Utöver att jag tog en lite längre promenad än vanligt har jag inte direkt ägnat mig åt något utöver det vanliga under dagen. Lite läsning, en jobbansökan, det gamla vanliga. Dock slog det mig under promenaden att det är skönt att hälsenan blivit så mycket bättre att jag faktiskt kan gå en hyfsat lång promenad. Lite skillnad mot i vintras när jag haltade fram av smärta. Generellt skulle jag nog säga att hälen faktiskt är så gott som bra nu. Någon gång sådär kan den kännas lite stel eller så, men jag har inga besvär av det. Fortsätter dock att stretcha hälen flitigt, och vid enstaka tillfällen smörja in hälen med Voltaren i förebyggande syfte. Tror att det i mångt och mycket är stretchandet som gett resultat, det och att skorna jag använder nu är bättre för fötterna än vinterkängorna.
En annan sak som slagit mig under dagen är att det enligt traditionen är imorgon jag ska börja med årets stora summer party-spellista. Hjälp! Känner mig inte alls förberedd, och har just inga idéer alls. I alla fall mycket färre än vad jag brukar ha. Det kommer förhoppningsvis lösa sig, men det kan nog bli ett tuffare jobb än vanligt att få ihop en bra lista. Det känns som jag hittat mindre ny musik än jag brukar under våren och vintern, i alla fall ny musik som kan vara lämplig att ha med på en sådan lista. Men som sagt, det får lösa sig. Vet i alla fall på ett ungefär vad jag ska ha som första och sista låt. Bara 98 låtar till som ska in då.
Kom ett par skivor på posten. Gick till Spongs och köpte ett par böcker. Skulle boka klipptid, men min frisör hade inte en enda tid förrän efter midsommar. Får gå någon annanstans för så länge kan jag inte vänta med att bli klippt. Är redan på gränsen till alldeles för långhårig. Vetefan vart bara.
Jag har funderat. På den där rekryteringsprocessen jag inte gick vidare i och min egen reaktion på det. Att jag blev så besviken som jag blev när
jag i fredags fick beskedet att jag inte gått vidare i processen för det där
jobbet, en besvikelse som förvånade mig eftersom jag hade det på känn, tror jag till stor del berodde på att jag kände att jag hade underpresterat i
telefonintervjun. Det är en sak att prestera på topp och ändå inte riktigt
räcka till. Det svider, men man vet ändå med sig att man förlorar för att de
andra är bättre och att man gjorde vad man kunde. Att veta att man underpresterat och inte gjort sig
själv rättvisa är betydligt tyngre. Då lämnas utrymme för tänk om. Så en stor
del av besvikelsen är nog inte för den missade chansen, utan snarare att jag är
besviken på mig själv och att jag inte lyckades prestera när det behövdes. Jag
borde varit rutinerad nog och känt mig själv tillräckligt väl för att hålla
huvudet kallt och säga "jag är lite upptagen för tillfället, kan du ringa
igen om någon timme?". Det hade gett mig tid att skumma igenom min
ansökan, fundera ett par varv kring frågorna jag visste skulle komma och prova
formuleringar. Istället: grov underprestation och ganska ostringenta, snudd
tafatta svar. Jag blev nog lite för exalterad när jag insåg vad det var för
samtal. Det är egentligen det jag blev (och är) besviken över.
På grund av mors dag och att farmor fyller år i morgon åkte vi och åt på Degernäs. Lite senare fick morsan en stol i mors dag-present. I samband med det hittade vi ett getingbo under konstruktion i morsans och farsans förråd. Det sprayades med insektsspray och petades ner. Där skonades således världen från ett inte oansenligt antal getingar. En god gärning. Har även funderat en del på rättssystemet i Ankeborg.
