallen i Nybrospelarna, men det kan lika gänra leda till brinnande revanschlust. Samtidigt finns alltid en risk att man efter sådana här segrar svävar iväg en aning, börjar tänka för mycket framåt eller att det stiger en åt huvudet så det istället blir lite nonchalant. Det är ju inte alldeles otänkbart att Nybro lite gav upp just den här matchen lite i sista perioden och att siffrorna därför rann iväg, men det lär de definitivt inte göra i nästa match. Så det gäller att fortsätta vara ödmjuk, lägga ner jobbet, fortsätta kriga lika bra i special teams. Då har vi chansen att stänga det här innan veckan är över, men någon lätt match kommer det inte bli. Nybro vet att det kan bli säsongens sista match, och de kommer göra vad de kan för att förlänga säsongen.

Själv vaknade jag annars med halsont imorse, och har troligtvis haft lätt feber under dagen. Kände väl av det lite grann i kroppen redan när jag gick och la mig igår, men då tänkte jag att det nog mest var trötthet. Inte jätteförvånande att jag skulle bli sjuk dock. Har inte varit sjuk någon gång under vintern, har varit i en del sammanhang med mycket människor på slutet, kommer dessutom från en period med mycket jobb och jäkt (är ju inte alldeles ovanligt att man blir förkyld när man slappnar av efter sådana perioder). Men segt att blir det såhär precis till helgen. Känner mig dock inte överdrivet sjuk och det har inte blivit sämre under dagen, så vi får väl se vart det tar vägen. Man kan ju alltid hoppas att det blir kortvarigt och milt.

Deadlinepunschen fick därmed ställas in/skjutas upp den här gången. Känns lite onödigt att häva i sig sånt när man inte är kry. Särskilt som det ju kan hända att man vill slänga i sig en alvedon eller så.

Lite lugnare

För första gången på länge en dag som inte varit fullspäckad med jobb. Skönt det. Man behöver andas lite ibland och inte bara jäkta på med det som måste bli färdigt nu nu nu. Så bland annat hann jag dammsuga under eftermiddagen. Bara en sån sak. Har dock blivit något fel på min dammsugare. Den stänger av sig med jämna mellanrum trots att batteriet är långt från urladdat. Så ska det ju inte vara, och det är klart irriterande när det händer.

Under kvällen har jag läst några sidor, sett en helt okej film, unnat mig en öl. Börjat planera in lite roligheter framöver dessutom, bara en sån sak.

Morgondagen är ännu ett blankt och oskrivet blad. Tror att jag ska försöka komma mig för att städa köket. Det har behövts ett tag men inte hunnits med. Någon gång i helgen ska jag kanske torka golv. Det var inte de roligheterna jag började planera ikväll. Skämt åsido, sedan jag fick nytt kök går det rätt smidigt att städa av bara man kommer sig för. Golvskurning är inte heller särskilt betungande i och med att jag inte bor så stort. Brukar dock försöka göra det precis innan jag ska ut någonstans så att golven hinner torka medan jag är ute. Vet inte om det är sådant som eventuellt kan kallas life hack.

På tal om hemmafixande kanske det snart börjar bli dags att plocka upp balkongmöblerna från förrådet också. Fast det är ju också en sådan där grej man behöver komma sig för.

Tôpp!

Bofors - Nybro 4-2 (0-1, 0-0, 4-1)

Okej första, dålig andra, bra tredje. Spelar vi som i tredje perioden finns absolut chansen att kunna svepa det här. Ser det ut som i andra kan vi mycket väl tappa fyra raka. Men ändå en positiv känsla efter den här matchen med den starka avslutningen. Visst blev de lite spännande på slutet när de fick in 4-2-målet med knappt fyra minuter kvar (då bara 45 sekunder efter att vi gjort 4-1 i tom bur), men inte värre än att det till sist trots allt kändes ganska tryggt och säkert.

Kan annars konstateras att domaren med nummer 8 på ryggen inte heller fortsättningsvis kommer vara någon favorit. Han har inte varit bra den här säsongen.

