I takt med att vallöftena blir allt fler hör man mycket om barnfamiljer och pensionärer. Mer i plånboken för barnfamiljer trumpetar Moderaternas valaffischer, och nu senast var det sossarnas löfte om dubbelt barnbidrag vid sommar- och jullovet. Att det satsas på barnfamiljer och äldre är väl i och för sig rimligt. Man vill ju att alla ungar ska ha det bra, och att de äldre får en värdig ålderdom. Men ibland kan man känna lite att när kommer det någon och kastar pengar på oss underbetalda singlar i 40-årsåldern? Vi har ju trots allt också rösträtt.
Skämt åsido, ska man vara i alla fall en liten smula allvarlig så kan gruppen vuxna singlar i ensamhushåll faktiskt betraktas som en av samhällets i tysthet mer missgynnade. Inte minst ekonomiskt. Inte så att vi, jag skriver vi för jag tillhör själv den gruppen, lever i armod och misär men det är på många sätt dyrare att leva som singel än i ett (sambo)förhållande. En lägenhet har ju samma hyra oavsett hur många som bor där, är man två kan man dela på olika abonnemang och prenumerationer, bara en sån sak som om man beställer hem mat så är leveransavgiften densamma oavsett om man köper en eller två pizzor. Och får man exempelvis en vattenläcka kostar det ju lika mycket att åtgärda oavsett om det finns eller två inkomster i hushållet. Man kan argumentera för att ett tvåpersonershushåll behöver spendera mer på mat och andra förbrukningsvaror, men då är det å andra sidan också ofta lägre styck- eller kilo- eller literpris om man köper flerpack än mindre förpackningar. Är man två blir levandsomkostnaderna som regel lägre per person, samtidigt som man också har två inkomster att disponera. Inkomsten blir dubbel, det blir inte utgifterna.
Men det handlar inte bara om ekonomi. Ta en sådan sak som hushållssysslor. Där måste man som singel på egen hand sköta matlagning, handling, städning, disk, tvätt och allting annat som behöver göras i ett hem. Som par kan man fördela hushållsarbetet mellan sig, vilket gör att det finns mer tid över för annat.
Som singel får man alltså både mindre pengar över och mindre fritid. Lägg därtill sociala aspekter som att det anses en smula uppseendeväckande att göra sådant som att gå ut att äta, gå på bio eller se en pjäs på egen hand. Det går mot normen, och även om det inte ses ned på så leder det ofta till frågor i stil med "är det här själv?" eller "varför är du här själv?". Plus sådant som att man kan förlora delar av sitt umgänge i takt med att vänner skaffar partners och familjer och mest börjar umgås som par. Eller ta bara en sådan sak som om man får frågan om man har möjlighet att jobba över. "Jag kan inte för jag ska träffa tjejen", hade de flesta köpt som skäl för att säga nej. "Jag kan inte för jag tänkte ta det lugnt, kolla på en film och slappa ikväll", hade av de flesta upplevts som ett klart mindre acceptabelt skäl att säga nej. Ska man hårdra det skulle man kunna säga att man som singel har mindre fritid, men också förväntas vara mer flexibel med den fritid man har.
Det är inte så att det är synd om oss som av ett eller annat skäl lever som singlar, oavsett om vi själva valt det eller bara inte lyckats hitta rätt person, och vi är verkligen inte diskriminerade, men jag tror att det är en dold ojämlikhet som skulle behöva belysas mer. Att det är dyrare att leva som singel är så nära ett faktum man kan komma, men jag har aldrig hört någon politiker eller annan makthavare diskutera hur man eventuellt skulle kunna jämna ut den skillnaden. Det är som att alla bara har accepterat det som närapå en naturlag. Som att normen är så stark att man mellan åldrarna säg 25-70 ska leva ihop med någon att det knappt finns i det offentliga föreställningsvärld att vi är ganska många som lever ett annat slags liv, för vilket samhället som helhet är ganska dåligt anpassat. Trots att den individuella friheten ständigt betonas lever vi på många sätt i ett samhälle byggt för tvåsamhet och familjeliv. Det går ju knappt ens att köpa en vanlig sketen Daim, de flesta butiker har bara dubbel-Daim.