Fick svar angående det där jobbet jag blev telefonintervjuad för häromsistens i förmiddags. Jag gick inte vidare till nästa steg. Inte helt oväntat. Jag kände själv att jag underpresterade under telefonsamtalet, så jag har haft det på känn. När jag inte hade hört något i onsdags blev jag ganska säker. Men jag har hoppats. Alltid det där jävla hoppet. Det man håller fast vid men som alltid leder till besvikelse.
Min mindre bra insats under den korta telefonintervjun, som i mailet som kom uttryckligen angavs som skäl till att jag inte tog mig vidare i processen, har dock fått mig att fundera. På vad jag borde sagt och gjort. Framförallt på rekryteringsprocesser i allmänhet och den sortens telefonintervjuer i synnerhet.
För mig är den typen av telefonintervjuer lite av ett
problem. De kommer överraskande, man är oförberedd. Jag har svårt för att hitta
orden och formuleringarna i sådana sammanhang, plus att jag aldrig varit
särskilt bra på att prata i telefon. Jag är mycket bättre live. Jag är
övertygad om att jag hade, kanske inte gått vidare för det beror ju också på
vilka man så att säga tävlar emot, men gjort ett mycket bättre intryck och
kunnat förmedla mig själv och mina fördelar mycket tydligare om det varit en
traditionell intervju in person eller om jag bara fått möjlighet att förbereda
mig en smula. Nu hann jag inte sortera tankarna, blev kanske en aning stressad,
hittade inte orden. Men ganska snart efter samtalet kom formuleringarna till
mig, tankarna rätades ut och jag vet exakt vad jag skulle ha sagt. Det handar
inte om att jag kommit fram till "rätt" svar, utan svar som hade
förmedlat vem jag är, vad jag kan och varför jag anser mig lämplig för
tjänsten. Skulle de ringt upp nu hade jag kunnat svara betydligt mer utförligt,
stringent och genomtänkt på alla frågor. Det är synd att jag på grund av intervjuformen
aldrig riktigt fick den chansen.
Att det tog stopp här känns trist och surt även om det var väntat. Det var något av
ett drömjobb och jag blev klart upprymd när jag tog mig vidare i den första
sållningen. Någonstans bara vet jag att jag hade varit perfekt för tjänsten, och
den för mig. Jag hade excellerat i rollen. Samtidigt kan jag inte säga att de
som sköter rekryteringen gjorde fel. Ett misstag, men inte fel. Jag
kände själv redan direkt efter telefonsamtalet att jag hade underpresterat och
att det antagligen inte skulle bli mer än så, att jag inte riktigt hade gjort mig själv rättvisa. Rekryteraren kan ju inte se in i
mitt huvud, utan bara gå på vad som sägs under telefonsamtalet. Dessutom har
jag ju ingen aning om vilka de andra kandidaterna är eller vad de har för
kompetens och egenskaper (mer än att de som gått vidare uppenbarligen är bättre
på att prata i telefon än vad jag är).
Kanske finns det anledning för rekryteringsbolagen att se
över sina processer. Hur många talanger med skyhög potential går de miste om på
grund av metoder som är anpassade utifrån extroverta typer som utan betänketid
kan argumentera för sig själva? Jag förstår poängen med en runda av
telefonavstämningar innan man kallar till intervjuer, men det är samtidigt en
metod som passar oss eftertänksamma som vill tänka innan vi pratar ganska illa.
Det pratas hela tiden om kraften hos introverta, att introverta ofta är bättre
ledare och bla bla bla. Det är möjligt att det är så, men varför sker då alla
rekryteringsprocesser på extroverta villkor?
Jag upplever att många rekryteringsprocesser i dag premierar de som kan tala för sig snarare än vaskar fram de bästa kandidaterna. Det borde gå att fundera igenom hur man jobbar med rekryteringar för att också fånga upp dem som är mer introverta eller inte har som styrka att "sälja sig själv". För jag är övertygad om att det finns massor av kompetens och potential där som många arbetsgivare går miste om i dag. Tar vi de här telefonintervjuerna som exempel skulle man kanske kunna tänka sig att rekryteraren i fråga hör av sig lite innan och förvarnar om att hen kommer ringa upp. Då skulle även de, vi, som är mer eftertänksamma ha möjlighet att svara på ett sätt som gör oss själva rättvisa.