Kan bli betydelsefullt för fortsättningen av kvartsfinalen hur allvarlig skadan är som gjorde att Nybros målvakt, Williamsson, behövde kliva av tidigt i tredje. Blir han borta kan det definitivt bli en fördel för oss. Upplevde att inbytte Hävelid gav ett klart skakigare intryck, även om det såklart är svårt att kastas in från bänken i ett sådant läge där det direkt är spel i numerärt underläge som gäller.

Just special teams fortsatte ikväll liksom i förra matchen att vara avgörande. Två pp-mål från vårt håll och inget insläppt i bp. Det ger ju hela den målmässiga differensen i matchen. Kan vi fortsätta så att vi levererar i eget pp och lyckas hålla motståndarna från att göra mål när de har en man mer är mycket vunnet. Special teams är alltid viktigt, men ännu mer så i täta slutspelsmatcher.

Nu väntar två matcher på bortaplan nere i Nybro. Vinner vi minst en av dem tror jag den här kvarten kommer vara avgjord senast efter match fem på tisdag nästa vecka. Vi kan vinna båda, men vi kan också förlora båda. Vi har just nu ett bra läge, men det är långt ifrån avgjort och som prestationerna pendlar under matchernas gång kan det här verkligen gå hur som helst. Första bortamatchen på fredag blir en nyckelmatch. Vinner vi den ser det ganska ljust ut för fortsättningen.

Späckad jobbdag

Har varit jobb hela dagen idag. Rentav lite grann under kvällen för att inte behöva stressa med det imorgon. Är lite sliten nu, man blir ju det efter sådana här dagar. Fast det var rätt skönt när jag var klar med det där kvällsjobbet att kunna luta sig tillbaka och knäppa på en film.

Såg att Västerås gick upp i 3-0 i matcher mot Troja och av allt att döma kommer klara sig kvar. Hade nog trott att det skulle bli en jämnare serie det där. Men så har jag ju heller aldrig varit särskilt bra på att tippa. Utom den gången jag lyckades sätta det exakta resultatet mellan Sverige och Kanada i OS 1998 och vann typ 300 spänn som jag sedan köpte ett par nya hockeybenskydd för. 3-2 till Kanada vill jag minnas.

Imorgon ska alltså årets tredje tidning göras färdig. Sedan tar vårterminen stalp och börjar slutta mot semestern. Inte så dumt.

Gött!

Bofors - Nybro 4-2 (0-0, 2-2, 2-0)

Inte den vackraste av segrar man sett, inte den bästa hockeymatch man sett. Vi kommer behöva höja oss. Men vi vann och det är ju det man vill få med sig från första matchen i en serie som denna. Så hoppas vi att det börjar skina och glöda mer och mer ju längre slutspelet pågår.

För övrigt en märklig situation när Viitala fick Krämers armbåge i ansiktet. Efter att ha tittat på video dömde de ingen utvisning alls för att det var en naturlig rörelse. Det var det förvisso och det såg inte ut att finnas någon intention att träffa utan det var mer lite olyckligt. Samtidigt känns det lite inkonsekvent med tanke på att exempelvis en hög klubba är en hög klubba oavsett om det sker av misstag till följd av en naturlig rörelse. Att armbågen var i ansiktet och något hög går inte att förneka hur oavsiktligt, oturligt och icke onaturlig rörelsen än är, så jag trodde absolut att det skulle bli en tvåa. Är man alltid och nära på helt oavsett omständigheter ansvarig för sin klubba borde man också vara ansvarig för sin armbåge. Där hade det varit intressant att få höra hur den bedömningen gjordes och vad den grundades på.

Ny match på onsdag. Skulle vi vinna den också ser förutsättningarna inför fortsättningen onekligen ganska lovande ut.

Lugn söndag, men redo för slutspel

Ingen anmärkningsvärd söndag. Gjort ungefär vad jag brukar göra på söndagar. När klockan ringer imorgon går vi in på upploppet för det här numret av tidningen. Tryck på torsdag. Sedan är hälften av de tidningar som ska ges ut under vårterminen klara. Så kanske kan man se det som att nedräkningen mot semestern då inleds. Ligger hur som helst ganska bra till tidsmässig. Är några grejer kvar att göra men inget som bör vara några problem att hinna få färdigt i tid.

