Vann

Spelade färdigt det där spelet idag. Jag vann. Det brukar jag göra.

I övrigt har dagen varit lugn. Lagade en maträtt det var längesedan jag lagade. Det är väl ungefär det mest uppseendeväckande som hänt. Egentligen borde jag putsa glasögonen, men orka.

Inget nytt

Den här dagen har varit ungefär som de senaste dagarna.

Parkeringsuppdatering

Eftersom jag ändå skulle parkera om bilen passade jag på att ta en sväng ner till stan. När jag åkte var det tillräckligt med plats för att man skulle slippa krångla med fickparkering och dylikt. Men när jag sisådär en kvart senare kom tillbaka var det naturligtvis inte så längre. Inte för att det är något större problem att fickparkera (även om jag behöver göra det väldigt sällan och därför är lite ovan), men det är ju alltid smidigare att bara kunna glida in på en plats. Men det gick bra. Nu står bilen snyggt och rakt innanför parkeringsrutans linjer. Nu står jag faktiskt så bra parkerad att jag nog inte vill flytta på bilen igen. Så nu blir det inget mer bilåkande förrän morsan och farsan kommer hem och ska ha tillbaka den.

Den dag som varit

Var nere hos morsan och farsan och spelade lite gammalt dataspel idag också. Måste ju spela färdigt nu när jag börjat, och jag msåte ju ändå åka dit och tömma brevlådan och vattna blommor och sånt. När jag kom hem därifrån gjorde jag typ den sämsta parkeringen jag någonsin gjort. Men det upptäckte jag först när jag klev ur bilen, och då var jag för lat för att ändra. Gör det imorrn istället. Dagtid är det dessutom inte lika fullt på parkeringen så då blir det mycket enklare, och det finns ju ingen anledning att göra det mer krångligt än nödvändigt för sig.
Vanligtvis brukar jag gå när jag ska till föräldrarnas hus, men idag fick det bli bilen. Var en del jag behövde ha med mig därifrån nämligen, och det var lite för bökigt att bära.

Precis efter att jag kommit hem ringde det på dörren. Någon snubbe från viasat. När han först presenterade sig verkade han vara någon sorts installatör, så jag trodde föreningen tagit något beslut om att göra något med tv-anslutningen. Fast när han väl kom in visade han sig vara försäljare. Jag köpte inget tv-abonnemang. Finns ju ingen anledning när kabel-tv ändå ingår i månadsavgiften. Fett störigt hur som helst att de börjat sälja sånt via dörrknackning. Jag tyckte det var nog irriterande när de ringde stup i kvarten och ville sälja tv-abonnemang. Vill jag byta tv-leverantör undersöker jag utbudet och tar själv kontakt med den som känns lämplig. Uppsökande försäljning har jag enormt svårt för. Nästa gång någon försäljare undrar vad jag brukar se på tv ska jag dock svara ärligt och säga pilsnerfilm och Seinfeldrepriser. Kan ju vara intressant att se vad de tycker att man ska ha för kanalpaket då.

Ett litet jubileum

I förmiddags slog det mig att om jag minns rätt är det i dag på dagen tio år sedan jag flyttade till Hultsfred (för första gången). På dagen tio år sedan jag flyttade hemifrån. Nu blev kanske inte just den sejouren i Hultsfred riktigt som jag hade trott, jag var ju inte riktigt redo för vad högskolestudier innebar och det gick rätt dåligt, och ja ni kan den historien. Det är jag faktiskt rätt glad för idag. Hade det gått som jag hade tänkt mig då är det massa roliga grejer jag inte hade varit med om, och massa fantastiska människor jag aldrig hade träffat. Högst troligt hade jag inte varit den människa jag är idag. Just då var det trist och jobbigt att det gick som det gick. Men med facit i hand och några års perspektiv känns det, som sagt, bra att det blev som det blev. Tänk bara, hade jag inte misslyckats då hade jag inte läst de övriga kurser jag läst, det magiterprogram jag läste, och allt vad det innebar. Tanken hisnar nästan. Ett exempel så gott som något på att det kommer bra saker ur misslyckanden.

Minns för övrigt den där helgen som vore det igår, ändå känns det väldigt avlägset, som att det ligger ett helt liv emellan. Kommer ihåg känslan när jag stod där på parkeringen på söndagen och såg bilen med resten av familjen rulla iväg. En sorts bitterljuv känsla där förväntan och glädje blandades med vemod, och lite skrajsenhet över att plötsligt behöva klara sig själv. Vemod över att tja, något var över kanske. Lite som Annika sjunger, "En sorglig lycka i att aldrig mer vara ett med dem som vet precis vem du är". Där i början ringde morsan och farsan rätt ofta. Varannan dag ungefär skulle jag gissa på. Eller ungefär och ungefär, det var varannan dag. Det var snudd på att man hade kunnat skriva in i kalendern en månad i förväg vilka dagar de skulle ringa. Sedan blev det mer sällan i takt med att alla vande sig och så vidare, i Kalmar var det väl en eller ett par gånger i veckan jag pratade med dem. Lite oftare nu när jag bor i Karlskoga, det blir ju så när man bor närmre.

Kommer också ihåg vad den första måltiden jag gjorde åt mig själv var. Kokt ägg och smörgåsar. Hade en grej där att på söndagar åt man ägg och mackor. Det gjorde vi när jag var liten, och det höll jag fast vid det första året eller så. Sen rann det väl ut i sanden lite av olika skäl. Söndagar blev inte så himla speciella när man inte hade strikta arbetsveckor, jag tröttnade lite och ja, det fanns flera skäl till att ägg och mackor-vanan upphörde. Mina matvanor överlag var väl dock lite sådär då. På den tiden hängde jag exempelvis fast vid att det skulle drickas läsk och ätas sötsaker på fredags- och lördagskvällar. Kombinerat med den nyvunna friheten att få bestämma helt själv ledde det väl till vissa överdrifter. En period där kunde det gå en stor flaska läsk på fredagen och en på lördagen. Inte helt hållbart naturligtvis, utan efter det första skolåret hade mitt midjemått ökat rätt rejält, och det var inte långt ifrån att det skulle börja synas på andra delar av kroppen också. Då insåg jag väl att min dåvarande läskkonsumtion inte var helt hållbar och skar ner ganska rejält på sötsaker (och sedan har jag med tiden skurit ner ännu mer, men det är en helt annan historia).

Men det har gått tio år alltså. Vad som hänt under den tiden känns som jag skrivit om förut, så det orkar jag inte ta upp igen. Men det har hänt en del kan man väl i alla fall konstatera.

Lite besviken dock att Hultsfreds kommun inte ställt till med någon överdådig ceremoni för att uppmärksamma att det var tio år sedan jag först hedrade byn med min närvaro. Det är ju trots allt en rätt stor händelse i ortens historia att jag flyttade dit.
Fast det är klart, jag flyttade ju dit en gång till ett par år senare, så det kanske kommer i samband med et jubileet.

Mer skjutsande väntar

Tämligen lugn dag. Har mest suttit och spelat ett gammalt dataspel. Tänkte nog göra det imorgon också faktiskt (har man börjat spela ett spel vill man ju spela klart det till slutet), men så blev jag påmind om att jag i ett svagt ögonblick lovat att skjutsa farmor till veterinären. Har inget emot att göra det egentligen, men det är inte utan att jag börjar bli lite trött på allt jäkla skjutsade som varit nu ett tag.

En biltur

Åkte upp till Kväggen på tidiga eftermiddan för att lämna tillbaka en bok (Thor Modéen-biografin) jag lånat av min farbror. Väl där visade det sig att han behövde handla lite och undrade om jag kunde köra honom till Kristinehamn. Jag hade inget särskilt för mig så det kunde jag. Så åkte fram och tillbaka dit. Alltså jävlar vad högt vattnet var i de bäckar och kanaler och små pölar som finns längs med den vägen. Och då var det ändå ingenting mot hur det enligt medias rapportering var inne i stan förra veckan. Visst har man förstått att det är mycket vatten och höga flöden och så vidare däromkring, men det blir så mycket mer slående och konkret när man ser det med egna ögon. Nåväl, när jag skjutsat tillbaka honom till stugan blev jag kvar där en stund och satt och tjötade. Så jag var inte hemma igen förrän en släng efter åtta. En lite längre utflykt således än jag hade tänkt från början. Men då hade jag ju något att göra under eftermiddan så det var väl bara bra.