Lämnar vi det generella och går tillbaka till just den här missade chansen får jag kanske ta det här som en lärdom inför framtiden.
Dels se till att ha några standardsvar att ta till om jag inte kommer på något
bättre, dels kanske redan när jag skickar in ansökan börja fundera på svar på de frågor jag vet kommer om de ringer upp. Eller ännu hellre säga när de ringer att visst, jag har tid men du kommer
få mycket bättre svar om du ringer igen om en timme eller i morgon.
Det är tråkigt att det inte blev mer. Det var något av ett
drömjobb. Fast det är klart, när jag sökte det trodde jag aldrig att jag skulle
vara i närheten av att få det. Det var en det skadar ju inte att
försöka-ansökan. Jag får se det så. Som att de där tjänsterna som framstår som drömjobb ändå ligger inom räckhåll. Jag måste bara lära mig att inte låta hoppet glöda för starkt. Det är då de negativa beskeden tar hårdast.
Har annars varit lugnt. Tog ledigt från balkongen i dag. Kände inte riktigt sugen, plus att jag tyckte att jag gott kunde vila lite från solen efter att ha suttit där ute några dagar i rad nu. Visserligen använder jag solskydd av olika slag när jag sitter där ute under soliga dagar men ändå.
Att det har varit helgdag har jag knappt noterat. När man är ledig på heltid blir det ju liksom ingen större skillnad. När jag pluggade tyckte jag rentav att de här röda dagarna under våren mest var till besvär. Särskilt när man höll på med uppsatser och liknande.
Till veckan kommer jag få fin post. Mer om det senare.
Ni vet, ibland sker sådana där sammanträffanden så att man nästan tror att man har någon sorts krafter. Som idag.
Just som jag skulle börja med maten nynnade och småsjöng jag lite på en låt. Jag bestämde mig för att slå på radion och självklart, just den låten spelades som den absolut första låten efter att jag hade tryckt på on. Hade inte varit anmärkningsvärt om det varit en av de senaste hitsen som spelas mycket på radio, men det var det inte. Visst, det var ingen superobskyr låt men heller ingen som man brukar höra när man slår på radion. Min stad av och med Frida Hyvönen för att vara exakt. Vad är chansen liksom? Tror att det mycket väl kommer kunna bli årets lustiga sammanträffande när 2017 ska summeras.
Fast någonstans hoppas man ju ändå att världen kretsar så mycket kring en själv att det var mitt nynnande som var orsaken till att P3 spelade just den låten just då.
Annars? Lugn dag. Lite balkong, lite fransk pop, lite läsning. Ungefär så.
En eftermiddag på balkongen. I övrigt som vilken tisdag som helst. I stort sett i alla fall. Inga dagar oavsett veckodag är ju exakt likadana. Man tycker att dagar är likadana men det är alltid något som skiljer. Solen går ju exempelvis upp och ner på olika klockslag varje dag, bara en sådan sak. Men i dag blev det alltså en eftermiddag på balkongen. Det var trevligt.
Synnerligen lugn dag. Har egentligen inte ägnat mig åt något alls utöver det vanliga. Eller ja, det skulle väl vara att jag tittade på Tre Kronors guldfirande då (var inte TV4:s sändning ganska dålig?) och att jag därför åt en något senare middag än vad jag brukar.
Känns gött att de vann. Himla härligt till och med. Kostade faktiskt på mig en glass i eftermiddags för att fira. Och ett litet glas mousserande direkt efter matchen i går. Finns det en anledning att fira med att dricka bubbel ska man göra det, även om det råkar vara en ganska sen söndagskväll.