Även dags för BIK:s kvartsfinal att dra igång imorgon. Blir intressant och spännande. Vore skönt om vi kan få med oss en seger direkt i första matchen, det skulle nog ge lite trygghet och arbetsro för resten av matchserien. Var några matcher i slutet av grundserien där vi inte hade särskilt mycket att spela för, så det blir roligt med en match som verkligen gäller något på allvar. Nybro är kanske inte den sexigaste motståndaren, men slutspel är slutspel och då blir det alltid extra nerv oavsett vilket lag som står på andra sidan.

Min känsla inför kvarten är att vi bör kunna slå ut Nybro, men att det nog kan bli tuffare än vad många tror. Lyckas vi vinna de två inledande hemmamatcherna ska det nog mycket till för att vi ska tappa det, då gissar jag att vi vinner en bortaplan och sedan avgöra hemma i femte i matchen. Det är ju dock det där med att om vi vinner de två hemmamatcherna. Vi har ju inte jättebra siffror på hemmaplan i år, och vi har ju inte sällan problem med den där typen av lag som vi enligt pappret ska vara bättre än, plus att Nybro visade riktigt bra form i slutet av grundserien. Det gäller att vara skärpt och på tårna från start, inte slarva bort något. Sätta puckarna när läget dyker upp. Skulle vi tappa någon av de förta matcherna kan det bli en betydligt längre serie. Skulle vi gud förbjude förlora båda kan det bli en matchserie som tar en ände med förskräckelse. Men det ska vi väl inte tro.

Har varit ett rätt hackigt spelschema med mycket uppehåll mellan matcherna under februari och mars, så det blir kul att nu blir lite tätare mellan matcherna. I alla fall fram till att det förhoppningsvis blir ytterligare ett litet uppehåll innan det är dags för pucken att släppas i en semifinal. Intensiteten och det täta matchandet där matcherna bara blir viktigare och viktigare är ju en stor del av charmen ett slutspel.

En dagen efter-lördag och vandringar i minnet

Var på puben med en kompis igår. Det var trevligt. Drack öl och pratade om film typ, och om en del annat också iofs men mest film. Slog mig sedan idag att jag ganska ofta dagen efter en utgång drabbas av en känsla av att vara olyckligt kär i ingen speciell (för att låna ett uttryck från någon jag inte minns vem det var). Inte alltid, men tillräckligt ofta för att notera det som en grej som händer. Förstår inte riktigt varför. Men kanske är det en variant och kombination av de inte alldeles ovanliga dagen efter-symptomen att känna ökad sexuell lust och nedstämdhet. De känslorna skulle ju mycket väl kunna flyta ihop till något slags diffus känsla av längtan efter något man inte har som sedan tolkas som ospecifik olycklig kärlek. Sedan förstärks det väl kanske av att det just igår var en tjej på puben som var så jävla rakt upp i mina utseendemässiga preferenser att jag under de ungdomsår då man förväxlade attraktion med förälskelse hade känt mig dödskär så fort jag såg henne.

Dagen idag har annars inte bjudit på några större överraskningar. En förhållandevis trivsam promenad, eftermiddagsfilm, musik och ett par öl under kvällen. En ledig och trevlig dag. Bortsett från det jag beskrev ovan inga symptom på dagen efter. I alla fall inte mer än möjligtvis något mer trötthet än normalt.

På tal om trötthet förresten... Planen att gå och lägga sig lite tidigt i torsdags för att jag skulle uppe tidigt igår gick ju sådär. Kom visserligen i säng vid ungefär den tid jag tänkt, men för ovanlighetens skulle lyckades jag inte somna när jag gick och la mig. Höll på att somna ganska fort, men då fick jag något hårstrå eller nåt i halsen och hostade till och sedan var det kört. Tog i alla fall ett par timmar att somna, och sedan märkte jag aldrig att jag sov förrän klockan ringde. Så typiskt. Intervjun jag hade på fredagsmorgonen gick väl dock helt okej trots allt, men jag hör på inspelningen att jag inte var mitt allra vassaste jag.