Nu när jag kört farmors bil en hel del på sistone kändes det för övrigt rätt ovant när jag satte mig i morsans och farsans bil och körde iväg. Fast det gick rätt fort att vänja sig, jag har ju kört den bilen en del förut liksom.

När jag körde hem var det för övrigt oerhört trolsk stämning längs vägen. Låg dimma över fälten sådär som det kan vara ibland på morgnarna ni vet. Väldigt fint.

En bok om Tosse

Läste ut en biografi om Thor Modéen idag (Strålande tider, härliga tider av Ulf Kjellström). Blir alltid så deppig av att läsa de sista kapitlen av biografier. Det slutar ju liksom alltid med att huvudpersonen dör, inte sällan efter att ha haft en period av nergång. Att huvudpersonen dör på slutet hör förvisso till genren. Det är ju så folks liv slutar, och de flesta biografier är ju åtminstone hyfsat kronologiskt skrivna. Men det gör ju onekligen att de sista kapitlen i biografier går i moll. Dessutom är det ju inte sällan karriären (eller livet i stort) är på nedgång de sista åren, och då blir de sista kapitlen så klart ännu mer vemodiga att läsa.

Som helhet var det dock en ganska trevlig biografi. Stundtals blev det mycket en upprabbling av filmer och revyer, vilka som medverkat, skrivit och regisserat, och vad recensenterna tyckte. Hade gärna sett att boken kunnat gå lite djupare in på personen Thor Modéen, men framförallt satt honom och hans verk i relation till tiden. Det hände ju trots allt en hel del i världen och i samhället under 30- och 40-talen (när Tosse var som störst), men det nämns knappt alls. Lite mer kontext hade inte skadat helt enkelt. Då boken gavs ut 1996 och flera som kände och hade arbetat ihop med Thor Modéen vid den tiden fortfarande var i livet kan jag även tycka att författaren gott kunde lagt mer krut på intervjuer. Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Nils Poppe och Stig Järrel som exempel levde alla när boken gavs ut och hade säkert kunnat bidra med både anekdoter och perspektiv på personen Modéen.
Men som helhet en trevlig biografi som sagt. Kul att lära sig mer om en sån hjälte som Thor Modéen. Någon brist på djup och kontext, men allt som allt en god inblick i Tosses liv, karriär och person. Och en hel del anekdoter och dylikt.

Helt klar läsvärd om man gillar Thor Modéen, eller vill lära sig mer om en av svensk films största giganter. Gör man inte det är den kanske inte lika intressant.

Hockey och åska

Var på hockey idag. Träningsmatch mellan Bofors och Karlskrona. Ingen större hockeymatch kanske, var väl på många sätt en ganska typisk försäsongsmatch, men kul ändå med lite hockey. Tycker att BIK hade bra fart, och stundtals låg de på rätt rejält i offensiv zon. Lyckas de bara bättra på effektiviteten och skärpan i avsluten kan det nog bli bra i år också. Skönt också med en seger (2-1). Även om resultaten på försäsongen inte spelar någon som helst roll egentligen är det ju alltid skönt med vinster, särskilt när det blivit förlust i de tre träningsmatcher som spelats innan den här.

Efter hockeyn följde jag med hem till morsan och farsan och lät mig bli bjuden på mat. Hade ju ändå inget särskilt för mig.

Under kvällen, efter att jag kommit hem, drog det in nytt regn efter att ha varit uppehåll under eftermiddagen och tidiga delen av kvällen. Lite senare började det även åska. Just här blev det väl dock ingen kraftigare åska. Några muller på avstånd sådär. Dock relativt långvarigt. Nu verkar dock åskan gett med sig för den här gången, men regnet dröjer sig kvar. Smattrar på det där mysiga sättet mot fönstret. Och det var den väderrapport ni får för den här gången.

För övrigt trodde jag att kavallerichocker har ansetts svårartat omoderna de senaste hundra åren. Men där hade jag tydligen fel.

Vanligt

En rätt vanlig fredag.

Äntligen beställt

Kom mig tidigare i dag äntligen för att förhandsboka den kommande nya Hello Saferide-skivan. Har tänkt att göra det rätt länge, men ni vet hur det är ibland. Blev hur som helst en beställning av det fina paketet med skivan, boken och tygkassen. Vill ju ha allihop, och då är det ju lika bra att slå till när det ändå säljs i ett paket. Egentligen vill jag ha vinylutgåvan av albumet också (man vill ju ha allt liksom), men det tycker jag mig inte riktigt ha råd med just nu utan den kommer jag nog önska mig i födelsedagspresent istället. Men nu återstår alltså bara att vänta till början av september då skivan och boken släpps, och sålunda dimper ner i brevlådan. Det ser jag verkligen fram emot.

Tog även en promenad ner till stan under dagen. Kände att jag behövde det efter att ha promenerat lite mindre än vanligt nu några dagar. Passade på att handla på Willys när jag ändå var i närheten. Där var det sig likt.

Andra skjutsardagen

I dag skjutsade jag alltså tillbaka min farbror till stugan. Vi tog vägen över Kristinehamn och tittade på utställningen om Club Zebra. Ingen särskilt stor (tog man en ordentlig titt tog det kanske en kvart att ta sig igenom den) eller omvälvande utställning, men klart småtrevligt. Och bilderna från Sex Pistols mytomspunna spelning i Kristinehamn 1977 var så klart kul att se.

Men det gick bra att skjutsa och köra och så vidare i dag också. Finns väl inte så mycket att tillägga.

I går kom för övrigt årets första valrörelsedörrknackare och ringde på dörren. Eller ja, den första överhuvudtaget för min del då jag bott i hus där porten är låst tidigare. En socialdemokrat var det som var först ut i år. Tog artigt emot broschyren hon delade ut. Det kommer jag nog göra med de flesta partier om de kommer och knackar på. Det brukar vara det snabbaste sättet att bli av med dörrknackare oavsett om det är Jehovas eller politiska partier. Undantaget är väl om någon från sd ringer på, då skulle risken vara överhängande att jag inte orkar vara artig utan stänger igen dörren i ansiktet på vederbörande.

Dock har såna där dörrknackningar ingen som helst effekt på hur jag kommer rösta. Eftersom jag utgår ifrån ideologi, värderingar och samhällssyn/världsbild när jag tar ställning politiskt hör jag nog till dem som är rätt svåra att påverka för partierna i en valrörelse. Jag vet var jag står ideologiskt, och jag vet vilka partier som finns i de trakterna. Svårare än så är det liksom inte. Av det skälet är jag också djupt oförstående inför människor som byter parti och block hejvilt från ett val till ett annat. Att byta från V till MP eller från FP till M fattar jag, för det är ändå partier som rör sig lite i samma härader. Men att från exempelvis V till M är närmast ofattbart i min värld. Vad har du för ideologisk grund då? Har du ingen idé om hur du vill att det perfekta samhället ska se ut?

Första skjutsardagen

Gick bra med det skjutsade jag tagit på mig i dag. Tog väl kanske lite längre tid än jag hade trott i och med att jag följde med upp till farmor och tog en fika, men det kvittar ju eftersom jag ändå inte hade något särskilt för mig. Mer skjutsande i morgon.

Chaufförstjänst

Hastig och lustigt blev det bestämt att jag kommer bli jourhavande chaufför de närmsta dagarna och skjutsa lite släktingar kors och tvärs i närområdet. Jaja, den tjänsten kan man väl göra. Är ju knappast som att jag har så värst mycket bättre saker för mig på dagarna för tillfället.

Den här dagen som varit idag finns väl dock inte så mycket att säga något om. Har typ suttit och läst en del och så.

Vilsamt

Typiskt skön söndag då jag mest gjort ingenting. Utöver att jag slängde ihop en köttfärssås lite spontant då vill säga (obs! den blev god).

Finns inget mer att tillägga.

Fördelar med föräldrar

Följde med morsan och farsan till Maxi och fick skåpen lite påfyllda. Lite senare på eftermiddagen skulle jag göra mat men kände att jag inte hade någon lust att laga mat, så gick ner till dem och åt istället.

Återstart

Idag var/är det återstart för Seinfeld. Serien börjar alltså om från början i en ny reprisomgång. Den omgång som då således tog slut igår har jag bara sett ett och annat ströavsnitt av, efter att ha tittat igenom hela serien tre gånger på raken innan. Nu är dock planen att se hela serien från början till slut igen i den här nya reprisomgången. De två första avsnitten i dag alltså. Valde att titta på eftermiddagssändingen i dag, men framöver blir det nog som tidigare i allmänhet nattsändningarna. Brukar vara ett bra sätt att avsluta dagen liksom. Känns gött att vara inne i det igen. Ser fram emot att se hela serien igen. Går inte att tröttna på Seinfeld.