Kom förresten att tänka på en lustig grej förut idag. Varje gång utom 1991 som Sverige har vunnit hockey-VM under min livstid har det lite senare skett någon form av förändring i mitt liv:
1987 vann Sverige VM, på hösten föddes min syster syster.
1992 vann Sverige VM, jag började skolan.
1998 vann Sverige VM, jag började i högstadiet.
2006 vann Sverige VM, jag startade Klubb Perfektion.
2013 vann Sverige VM, jag flyttade från Kalmar.
Naturligtvis slump och det går självklart att peka ut mängder av liknande förändringar som skett utan att Sverige ens varit i närheten av att tv VM-guld i hockey. Men det blir ju mer spännande att tänka på det som ett lustigt samband eller att mitt liv på något sätt skulle vara intimt sammanbundet med Sveriges resultat i hockey-VM.
Och det är ju inte utan att man nästan blir lite nyfiken på vad som kommer hända den här gången.
Sedan jag uppdaterade operativsystemet på telefonen har batteriet blivit förjäkla dåligt. Förut har det räckt att ladda varannan eller var tredje dag. Nu varje.
Om jag minns rätt: ett år sedan idag sista kent-albumet släpptes.
En åtminstone på ytan ganska händelselös dag utan några större överraskningar. Läsning. Fredag. Något glas vin. Har tagit helg. Men maten jag gjorde idag. En improviserad pasta med ädelost. Jösses. Herregud. Jösses. Det blev så gott att jag blev fundersam på om det verkligen var jag som hade lagat det. Hur jag gjorde? Finhackade och brynte en schalottenlök, hällde över en skvätt vitt vin och lät det reducera, slängde i en halv tärning grönsaksbuljong, pressade i en vitlökslyfta, hade i en bit ädelost och lät den smälta ner, pressade i en vitlöksklyfta till, en skvätt grädde, en nypa basilika, lite parmesan, salt och peppar. Rörde ihop det med spaghetti. Klart basic, sjukt lätt och väldigt gott. Lär jag nog göra fler gånger.
När jag var ute på promenad shufflade jag musik i lurarna. Just som Den sista sången tonat ut började det regna. Det skulle man ju kunna tolka på både två och tre sätt.
Nu har jag precis tittat ikapp finalen av Kontrapunkt. Det programmet får de gärna göra fler säsonger av. Svårt, men bildande. Har lärt mig något nytt varje avsnitt. Underhållande dessutom, plus att det känns lyxigt med en hyfsat påkostad frågesport om ett sett till intresse och målgrupp egentligen ganska smalt område. Något sådant skulle aldrig TV4 göra. Program som Kontrapunkt behövs som en motvikt till all superfolklig mainstreamunderhållning som skyfflas ut.
I förmiddags ringde telefonen igen. Fast den här gången var det inte från folktandvården. Det var en rekryterare som ringde för en första kort avstämning över telefon angående ett jobb jag sökt. Över den först tröskeln således, vidare från det allra första urvalet. Kul! Återstår om det blir mer än så. Jag hoppas det, men i ärlighetens namn tror jag inte det. Känner väl att jag nog kanske inte riktigt gjorde så gott intryck som jag kan och som jag borde. Skulle kunnat ha svarat bättre på flera frågor. De är lite luriga på det sättet den där typen av telefonare. De kommer lite överraskande och man hinner inte riktigt förbereda sig. Att bara sådär beskriva sig själv eller argumentera för varför man är rätt person för en tjänst, det är svårt. Sedan kommer man på sjukt smarta och bra och genomtänkta svar efteråt. Just det sistnämnda är nästan lite frustrerande, att man vet exakt vad man borde ha sagt men inte kommer på det förrän efteråt.