Medan jag låg i sängen distraherade jag mig från tankarna på att inte kunna somna med att i minnet vandra runt i korridorerna på min högstadieskola. Den är till större delen riven nu (aulan, gympahallen och matsalen finns kvar, men delen där alla lektionssalar fanns revs för sisådär tio år sedan) så det går inte att få ett facit, men upplevde att jag ändå minnes det förhållandevis väl. Var någon korridor där jag var osäker på exakt hur många klassrum det fanns, och det var ett specifikt, ganska speciellt rum jag inte riktigt kunde placera exakt var det låg, men i övrigt var det överraskande många detaljer som dök upp i minnet. När man tänker tillbaka på högstadiet blir det också tydligt hur upplevelsen av tid förändras. Numer är tre år nästan ingenting, men de trå åren man tillbringade på högstadiet kändes, och känns än idag, som närapå en livstid. Att säga att man minns det som igår vore att ta i men man har ju klart levande minnen av de åren, likväl är det en helt annan tid. Jag började sjuan 1998, gick ut nian 2001. När man tänker på hur mycket som hänt i världen och samhället och teknikutvecklingen, det är galet. Bara hur mycket som hände under de där tre åren. När vi började sjuan var det superspeciellt om någon hade en (egen) mobiltelefon. När vi slutade nian hade alla mobiler. De flesta hade en Nokia, 3210 var som jag minns det den vanligaste, men eftersom jag formad av min barndoms hockey-vm hatade allt finskt och hellre ville ha en Ericsson hade jag en T10, en blå. Några år senare bytte jag upp mig till en T610, därefter en W890i, därefter kom smartphoneeran och sedan 2012 har det varit iPhone för hela slanten. Internet fanns då, givetvis, men var inte alls en del av vardagen på samma sätt som idag. Jösses, då hade man ju fortfarande uppringt internet hemma och var tvungen att be föräldrarna om lov för att få använda det. Det är ju redan nu lite som att vår generation låter om internet som vår föräldrageneration pratade om TV. Man minns när det kom, när man själv fick det hemma första gången, hur stort det kändes. Visst, hela byn samlades inte runt skärmen men det var något nytt, något som kom att förändra vardagen. Den tidens webbdesign var på det hela taget fruktansvärd, men jag minns den med nostalgisk värme, och varje gång man snubblar över något som ser ut som internet gjorde under sent 90-tal känner man 'ja! det är ju exakt så internet ska se ut!'. Att alla skulle ha en ganska avancerad, ständigt uppkopplad dator i fickan (som dessutom går att ringa på!) fanns inte på kartan när vi sprang runt i Karlbergsskolans korridorer. Inte heller att alla skulle ha sin egen bärbara dator. Jag vet inte om datasal fortfarande är något som finns på skolor idag, men då var det dit man gick bege sig om man av någon anledning behövde använda en dator. Då var det heller inte självklart att alla datorer var uppkopplade mot internet. Hade någon en dator hemma var fortfarande "har du internet på den där?" en rimlig fråga att ställa. En smartphone hade känts som science fiction. När vi gick på högstadiet hade alla fortfarande en fast telefon hemma. Alla tittade på tablå-tv när det sändes. Möjligtvis att man timade videon om man var borta någonstans när något man absolut ville se visades. Visades en film som söndagsfilm på TV3 var det den alla hade sett när man kom tillbaka till skolan efter helgen. Vi köpte ännu fysiska skivor, cd eller inget. Ringsignaler var olika kombinationer av pip. Det var fortfarande lite, lite fränt med wordart. För att inte tala om clipart. Herregud vad man älskade clipart. När jag vandrat färdigt i högstadiets korridorer började jag även vandra runt på min gamla mellanstadieskola, också den riven (vad är grejen med att alla skolor jag gåt på rivs?). Där var det givetvis mer barndom. Inga korridorer dock, det var en skolbyggnad utan korridorer, undantaget korridoren där lärarrummet och lärarnas kontor fanns. Den