Halsen är det annars bra med. Men precis som igår har jag hostat lite av och till under dagen. Men det ska väl ge sig det också vad det lider.

Lägesrapport

Lugn dag. Har just inte känt något i halsen heller. Lite halvt hostig emellanåt, men annars inget. Så det verkar inte ha varit någon tyngre sjukdom/förkylning direkt. Skönt det. Men vi avvaktar väl någon dag till innan vi helt ropar hej. För säkerhetsskull liksom.

Vaknade av halsont

Vaknade skittidigt i morse (typ sex, halv sju) av att jag hade jätteont i halsen. Sjukt jobbigt. Det är jobbigt nog att vakna och ha ont i halsen, men att det gör så ont i halsen att man vaknar av det är ännu värre. Sen har halsen dock varit ganska okej under dagen. Jag har känt av den stundtals, men det har inte direkt gjort ont. Däremot var jag särskilt under första halvan av dagen tämligen orkeslös, och kände mig rätt långt ifrån tipptopp sådär i största allmänhet. Inte så jag kände mig febrig utan bara lite vissen liksom. Så vi får väl se om jag håller på att bli sjuk eller om det bara var något tillfälligt. Vore helt klart gött att slippa bli sjuk. Har dock investerat i ett paket Strepsils för att ha beredskap ifall halsontet skulle komma tillbaka. Skulle jag exempelvis vakna av halsont i natt också kan det ju vara skönt att kunna göra åtminstone något åt det.

Och när vi ändå pratar om min hälsa kan jag också berätta att jag tycks ha fått en liten blödning/blåmärke under ena stortånageln. Riktigt hur vet jag inte (däremot på ett ungefär när), men det är väl sånt som händer antar jag.

Helgen som gick, helgen på Way Out West

Här är den då, till sist, berättelsen om helgen som gick, berättelsen om helgen på Way Out West. Den kanske blev lite lång, men ni får hålla till godo.

 

Onsdag

I onsdags satte jag mig på en buss mot Karlstad, för att där byta till tåg mot Göteborg. Resan gick bra och helt utan missöden. Fast det slog mig hur fort tiden går när hag anlände och insåg att det redan gått ett år sedan jag sist hörde ifrån en kompis jag träffade på festivalen förre året. Då var jag så klart tvungen att skicka ett sms för att se hur det var med henne nu för tiden. När jag kommit fram och pustat ut ett tag bestämde jag mig för att åka iväg och se om jag kunde hämta ut mitt armband, tänkte att det kunde vara bra att få gjort så jag kunde gå in på området en sväng innan mitt arbetspass på torsdagen. Visade sig dock att jag inte alls kunde hämta ut armbandet, eftersom jag inte skulle jobba före festivalen kunde jag av oklar anledning inte få armbandet förrän på torsdagen. Har ärligt talat lite svårt att se syftet med den regeln (särskilt som att festivalen hade någon förgrej redan på onsdagskvällen), men det var ju som det var. Klockan var väl vid det laget vid femtiden eller strax därefter och jag hade inget särskilt för mig. Så jag bestämde mig för att promenera Linnégatan ner till Järntorget för att se hur lång tid det skulle ta. Det kan ju vara bra att veta, och jag skulle ändå åt det hållet eftersom jag hade funderingar på att besöka Pustervik framåt kvällen då det spelade tre bra band där helt gratis (och bra musik gratis gillar man ju). Det tog inte alls särskilt lång tid att gå dit (vilket jag inte heller hade trott då jag visste på ett ungefär hur långt det är) och eftersom det fortfarande var ganska tidigt beslutade jag mig för att strosa runt lite på måfå och se var jag hamnade. Då jag hittar ganska dåligt i Göteborg trots att jag varit där rätt många gånger kändes det som en bra grej för att orientera sig lite och bli lite mer bekant med staden rent geografiskt. Det bästa sättet att lära sig en stad är ju trots allt att flanera. Så jag började gå, och plötsligt var jag mitt inne i stan, och så snurrade jag omkring där en stund innan jag så sakteliga började röra mig tillbaka i den riktning jag kom ifrån. Det blev en liten nätt promenad till slut. När jag mätte på Hittas karta nu nyss visade det på strax under åtta kilometer, men så långt kändes det inte då, så vetefan om den avståndsmätningen är helt korrekt. Hur som helst så var det nog den rejälaste promenad jag tagit när jag varit där i alla fall. Annars när jag är där blir det ju oftast spårvagn när man ska någonstans, och planlöst flanerande finns sällan tid eller möjlighet till. Men jag gillar det planlösa strosandet. Man tänker bra under tiden, och man ser och upptäcker saker man annars aldrig hade sett och upptäckt.

 

Hur som helst. När jag var tillbaka vid Järntorget hade klockan börjat närma sig kväll (skulle tro att hon var runt halv åtta), och jag slank in på Pustervik och tog mig en öl. Satt där och smuttade på ölen och tittade på folk ett tag, och lite senare var det dags för kvällens första band att spela. Eleanor Friedberger närmare bestämt. Bortsett från Georgie Fame i vintras var det min första liverock sedan jag lämnade Kalmar förra hösten, så det var efterlängtat. Bra var det också. Sedan följde även Side Effects och Hästpojken under kvällen, bra även dem. Fast Side Effects gav mig nästan lite åldersnoja, för herregud så unga de var. Fast det är klart, rocken ska ju vara ung och jag fyller ju ändå 30 nästa år, så det är väl inte mer än rätt att nya unga band får mig att känna mig gammal. Nåväl, när Hästpojken, som var sist ut, spelat färdigt var det dags att börja avrunda kvällen och ta spårvagnen tillbaka till den lägenhet jag lånade under festivalen. Jag hann med vagnen, och jag somnade gott när jag kom hem.

 

Torsdag

Från början hade jag tänkt att jag skulle gå in på området och se Polica innan mitt arbetspass började klockan fyra på torsdagseftermiddagen. Men eftersom jag inte fick hämta ut armbandet förrän under torsdagen hoppade jag över det. Det kändes liksom lite ovärt att gå runt hela området för att gå in, se en liten stund av konserten och sen gå runt hela området igen. Det är trots allt en rätt bra bit att gå till/från funktionärsincheckningen. Så istället var jag där lite före fyra, och checkade då direkt in för mitt arbetspass. Crew Catering skulle jag jobba med denna dag. Funktionärsserveringen alltså. Jag fick till uppgift att jobba ute på golvet under middagen, det vill säga ha lite koll ute bland borden, se till så att brödet inte tog slut, fylla på kaffe och så vidare. Det gick himla bra. Efter den lilla rast vi fick när middagen var avklarad och bortstädad blev det dock inte att förbereda nattmaten. Jag och tre till (vi var fem funktionärer totalt) blev istället utlånade till vip-avdelningen där det tydligen behövdes lite avlastning. Att jobba där kanske låter glassigt, men tro mig det var väldigt slitsamt. Vi skickades dit för att plocka och bära disk, och då kanske ni förstår att det inte direkt var någon walk in the park. Mycket att bära, trångt på grund av mycket folk, inte helt ostressigt, ja ni fattar. Men det gick bra även om det var lite slitigt, och tydligen var vi rätt bra på det. Jag träffade hon vi hade som chef när jag var nere på funktionärsserveringen och åt lunch dagen efter, och tydligen hade chefen för stället där vip-avdelningen är inhyst sagt något i stil att vi som blivit inskickade var bättre än de som brukade jobba där. Då blev jag nästan lite generad och bad henne hälsa till den vanliga personalen och be om ursäkt ifall vi hade råkat framställa dem i dåliga dager. Men alltid bra att veta att man har den talangen antar jag.

 

Hur som helst, vi jobbade där några timmar och det flöt på ganska bra. Strax före ett var vi klara inne på vip:en och traskade, efter att ha fått väldiga tack av den ordinarie personalen, tillbaka den korta biten till funktionärsserveringen. Och oj vad gött det var att tvätta händerna då kan jag säga. Det var nog den mest efterlängtade handtvätt jag gjort. Av förklarliga skäl blev det liksom rätt kladdigt att hålla på att plocka disk. Man hade lite öl på händerna om man säger så. Väl tillbaka fick vi lite mat sådär på nattkröken. Jag hade dock lite bråttom för att hinna med sista bussen hem (hade jag missat den hade jag inte varit hemma förrän framemot halv fem), så jag fick med mig en matlåda istället. Himla snällt. När jag kom hem satte jag i mig maten (en väldigt god nudelwok) och sen gick jag och la mig. Jag somnade tämligen omedelbart. Nästa morgon  skulle klockan ringa tidigt.