Jaja, det återstår väl att se hur det går. Kanske är jag bara överdrivet självkritisk och gjorde bättre ifrån mig än vad jag själv kände i efterhand. Jag hoppas att det går vägen för det är ett jobb jag väldigt väldigt väldigt gärna vill ha, men utgångstipset är nog ändå att det trillar inte ett "vi har gått vidare med andra kandidater"-mail vad det lider. Måste nog lära mig att fundera igenom svaren på de där frågorna redan när jag skickar in ansökan så jag är förberedd även om samtalet kommer lite överraskande. Visserligen är jag bättre live än över telefon, men eftersom en första kort avstämning/intervju nästan alltid sker över telefon behöver jag nog förbättra mig där. Eller i alla fall ha någon sorts standardsvar att ta till om jag inte kommer på något bra. (sedan behöver jag generellt bli bättra på att sälja mig själv, jag är lite för blygsam för att vara helt bekväm med att framhäva mig själv och mina fördelar, men det är en annan historia).
Dagen i övrigt? En läseftermiddag på balkongen. Skönt men blåsigt. I går vann jag 20 spänn lotto. Första gången någonsin jag vunnit något alls på lotto. Det firade jag med att äta en glass medan jag satt på balkongen. Den var god.
Åh jösses, drog jag verkligen en referens till Thor Modéens Stomatol-reklamer från 30-talet under telefonsamtalet? Smidigt.
Den här gången smögs det inte på någon extra kostnad för
någon sneaky extratjänst, men det blev dyrt nog ändå. Över 1000 spänn. För en
undersökning och rengöring. Orimligt dyrt, jag blev smått chockad när jag fick
höra det. Det där frisörbesöket jag skulle behöva göra relativt snart är ju
bara att glömma. Något måste göras åt priserna för tandvård. Skulle gärna se en
skattehöjning med det uttalade syftet att sänka avgifterna inom tandvården. Kan
rentav tycka att det vore helt nödvändigt. För det är inte hållbart som det är
i dag.
Visst, nu är jag privilegierad nog att fixa den här utgiften
även om det innebär att jag får snåla in på en del annat. Men tänk på alla som
inte har den förmånen, hur sjutton ska de kunna gå till tandläkaren med de här
priserna? Alla ensamstående som knappt får vardagen att gå ihop, alla
sjukskrivna och långtidsarbetslösa som lever på den absoluta marginalen, alla de
där som av en eller annan anledning inte får ekonomin att gå ihop och ständigt
balanserar vid fattigdomens stup, alla de för vilka en tusenlapp eller kanske
bara ett par hundralappar kan innebära skillnaden mellan att kunna äta sig mätt
också efter den tjugonde, ska inte de också få ha hela och friska tänder? Om vi kan ha rimliga patientavgifter i vården (när jag
gjorde ett läkarbesök i vintras betalade jag inte mer än en dryg hundring),
varför skulle vi inte kunna ha det i tandvården också? Det blir för dyrt säger
vissa. Ja men höj en skatt eller två då, eller avstå åtminstone från skattesänkningar.
Det vore en smal sak att ta bort ett jobbskatteavdrag, skrota RUT och/eller ROT, återinföra
förmögenhetsskatt eller höja skatter på koldioxidutsläpp. Det handlar bara om
vilja och mod att stå upp för det som är rätt. För ett rimligt, rättvist och
solidariskt samhälle. Fast med tanke på vilka hopplösa högertider vi lever i där Socialdemokraterna i allt väsentligt är folkpartister lär väl det knappast hända under min livstid. Tyvärr.
I förmiddags ringde folktandvården. Bara: "Det är dags för dig att gå till tandhygienisten. Det har kommit ett återbud så du har en tid imorgon". Överrumplad som man blev sa jag, så klart, ja. Men fan, jag har ingen lust att gå till tandhygienisten. I alla fall inte med så kort varsel. Borde sagt nej. Har nog egentligen inte riktigt råd. Det är ju generellt svindyrt med tandvård och att vara ledig på heltid utan någon som helst ersättning betalar ju ganska dåligt. Jag har bättre saker att lägga pengarna på liksom. Skulle exempelvis behöva gå till frisören snart, men det får ju uppenbarligen vänta ett tag.