gick att gen igenom om man skulle till aulan, fast det fick man egentligen inte. Den låg till vänster när man kom in entréhallen. Eftersom den skolan är riven kommer jag aldrig mer kunna kliva in i den entréhallen, men jag utgår ifrån att den var mycket mindre än jag minns den. Så brukar det ju vara. Vi hade hur som helst vårt klassrum högst upp, så efter att man tagit av sig skorna - vi fick av oklar anledning inte ha skor på oss inomhus - fick vi gå uppför trappan, passera mellanvåningen och sedan ta ytterligare en trappa innan vi kom fram till krokarna där vi hängde av oss våra jackor. Utanför klassrummet stod skåp, jag minns inte exakt men minnet vill få mig att tro att det var glasskåp med uppstoppade djur och dylikt i, men jag kan inte svära på om det verkligen var så eller om jag förväxlar det med något annat. Däremot vet jag med säkerhet att det stod ett skelett där. Vet än idag inte om det var äkta eller konstgjort. Skulle dock inte förvåna om det var ett riktigt skelett. Alldeles intill vårt klassrum fanns datasalen där vi tog datakörkort. Det var en grej på 90-talet. Man fick inte använda skolans datorer om man inte hade datakörtkort. På den skolan fanns ingen matsal utan vi fick gå till ett äldreboende några hundra meter bort för att äta. I sexan vill jag minnas att man hade privilegiet att promenera tillbaka till skolan utan att behöva vänta in resten av klassen för att gå i led tillbaka. De raster jag inte var med och spelade fotboll hade jag ett särskilt hörn där jag ofta stod under rasten. Därifrån kunde jag betrakta vad som pågick på skolgården, låta tankarna vandra, dra mig undan och slappnad av. Jag antar att det var ett utslag av min introverta sida. Mot slutet av mellanstadiet, kanske vårterminen i sexan eller så, började jag växa ifrån de kompisar jag dittills haft. Vi rörde oss åt olika håll, blev någon gång oense om något, hade kanske umgåtts för mycket så vi börjat skava på varandra. Den där perioden, den sena barndomen och skiftet mot tidig ungdom, är ju en tid där sådana processer ofta sker. Man lämnar sitt barndomsjag, slår in på vägen mot den man som någorlunda vuxen ska komma att bli, drar sig i olika riktningar. Där och då kan det vara jobbigt, man känner sig ensam, kanske sviken eller utelämnad, men med tiden inser man att det var en nödvändig process, en del i att växa upp och hitta vem man är. När jag började högstadiet var det ingen av de jag hade umgåtts mest med som hamnade i min klass, men jag hittade nya vänner, och de flesta av dem ingår än idag i kompiskretsen. Någonstans är det väl ändå så att man framåt högstadiet i någon mån börjar välja sina vänner och polare medan man under den tidigare barndomen mest bara råkar börja umgås med några för att det är de som bor i närheten eller som man går på samma aktivitet som. I vilket fall insåg jag där i min insomnia att jag ännu kunde minnas hur ledstången i trappan kändes att hålla i, teckningarna på väggen, trappan ner till omklädningsrummen i gympasalen. Jag minns ett anslag om att börja träna taekwondo som satt på en anslagstavla precis innanför gympasalens entré, golvet i aulan och mönstret på klädseln i soffan i entréhallen. Det är märkligt hur vissa helt oväsentliga detaljer fastnar, hur annat som borde ha varit av större betydelse helt faller ur minnet. Till slut somnade jag, uppenbarligen, någonstans längs rundvandringen i lokaler där jag inte satt min fot på nära 30 år och som sedan länge rivits. Nu håller bostadsrätter på att byggas på platsen för min mellanstadieskola. Där högstadiets alla klassrum fanns är det numer parkeringsplats och radhus. Någon del av mig hoppas att byggnadernas insida dokumenterades innan de revs, för trots allt är det ju en del av stadens historia och det är byggnader som varit med och format vilka ganska många av oss som bor här är och var. Ett rum är aldrig, eller i varje fall ganska sällan, bara ett rum.