 

Fredag

Halv åtta vaknade jag av att klockan ringde. Jag skulle börja dagens arbetspass klockan tio, så längre än så fanns inte tid till att sova. Jag tog mig upp, tryckte i mig en bit bröd till frukost, borstade tänderna, tvättade håret, gjorde rent öronpropparna (någonstans där han jag även klä på mig och stoppa ner det jag behövde för dagen i väskan), och sedan var det mer eller mindre ags att åka. Jag kom till området, checkade in och mötte upp de jag skulle arbeta med för dagen. Den här dagen skulle jag arbeta på en servering på festivalområdet. Ungefär det mest hyllade matstället på hela festivalen skulle det visa sig. Ett ställe som sålde friterade risottobollar i några olika smaker (himla goda, men jag återkommer till det längre fram). Under förmiddagen var vi med och förberedde inför dagen. Typ diskade lite köksutrustning, rullade lite bollar och så. Jag var typ svinbra på att rulla bollar. Sen tog vi lunch, och det var då jag fick höra det fina omdömet jag och mina kolleger från dagen innan fått om  vårt diskbärande. Sedan efter lunch när alt väl hade öppnat var det inte jättemycket att göra, utan då var det mer att vi stod lite stand by för att kunna rycka in när vi behövdes. Ett tag stod vi och hängde lite vid ett staket ut mot vägen där alla besökare passerade på vägen in och tittade på folk. Slutade så klart med att vi fick massa frågor vi inte kunde svara på (jag hade ju dittills inte varit ute på området alls så jag hade ju lite dålig koll på var det mesta fanns), så vi funderade på om vi skulle sätta upp en skylt med texten "DET HÄR ÄR INTE EN INFORMATIONSDISK! VI VET INGENTING!".

 

Vid fyra, två timmar innan vårt pass var över, dök det upp ytterligare fyra funktionärer. Det var de som skulle jobba eftermiddags- och kvällspasset. Så då blev vi plötsligt jättemånga (8) som inte hade så värst mycket att göra. Lite överlappning av passen är så klart bra, man vet ju aldrig om någon blir lite försenad eller så, men två timmar känns kanske lite i längsta laget. Visserligen ska väl kanske passen ha en viss längd för att alla ska få rätt antal timmar och så, men ändå. Men det löste sig med att vi som hade jobbat på dagen fick sluta lite tidigare. För vi behövdes liksom inte allihop när vi var så många. Så då var jag färdigjobbad för festivalen. Hängde då ett tag med ett par av dem jag jobbat med under dagen och tog det lite lugnt och pustade ut. Ett tag satt vi i varsin solstol utanför ett sponsortält, då stannade det plötsligt en precis framför oss och knäppte helt spontant en bild oss innan hon gick vidare. Ganska oväntat, lite smickrande, och man blev klart undrande. Men jag antar att vi var typ ovanligt snygga eller nåt.

 

Nåväl, när vi hade tagit det lugnt ett tag kilade jag ner för att checka ut. Hade tänkt ha kvar mitt funktionärsarmband i år också, mest för att det är det jag haft och som därför blir en mer genuin souvenir än ett vanligt tygarmband, och lite också för att jag skulle kunna halvfuska lite med att gena bakvägen efter utcheckningen och slippa gå runt hela skiten när jag skulle in på området. Men det gick tydligen inte för sig i år. Man var tvungen att byta armband när man hade gjort sitt sista arbetspass. Och gena fick man egentligen inte göra oavsett armband, utan det fick man bara göra medan man arbetar. Det sistnämnda köper jag delvis, för det fattar man ju att det inte ska vara massa onödigt spring på de opublika områdena. Å andra sidan kan jag tycka att det gott kunde vara tillåtet att ta den vägen in på festivalområdet när man jobbat färdigt. För det är en bra bit att gå om man ska gå runt hela området och gå in genom vanliga entrén, och har man då jobbat en hel dag för festivalen tycker jag att man kan få den förmånen. Dessutom ska en klar majoritet ut åt det håll som vanliga entrén ligger när man ska hem, så jag tror inte det hade blivit några anmärkningsvärda mängder onödigt spring oavsett. Men som sagt, att man inte får gå där när man inte jobbar kan jag någonstans ändå tanken med. Att man absolut var tvungen att byta armband har jag dock svårare att se någon mening med. Det känns bara ogenomtänkt och poänglöst och som en regel som finns mest för regelns egen skull. Det är ingen stor grej så klart, men just då gjorde det mig en aning irriterad. Dels har jag svårt för ogenomtänkta och poänglösa regler till att börja med, och dels var jag rätt trött efter att ha jobbat och då är man ju lite mer lättirriterad än vanligt. Just då kände jag också att jag var så jäkla trött på ogenomtänkta regler och rigida regeluttolkare att jag bara inte orkade. Jag försöker att alltid vara trevlig och artig, men just då finns risken att jag framstod som lite gnällig. Inte otrevlig (tror och hoppas jag i alla fall), men gnällig. Att man var tvungen att byta armband omöjliggjorde ju också att halvfuska och ta bakvägen in ändå...

 

När jag väl hade gått hela vägen runt och tagit mig in på området ställde jag mig och tittade på Les Ambassadeurs som spelade då. Svängig afrikansk calypsoinspirerad musik. Klart underhållande. Och man ska inte skratta åt människor som dansar och har roligt, men när folk som annars dansar till (eller ens lyssnar på) afrikanska och karibiska rytmer blir det lätt lite... stelt. Då är det svårt att undvika att det börjar dra lite i smilbanden. Efter det såg jag en snutt av Future innan jag tittade på Janelle Monaé (svinbra), så blev det en snutt Little Dragon, slutet på Icona Pop och så till sist Outkast. Kan väl konstateras att det hänt en del sedan förra gången jag såg Icona Pop. Då var det på Popidyll för kanske 90 pers i början av 2011. Nu var det lite större om man säger så. Manners satt dock fortfarande precis där den skulle. Och vad ska man säga om Outkast? Tja, det var väl vad det var liksom. Den omtalade sexismen var osmaklig, och det var väl inte den mest generösa show man sett direkt, men annars kändes det väl som ungefär vad man kunde förvänta sig. Leveransen av låtarna var det i det stora hela inget fel på.

 

Ett tag umgicks jag med tanken på att ta mig ner på någon klubb på kvällen. Fast när jag hade jobbat färdigt kände jag mig så trött att jag rätt omedelbart bestämde mig för att titta på Outkast och sen åka hem och lägga mig. Så skedde också. När jag kom hem tryckte jag, precis som till frukost, i mig en brödbit och sen somnade jag, även denna kväll, rätt fort.

 

Lördag

Under lördagen var jag ledig, jag hade ju gjort mitt sista arbetspass på fredagen, och det blev således också den dag då jag såg flest spelningar. Åkte ner till området så jag var där vid tvåtiden. Gick en liten sväng på området och tittade på Mark Ernestus presents Jeri-Jeri. Afrikanskt sväng med mycket trumma. Svängde på bra även om det kanske blev en aning jammigt ibland. Nämnas kan också att de i sista låten tog upp först två, sedan ytterligare två (de första tvås kompisar vad det verkade) tjejer ur publiken som fick vara med och dansa på scenen. Just att plocka upp personer på scenen verkade vara något av dagens trend, för även under nästa konsert bjöds en tjej ur publiken upp på scenen. Det var Seasick Steve, som jag blev stående att se mest av en slump för att han körde igång när jag gick förbi och det lät intressant. En underhållande spelning, där man kände spelglädje och att de på scenen verkade ha roligt. Och så verkade Steve själv vara en klart sympatisk person som berättade en del kul anekdoter och dylikt mellan låtarna. Tjejen han tog upp på scenen? Mellan två låtar knallade han ner i diket framför scenen, gick runt där en stund och valde ut en tjej som han tog med sig upp. Sen fick hon sätta sig på en stol samtidigt som han förklarade att nu var det dags för en kärlekssång. Just där och då var det rätt roligt.

 

Direkt efter Seasick Steve var det dags för Linda Pira - Ladies First på Azalea. Vid det laget hade regnet, festivalens första, dragit in. Men det fick vara värt att bli blöt, för jäklar vad bra Pira & co var. Jag lyssnar inte särskilt mycket på hiphop annars, men den här konserten var riktigt riktigt bra. Och riktigt kul att ha sett. Sedan var det dags att vända in i Linnétältet, där jag sedan skulle bli kvar större delen av kvällen, för att se Elliphant. Precis som med Icona Pop viss kontrast mot när jag såg henne på Popidyll alldeles i början av 2013. Då stod jag längst fram i mitten, det gjorde jag inte direkt nu kan jag säga. Det var fler än jag som hade begett sig till tältet för Elliphant, vissa av dem kanske på grund av regnet, så det var rätt trångt och jag fick stå långt bak. Men det spelade inte så stor roll, det var bra ändå. Sedan var ursprungsplanen att äta innan Jenny Wilson skulle gå på vid sju, men eftersom det spöregnade tog jag beslutet att stanna kvar i tältet istället. Även det var det fler än jag som gjorde. För att vara mittemellan konserter var det påfallande välfyllt i tältet. Inte så att det var trängsel direkt kanske, men tillräckligt för att det hade kunnat anses vara en helt okej publik på en dagspelning. Jenny Wilson var för övrigt magiskt bra. Ett helt annat anslag både på show och låtarnas arrangemang än när jag såg henne för några år sedan (när hon turnerade på Hardships!-plattan). Det här var mörkare, tyngre, mer elektroniskt. Samtidigt som Jenny Wilson själv intog rollen som showkvinna med en annan pondus, mer extrovert skulle man nästan kunna säga. Senast jag såg henne skulle ord som snyggt, elegant och kanske lite artsy kunna användas, nu var det råare, showigare, tyngre. Flera gånger klättrade hon ner i diket och ställde sig på avsatserna på kravallstaketet. Flera av de gångerna så nära att jag hade kunnat röra henne om jag hade sträckt ut armen (och alltså förlåt om jag är ytlig nu, men jävlar vad snygg hon var på nära håll). I någon av de sista låtarna klättrade hon rentav över staketet ungefär där jag stod, och tog en runda i publiken. Men som sagt, helt oroligt bra. Gå och se Jenny Wilson live om ni får chansen. Och spelar hon dessutom i ett tält eller inomhus eller när det blivit mörkt är det nästan kriminellt att inte gå dit och titta.

 

Nåväl, när Jenny Wilson var över var min plan att sno åt mig en bra plats (läs längst fram, helst i mitten) till Annika-konserten (hon skulle spela i samma tält efter Jenny Wilson). Under Jenny Wilson hade det slutat regna, så nu tömdes tältet betydligt mer. Någon plats allra längst fram blev det dock inte, för det var fler än jag som hade haft samma idé och stannat kvar, men väl i andra raden. Eller ja, till en början i andra raden i alla fall. För det visade sig att killen precis framför mig var en sån där jobbig typ som inte fattade att står man längst fram så får man banne mig luta sig mot staketet. Han tyckte tydligen att det var helt okej att hålla i staketet och stå på armlängds avstånd från detsamma när konserten väl började. Så mot slutet av spelningen stod jag snarare på tredje, kanske rentav fjärde raden. Alltså ska du stå längst fram nära mitten så stå längst fram, annars kan du lika gärna ge platsen till någon (mig) som hellre vill ha den. Har aldrig varit så nära att "råka" sätta en armbåge i ryggen på någon i en konsertpublik som inte är härjig (det där låter nog mer brutalt än det är, men ni som är vana vid ståplats på konserter förstår vad jag menar). Särskilt när han dessutom nästan började backa lite. Då gav jag mig fan på att jag inte skulle flytta mig en centimeter bakåt, så till slut stod han nästan på tårna på mina främre fot. Men jag min envisa jävel stod kvar. Jag var ju inte där för att stå på tredje raden liksom.

 

Men nog om det, spelningen var ju det viktiga. 20:40 klev hon på. Finaste finaste Annika Norlin. Det var så himla bra och fint och härligt. Så himla fint att se henne igen. Jag har ju faktiskt inte sett henne live sedan hon turnerade på More Modern Short Stories-skivan typ 2009 eller så. För när hon turnerade som Säkert! med Facit spelade hon ju tyvärr inte någonstans där jag hade möjlighet att åka och se henne. Hon var sig, för övrigt, lik. Var väl kanske ett par låtar man saknade (Faller isär, Vi kommer att dö, Det kommer bara leda till nåt ont, Dansa fastän, X telling me , Sanningsdan, och ungefär alla andra som inte spelades), och det hade inte gjort direkt ont om konserten varit i alla fall lite längre, men det är ju så på festival. Speltiden är begränsad, och Annika har ju släppt några skivor och har rätt många låtar att välja mellan, då går det inte att få med allt. Särskilt inte en osläppt liten raritet som min favorit Faller isär. Men en väldigt bra konsert som sagt. Exakt hur bra är svårt för mig att säga eftersom jag nog inte är helt objektiv när det kommer till Annika, hon är ju trots allt den enda som gjort mig starstruck, men väldigt bra var det. Och så himla himla fint som sagt. Extra plus också för att min favorit av Annikas sidekicks, Lovisa Nyström, var med i bandet. Inte särskilt oväntat i och för sig, men ändå. Fint hur som helst. Så fruktansvärt glad över att jag bestämde mig för att åka dit. Hade grämt mig något oerhört om jag inte hade varit där för att se Annika.

 

Anmärkningsvärt dock att den spontana applåden när Kjell Höglund nämns i Är du fortfarande arg? uteblev den här gången. Det var ju ett klassiskt (och väldigt fint) inslag när låten i fråga spelades när hon turnerade med första Säkert!-skivan. Och jo, jag måste nog erkänna att jag är en liten aning avundsjuk på de fans som fick sitta på scenen. Det hade onekligen varit något. Men huvudsaken är att jag fick se konserten. Annika liksom.

 

Efter Annikas konsert var det då dags för mat. Eller först  tog jag en sväng i merchandisetältet för att se om de hade någon Annika-merch. Men det fanns det inte, det fanns med Veronica Maggio-prylar, så det blev ingen affär. Sen blev det mat. Var naturligtvis tvungen att prova risottobollarna vi hjälpte till med dagen innan. Jag valde den norrländska varianten, smaksatt med svamp och västerbottenost (den svenska var rödbeta, och den italienska soltorkad tomat, mozzarella och basilika). Det var jäkligt gott. Lätt den godaste mat jag köpt på en festival. Lite i dyraste laget kanske (95 spänn för två bollar), men samtidigt var de gjorda helt från grunden och inga halvfabrikat eller någonting sånt, och det kan ju vara värt att betala för. Så skulle ni vara på någon festival eller annat sammanhang där de är och säljer sina bollar kan jag absolut rekommendera dem. Daniel någonting hette försäljningsstället.

 

Vid det laget var det egentligen bara Röyksopp & Robyn kvar som skulle spela, och det var jag inte superduperintresserad av. Så jag bestämde mig för att redan då smita iväg till någon klubb för att slippa köande. Hade några olika alternativ att välja mellan så jag fick överlägga lite med mig själv vart jag skulle åka. Exempelvis var jag lite sugen på att åka till Gothenburg Film Studios för att se Zhala och Seinabo Sey, men det kändes lite bökigt när jag skulle hem sen. Visserligen är det den klubb som ligger allra närmast där jag bodde (båda ligger ute på Hisingen), men jag hittar lite för dåligt för att kunna ta en promenad, och skulle jag ta mig hem med kollektivtrafik eller med de specialchartrade bussarna skulle jag vara tvungen att åka över älven igen och ta en spårvagn från stan och ja, det kändes bökigt helt enkelt. Så det alternativet ströks. Bestämde mig till sist för att det fick bli Pustervik. Där spelade bra band, lätt att ta sig både dit och hem, och skulle det visa sig vara kronkö när jag kom dit går spårvagnarna dessutom precis utanför så då hade det varit lätt att åka någon annanstans. Och så blir det ju lite fint symboliskt att gå på samma ställe både första och sista kvällen.

 

Eftersom det fortfarande var jämförelsevis tidigt, klockan vara bara strax efter tio, bestämde jag mig för att ta en promenad dit. Det gjorde jag helt rätt i. För när jag kom dit var det lite kö, men inte för att det var mycket folk, utan för att de inte hade öppnat ännu. De öppnade först klockan elva. Men det var ändå bra att jag var där så tidigt, för medan jag stod där fyllde kön på rätt bra, så hade jag kommit senare hade jag fått köa betydligt längre. Det är fördelen med att inte vara skitintresserad av det som spelar sist på området. Sen under kvällen blev det jättekö, och det tog inte skitlång stund innan köindikatorn i festivalens app lyste illrött. Så gött att ha varit där tidigt alltså.

 

Väl inne såg jag i tur och ordning Mighty Oaks, Alice Boman, Real Estate och Sea Lion. De förstanämnda hade jag ingen koll på alls innan, men det visade sig vara en riktigt positiv överraskning. Kanonspelning helt enkelt. Alice Boman var också bra. Men henne såg jag inte så värst mycket av då hon spelade på lilla scenen och vi var tämligen många som ville se henne. Det var kort sagt knökat där uppe, och man såg inte så mycket mer än bakhuvuden och ryggtavlor. Men jag hörde desto mer, och det var bra. Real Estate var bra utan att vara briljant, helt okej spelning liksom men kanske inte så himla minnesvärt. Sea Lion, till sist, som likt Alice Boman spelade på lilla scenen, var superfint. Det var bara hon, hennes elgitarr och hennes fina sånger, och det var allt som behövdes. Det blev en himla fin avslutning på festivalhelgen.

 

Eller avslutning och avslutning, Pustervik stängde inte förrän vid fyra, så det hölls så klart igång på dansgolvet ett tag till (även om jag inte dansade något den här gången, jag nöjde mig med att pusta ut med en öl), men avslutning ur artistsynpunkt om man säger så.

 

Annars kan nämnas att legendaren Leif "Paggan" Pagrotsky var på Pustervik samtidigt som jag var där. Lite coolt ändå. Det är väl annars en av få kändisspaningar jag gjorde på festivalen i år. Utöver Paggan såg jag egentligen bara Jose Gonzales gå förbi när vi hängde vid det där staketet i fredags. Och så kan jag eventuellt ha sett Adam Tensta och Nicke Andersson från Hellacopters (oklart dock om det verkligen var han eller någon annan med långt hår och keps), och så var Annikas basist på Pustervik på lördagkvällen/natten (om han nu räknas som känd). Visst var det en del celebriteter inne på vip-området också, men det är jag alldeles för professionell för att säga något om. Min enkla åsikt och principiella utgångspunkt är att vilka som är där kniper man helt enkelt käft om när man är där som personal. Inte för att det är hemligt, men personalen ska som jag ser det helt enkelt inte hålla på att skvallra om gästerna.

 

Det var annars inte bara kändisspaningarna som var få i år. För ovanlighetens skull träffade jag inte någon alls som jag kände på festivalen. Inte för att jag brukar träffa ohemula mängder bekanta när jag är där, men det brukar ju alltid åtminstone vara någon man morsar på. Fast inte i år uppenbarligen. Fast jag var ju i och för sig inte ute supermycket på området heller. Var ju egentligen bara lördagen och i fredags kväll. Så det är ju inte otänkbart att det beror på det.

 

För att återgå till lördagkvällen så satte jag mig som sagt och tog en öl och pustade ut lite efter Sea Lion. Sedan gick jag lite innan de stängde och tog spårvagnen hem (annars hade jag fått vänta i typ en timme på nästa vagn, och det orkade jag inte riktigt). Även denna kväll gick det fort att somna, fast så var klockan också närmare fem när jag väl kom i säng.

 

Söndag

Hemresedagen. När klockan ringde gjorde jag mig klar, satte telefonen på laddning, fick i mig lite frukost och packade det som behövde packas. Mitt tåg skulle gå lite efter tre, så strax före två tog jag vagnen ner mot centralen. Hade tänkt ta ett varv på skivaffären på centralen, men det visade sig att den hade slagit igen. Nu låg det någon form av matställe i den lokalen istället. Tur då att jag redan hade hunnit köpa några roliga vinylsinglar på onsdagen. Bestämde mig för att äta något, mest för att slippa fixa mat det första jag gjorde när jag kom hem. Fick bli Burger King, det visste jag att det går fort och att det inte är orimligt dyrt (just på stationer och dylikt har ju annars restaurangerna en tendens att ta lite extra betalt). Det smakade som man kunde vänta sig, men läsken var orimligt god ty jag var rätt törstig. Tiden för min avgång närmade sig, jag satt mig på tåget och det rullade iväg. På tåget tänkte jag tillbaka på helgen, försökte sortera intrycken. Sov en stund. Inga förseningar, inga missöden sånär som på ett härjigt och högljutt barn, och en geting som flög in vagnen i Mellerud (tror jag att det var). Getingar mötte man för övrigt en del under helgen. Särskilt vid funktionärsserveringen, och extra särskilt där man fylld på saft. Eftersom jag jobbade på golvet hörde det till mina uppgifter att hålla koll på saften. Men turligt nog var vi två som jobbade på golvet just den dagen, så vi lyckades komma fram till dealen att han tog ansvar för saften. Sen fick jag handskas en del med getingar ändå när det skulle bytas sopsäckar och så, men jag slapp dem som hängde vid saften i alla fall. Det är annars bra med att det enbart serveras vegetarisk mat på festivalen. Det är liksom inte getingarna så himla intresserade av. Utan de mer dyker upp, kollar vad det är, inser att de inte är så himla intresserade och flyger vidare. Inte alls samma envishet som om det handlar om kött eller fisk. Överhuvudtaget är maten faktiskt väldigt bra på festivalen. Av alla festivaler jag jobbat på är Way Out West den som har överlägset bäst funktionärsmat. Vissa gnäller på att det är vegetariskt, men då tycker jag man är trångsynt. För det är väldigt bra vegetarisk mat. Och ska man vara riktigt krass så är det många rätter man inte skulle märka att de var vegetariska om man inte visste om det. Så maten och initiativet att festivalen ska vara köttfri får maximalt antal tummar upp från min sida.

 

Tåget anlände Karlstad i tid, och jag promenerade till busstationen ett par hundra meter längre bort. Satte mig på en bänk och väntade. Karlskogabussen rullade in till sin gate, jag klev på och sjönk ner i sätet. En timme och en kvart senare rullade bussen in på busstation i Karlskoga. Där mötte farsan upp mig och skjutsade hem mig. Jag var hemma. Way Out West var över för den här gången.

 

 

Och till sist, några korta betraktelser av årets festival i listform:

 

Årets outfit: Går till killen som gled runt på området i frottémorgonrock.

 

Årets mest avslappande: Killen i frottémorgonrock igen. Bär man frottémorgonrock på festival har man nog en rätt avslappnad inställning till livet.

 

Årets positiva överraskning(ar): Mighty Oaks och Seasick Steve.

 

Årets besvikelse: Jag har värsta momentet (obs! svengelskt uttal) med en jättesöt tjej sista kvällen. Vi utbyter blyga blickar, något snett leende och när våra blickar möts slår vi generat bort dem, ni fattar. Jag samlar mod för att gå fram och säga hej. Då dyker hennes pojkvän plötsligt upp och de börjar hångla.

 

Årets turliga: Att den söta tjejens pojkvän dök upp innan jag hann gå fram och säga hej.

 

Årets det här borde lagstiftas emot: Att ha ryggsäck i konsertpublik. Fullt jämförbart med att slå barn.

 

Årets skymda sikt: Mighty Oaks uppmanar alla par i publiken att sätta sig på varandras axlar, och de flesta gör det. Fast den skymda sikten kan jag ta, för jag tycker att det var rätt roligt.

 

Årets otippade men briljanta kombination: Persika och morot, i den supergoda juicen jag brukade dricka till frukost.

 

Årets mellansnack: "If you're gonna sing a song about drinking wine, you better drink some wine" (Seasick Steve)

 

Årets skummaste kollektivtrafikregel: Att du bara kan ladda västtrafikkortet med samma sak du haft på kortet tidigare.

 

Årets fotobjekt: Jag. Åtminstone tre stycken (kanske fyra), varav en pressfotograf, tog vad det verkade helt spontana bilder av mig. Smickrande, och lite läskigt.

 

Årets inte helt genomtänkta: Att det inte gick att få tag i spelschema på papper. Funkade bra ända tills mobilnätet blev så segt att det knappt gick att komma in i appen. Sista dagen (när jag var ledig) fick jag fotografera av det stora anslaget innanför entrén för att ha ett schema nära till hands.

 

Årets äckligaste: Hinken med slattar. Behöver inte säga mer än så va?

 

Årets hedersomnämnande: Mina arbetskamrater, toppen allihop.

 

Årets konsert: Annika! (så klart)

 

Årets mest efterlängtade: Annika igen! (så klart)

 

Årets allsång: Dom jävlarna ska skjutas

 

Årets konsert som inte är Annika: Jämnt skägg mellan Jenny Wilson, Linda Pira - Ladies First och Janelle Monaé.  Årets avslutande känsla: Vi gör det här igen nästa år va?

Dag präglad av sovmorgon

I morse gav jag mig själv sovmorgon. En hett efterlängtad, och antagligen ganska nödvändig sovmorgon. Klev upp framemot halv två-tiden eller något sådant. Kan tyckas sent, men var ändå något tidigare än jag trodde att det skulle kunna bli. Men det var skönt att få sova ut, att få sova ikapp.

Utöver sovmorgonen har inte värst mycket blivit gjort i dag. Det har liksom inte hunnits med (därav kommer berättelsen om helgen som gick först under morgondagen). Delvis på grund av att jag klev upp senare än vanligt, delvis på grund av att jag hade en del att läsa ikapp från de dagar då jag varit borta. Är man borta några dagar blir det ju en del jobbannonser att läsa igenom, exempelvis.

Nu regnar det.

Hemma från andningshålet

Så var jag hemma igen från Way Out West då. Det har varit en jäkla rolig helg. En hel del bra musik (även om jag inte såg särskilt mycket torsdag-fredag i och med att jag jobbade då), skönt folk, trevliga arbetskollegor, kul (men stundtals slitiga) arbetspass, god mat, sena kvällar (nåja, en sen och tre halvsena i alla fall), och inte minst ett skönt avbrott från vardagen.

Kanske framförallt ett avbrott från vardagen. För just nu när jag bor i Karlskoga är Way Out West på många sätt ett andningshål. Det blir ett tillfälle att träffa likasinnade och att inte vara den där udda killen som lyssnar på konstig musik och pratar i referenser ingen förstår. Ett sammanhang där en majoritet på ett ungefär faktiskt delar mina estetiska preferenser, och där kärleken till popmusiken är själva fundamentet som allt bygger på. Ett andningshål från småstadsvardagen, Karlskogavardagen, helt enkelt. Det är således inte utan att det känns lite trist när man sätter sig på tåget hem, mot platsen där alla vet vem du är men ingen riktigt förstår dig.

Så det har varit en fin helg. Jag är väldigt glad över att jag bestämde mig för att åka dit. Jag ska inte gå igenom helgen i detalj nu, för det har jag i skrivande stund varken ork eller lust till (andningshål eller ej, en festivalhelg tar på krafterna, särskilt om man jobbat under festivalen), utan en sådan redogörelse ber jag att få återkomma med. Klart ni ska få veta vad jag sett och vad jag gjort och vad jag tyckt, men det blir inte idag.

Mot kusten

Då börjar det närma sig avfärd mot Göteborg, mot Way Out West. Mindre än en timme nu tills jag tar min väska och ger mig av mot busstation. Det ska, som jag nämnde igår/inatt, bli roligt. Nu när jag var inne och tittade på vädret för festivalen såg det väl något sämre ut än vad prognoserna hittills gjort, men det kan ju hinna ändra sig igen.

Nåväl, nu ska jag diska upp frukosttallriken och packa det sista. Återkommer när jag är hemma igen.

Bilkörarkväll

Idag har jag varit ute och kört en 20 år gammal Volvo i flera mil. Det var nämligen som så att när jag åker ner på Way Out West ska jag låna min farbror lägenhet. Då behöver jag ju så klart ha en nyckel dit. Och eftersom han skulle komma upp hit till trakterna för att åka ut till Kväggen idag gjorde vi upp att jag skulle låna farmors bil och skjutsa dit honom och då få nyckeln. Därav den gamla Volvon. Så jag körde in till Kristinehamn och hämtade upp honom vid tågstationen strax före sju för att skjutsa ut honom till stugan. På vägen stannade vi vid Maxi i Kristinehamn för att han skulle in och handla. Jag väntade i bilen under tiden och höll hans hund sällskap. Jag fick vänta länge. Och medan jag väntade blev jag allt mer stressad eftersom jag ville hinna hem till nio för att se sista avsnittet av 24. Men tiden gick. När klockan var tjugo över åtta och jag hade väntat i en och en halv timme ringde jag föräldrarna och bad dem spela in 24 åt mig. För vid det laget visste jag att jag ändå inte skulle hinna hem för att se det (fördel med att bo i samma stad som sina föräldrar antar jag). När jag var i det samtalet dök min farbror till sist upp i dörren till affären. En och en halv timme tog det ungefär att handla. Nu handlade han visserligen rätt mycket, fem välfyllda kassar, men ändå. En och en halv timme är ju ett jättelångt besök på mataffären. Fast nu spelade det ju ingen större roll i och med att morsan och farsan spelade in 24 åt mig. Men ja, jag hann bli lite jäktad medan jag satt där på parkeringen och väntade.

När jag hade släppt av min farbror i Kväggen åkte jag ner till föräldrarna på en gång. Eftersom jag ändå tänkte åka dit och hämta upp videobandet när 24 var slut tyckte jag inte det var någon större idé att åka hem emellan. Så jag såg slutet av Morden i Midsomer där, och sen åkte jag hem och tittade på 24. Farmors bil kom vi överens om att jag ska lämna imorgon morgon/förmiddag när jag beger mig ner till busstationen.

Att jag ska till busstationen, eller busstation som det heter här i stan, imorgon beror naturligtvis på att jag imorgon beger mig till Göteborg för årets besök på Way Out West. Det ska bli kul. Precis som förra året kommer jag jobba som funktionär/volontär i år också. Dock med lite andra uppgifter i år än förra året. Catering kommer jag jobba med i år. Kan ju bli kul att prova något nytt. Jobbar torsdag-fredag, så ingen risk alltså att jag missar Annika Norlin på lördag. Det enda som oroar lite grann är hemresan efter arbetspasset på torsdag. Mitt pass slutar 01, och då måste jag hinna med en buss som går kvart över ett. Missar jag den bussen kommer jag liksom inte vara hemma (eller ja, där jag bor under festivalen alltså) förrän vid kvart över fyra, halv fem. Och det skulle ju kännas sådär med tanke på att jag börjar redan klockan tio på fredag. Fast jag tror att det löser sig. Det brukar det ju göra.

Fast överhuvudtaget verkar Västtrafik faktiskt ha ställt till det för sig så att de riskerar att få en del skit i samband med festivalen. Har tittat lite på tidtabeller och så vidare nu för att få lite grepp om hur transportmöjligheterna ser ut, och framförallt under torsdagen (och för all del även på onsdagskvällen, även om det egentligen inte är en av festivaldagarna) ser det ut att kunna knöla till sig en del när folk vill hem och så. Fast den kritiken kan vi ju ta då ifall det verkligen blir så. Men risken finns.

Hur som helst så ska det bli jäkligt roligt med lite festival. Under förmiddagen imorrn får jag nog faktiskt ta och höra av mig till lite fölk och se om de ska dit i år. För i så fall vore det ju kul att ses.

Det blev en uppdatering

Idag kom jag mig, till sist, för att uppdatera iOS på telefonen. Har inte gjort det sen jag skaffade den telefon jag har nu för sisådär 2,5 år sedan så det kunde väl kanske vara på tiden. Fast jag var egentligen rätt nöjd med det gamla operativsystemet, så hade det inte varit för att jag var tvungen att uppdatera för att kunna ladda ner årets version av Way Out West-appen hade jag nog nöjt mig med det jag hade. Först intrycket efter uppdateringen är väl dock att det inte är någon större skillnad sett till hur det funkar och så. Dock tycker jag att den gamla versionen var betydligt snyggare. Den här versionen känns lite för barnslig i sitt uttryck för min smak, lite mindre rejäl. Sen gillar jag inte riktigt att det inte verkar gå att ta bort att jag måste slå in ett lösenord så fort jag tar upp telefonen för att kolla något. Det är säkert vettigt ur säkerhetssynpunkt, men jag tycker mest det är bökigt. Det är väl i och för sig lite av en vanesak också, men jag är ju inte så värst förtjust i saker som är bökiga i onödan.

Hade dock lite missflyt här på dagen när jag först bestämde mig för att fixa uppdateringen. Hann inte mycket mer än att koppla ihop telefonen med datorn och klicka på att jag ville uppdatera så började det åska. Så då var det vara att klicka på avbryt, stänga ur datorn och rycka ur alla sladdar ur väggen. Man vill ju liksom inte riskera att paja datorn och/eller telefonen. Men tur i oturen ändå att det var så pass tidigt att det fortfarande gick att avbryta. Fast då kändes det ju jäkligt drygt. Dålig timing liksom.

Dekadens

Det blev en rolig kväll igår. Riktigt bra stämning, skönt tjöt och bra musik. Dock slutade kvällen på ett klart otippat sätt. När vi hade som roligast stod ordföranden för bostadsrättsföreningen plötsligt nedanför balkongen och tyckte vi var för högljudda för sent och att det skulle rapporteras en störning. Jag bad naturligtvis om ursäkt för om vi låtit för mycket. Men kände i ärlighetens namn att det var en liten överreaktion från hans sida att börja prata om rapporter och anmälningar och vad det nu var. Tyckte han att vi var för högljudda kunde han ju gott ha ringt på dörren och bett oss dämpa oss en smula. Sen riktigt varför han ställde sig nedanför balkongen och tog upp sitt ärende förstår jag inte riktigt, med tanke på att vi bor i samma uppgång hade det ju varit klart smidigare att ringa på min dörr istället. Hur som helst kom vi fram till att vi skulle mötas i trapphuset istället. Lättare att diskutera ansikte mot ansikte än från balkongen. Så vi möttes upp utanför min dörr och stod där och diskuterade lite kring det hela och sådär. Och för att göra en lång historia kort slutade det med att vi bjöd in honom på ett glas vin. Sen satt han här inne och tjötade och drack vin ett tag. Visade sig att han var riktigt trevlig bara man blev lite bekant med honom. Sen vet jag inte exakt hur det gick till, men på något sätt slutade det med att han och jag gick ner till puben och tog en pilsner. Det hade man ju inte riktigt räknat med när kvällen började. Men alltid bra att etablera god kontakt med de som styr, och hela störningshistorien känns som att den är utagerad i och med händelseutvecklingen.

En annan grej som man inte riktigt hade räknat med när kvällen började var vad som hände efter pubbesöket. Kom i samslang med någon lirare vid stängning, och det slutade med att vi drog hem till mig för någon sorts efterfest. Så satt här tjötade med honom en liten stund, men sen blev jag trött och höll på att däcka så då fick efterfesten vara över. Sen somnade jag på köksgolvet. Där vaknade jag imorse, och förflyttade mig sedan till sängen. Där jag blev kvar till typ halv tre-tiden eller något sånt. Så det blev en lång, rolig och dekadent kväll.

Dagen idag har dock inte varit lika rolig. Inte bara för att jag hade en himla massa städning och disk att ta tag i, utan framförallt för att jag var rejält bakis och sinnessjukt trött. Blir ju lätt så efter de fester där spritflaskorna plockas fram, och när kvällen fortsätter längre än man hade tänkt. Såhär med dagens mående i åtanke är det väl tveksamt om det där pubbesöket (och den efterföljande efterfesten) verkligen var en särskilt bra idé. Hade varit betydligt mer pigg och kry idag om kvällen slutat tidigare än vad den gjorde. Börjar väl bli för gammal för den sortens kvällar eller nåt, jag har ju bara lite mer än ett år kvar till 30 (ångest!).

Maten? Det blev väldigt bra måste jag säga. Tror att det var uppskattat även av resten av gossarna och töserna. Så det är nog en rätt som kommer att göras fler gången.

Partytajm

Fest ikväll alltså. Det ska bli skoj, trots att mitt horoskop för dagen illavarslande nog säger att jag inte alls kommer trivas i större sällskap och kommer känna mig jagad om jag går på fest. Fast strängt taget ska jag ju i och för sig inte gå på fest, jag ska ju ha fest.

Som jag nämnde häromdan blev det så i år att jag fixar mat istället för att det blir grillning. Så jag ahr stått här under mer eller mindre hela eftermiddagen och lagat mat. Det tar sin tid när man ska göra mat till uppemot tio personer. Tycker visserligen att den typen av matlagning är rätt kul, men när man var mitt uppe i det och det var varmt och man var svettig och dann kändes det väl inte som någon briljant idé kanske. Men nu är maten förberedd och klar i kylen och ska bara in i ugnen några minuter, men det är ju dumt att ställa in det där innan gästerna kommit. Då hade det ju bara blivit överkokt eller stått och blivit kallt innan det var dags att äta. Vad det blir? En variant på rullader med en egenkomponerad fyllning, och till det en potatissallad som visserligen utgår från ett recept men som jag gjort en del ändringar i efter eget huvud. Tror att det kommer bli smarrigt. Hoppas det blir uppskattat.

Men nåväl, nu ska jag nog ta tag i de sista förberedelserna innan folk börjar droppa in. Runt 18-19ish är det sagt, så det är ju inte så himla länge kvar. På återhörande under morgondagen.

Frisörbesök och annat

Var hos frisören i förmiddags. Om det finns inte mycket att säga mer än att det väl gick bra. Helt ok resultat, om än inte helt i klass med hur det brukade blir när jag besökte frisör/barberare i Kalmar. När jag satt hos frisören såg det strålande ut, men när jag kom hem och kunde närstudera resultatet slog det mig att jag nog borde ha tagit lite mer i nacken. Jag vill liksom försöka komma bort ifrån den hängande, spikraka känslan i nacken, och att det liksom blir lite som en rätt skarp vinkel bakom örat. Typ lite hockeyfrillekänsla utan att vara hockeyfrilla om ni förstår vad jag menar. Men så brukar det ofta bli. Speciellt nu sedan jag flyttade hit. Jag säger varje gång att de ska ta betydligt mer i nacken än i luggen, men antagligen missförstår de mig eller nåt för flera av de senaste gångerna har det ändå blivit lite för långt och/eller fel känsla i nacken. Det är synd, för i övrigt ser det bra ut. Och synd att jag aldrig märker det förrän efter att jag kommit hem, för då är det ju för sent att göra något åt det. Fast det är väl kanske att när man sitter hos frisören är man så van vid längden på håret som klipps av att det känns lite kortare än vad det egentligen är när man ser resultatet första gången. Eller nåt.

I slutet av min tid i Kalmar däremot, då var jag svinnöjd med resultaten av frisörbesöken. Då hade jag ju gått på samma salong rätt länge, och var där jämförelsevis ofta i och med att jag gjorde skägget där också. Så där formades frisyren över tid, och i och med att frekvensen på besöken ökade blev längden också lite kortare för varje gång. Och till sist landade det i något som var riktigt riktigt bra. Exakt rätt form, rätt längd och så vidare. Sen flyttade jag hit, och då dröjde det rätt länge innan jag besökte en frisör igen. Vilket så klart fick till följd att håret hann växa ut en hel del och liksom tappa den riktigt bra formen och känslan. Och när jag då sa att det skulle kortas av så utgick nog frisörerna här mer från hur håret såg ut när det var utväxt. Då blev det liksom lite mer formlöst, lite mer medelålders, lite längre i nacken. Tyvärr. Men jag får väl således kanske skylla mig lite själv som väntade lite för länge med att gå till frisören här i stan.
Sen tror jag i ärlighetens namn att de frisörer jag besöker här kan vara något mindre skickliga än de jag hade i Kalmar. Inte på att klippa hår, men på att forma en frisyr och att använda olika tekniker. Lite sämre öga kanske man kan kalla det. Eller kanske sämre känsla för frisyrens känsla. En klippning här går fortare och är billigare, men det är å andra sidan färre moment och kanske inte samma omsorg om detaljer.
Nu låter det som att jag gnäller något förjäkligt, men det är menat mer som lite allmänna spekulationer än gnäll. Resultatet idag är ju som sagt helt okej, och bortsett från någon centimeter i nacken är jag absolut nöjd.

Har dock haft annat än frisörbesök för mig idag. Ägnade eftermiddagen åt att städa badrummet exempelvis. Eftersom jag ska ha fest imorrn kände jag att det behövdes. Det var lite bökigare än jag hade räknat med faktiskt. Eftersom badrummet är rätt litet var det liksom svårt att få plats ordentligt. Men det gick bra till slut. Fast det blev jäkligt varmt och svettigt. Var så svettig om händerna att jag knappt fick av mig diskhandskarna efteråt. Från början hade jag tänkt städa köket också, men när jag var färdig med badrummet var jag så svettig och trött att jag sket i det. Får se om jag hinner det imorrn, annars får det vara en och annan fläck på spisen.

Under tidiga kvällen hade jag inget särskilt för mig så då passade jag på att gå och titta på Bofors officiella ispremiär. Det var lite småtrevligt. Även om det kändes lite märkligt att gå in i en ishall och titta på en lattjobetonad hockeyträning (inklusive spelarpresentationer och intervjuer) vid den här tiden på året.