Men blir det som sist jag var där att de smyger in en extratjänst jag inte bett om utan att tydligt säga att det är en extratjänst (den gången var det typ en halv minuts information), då kommer jag vägra betala för det. Det bör vara min rätt som konsument att inte behöva betala för något jag varken velat eller rimligtvis kunnat förstå att jag köpt, eller för den delen ens haft möjlighet att välja att inte köpa. Jag är beredd att bli fruktansvärt besvärlig om det är vad som skulle krävas.
I övrigt har inte dagen bjudit på några överraskningar direkt. Det har varit en ganska vanlig tisdag.
Måndag. Morsans födelsedag. Gick ner på stan och köpte present. En bok och en cava. Kilade senare ner till föräldrarna och gratulerade. Åt ett par kakor. På vägen till stan blev jag hejdad av ett för mig främmande barn som började ställa massa frågor. Vad jag handlat på konsum, varför jag inte tog bilen till stan, var jag bor, var mina föräldrar bor. Jösses. Tur att man blivit tillräckligt gammal för att tycka att sådant är underhållande snarare än irriterande.
Det har gått en vecka. En vecka och några timmar sedan jag såg henne för sista gången. Jag får erkänna att jag ännu håller på att vänja mig av med att tänka är det hon? när det rör sig i hennes port, jag får erkänna att det vid svaga stunder känns lite tråkigt att jag aldrig kommer se henne igen och att det blev som det blev, jag får erkänna att hon dyker upp i tankarna någon gång oftare än vad jag skulle önska. Men på det stora hela känner jag att anspänningen och stressen och tankarna släpper sitt tag, att jag är på god väg att få alltihop bakom mig. Jag känner mig optimistisk och fylld av tillförsikt. Det känns som att jag äntligen kan blicka stadigt framåt utan att börja snegla bakåt eller åt sidorna. Nu när hon är borta och jag slipper påminnas, när det pyrande hoppet inte ständigt matas, allt känns så mycket lättare. Jag kan andas igen. Sitter inte längre halvt på helspänn. Känner mig mer och mer rimlig för varje dag som går. Visst finns tyngre stunder, som jag nämnde härom dagen går det upp och ner, men jag känner att grundtonen blir allt mer positiv och att lättnaden tar över mer och mer.
Igår, nästan på minuten en vecka efter att flyttkärran rullade ut
från gården rullade de nyas bil in på gården och stannade utanför porten. Ett sammanträffande, men det kändes symboliskt.
Ännu verkar de dock inte ha flyttat in på allvar. Har varken sett något flyttlass eller att det burits in möbler. Återstår att se hur det kommer kännas att se någon verkligen flytta in där. Förhoppningsvis inte alls, men känner jag mig själv rätt kan det nog bli en smula vemodigt eftersom tja, ni fattar. Suck, jag är så löjlig ibland.
Det har gått en vecka. Jag är på väg åt rätt håll. Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då.
Så, Portugal alltså. Jag förstår ingenting.
Låten var ju jättetråkig, fullkomligt menlös och helt ointressant. Tröttmössemuzak. Jag minns inte ens hur den går trots att det vara var minuter sedan jag hörde den. Sömnigt, tråkigt och helt obegripligt hur den kunde ta en såda jordskredsseger. Musik för människor som inte förstår musik. Som tycker att Coldplay är alternativa och indie. Som tycker att sångaren i Stiftelsen är djup och svår och konstnärlig. Som tycker att det blir lite alternativt och spännande för att ett par toner svagt kan påminna om jazz. Carpe diem-människor.
Och det där lilla talet han höll när han tagit emot trofén? Jösses så pinsamt. När han började prata om att det var en seger för "music that means something" kände man ju bara att nej, sluta, ta mig härifrån. Då blev han den där kvasiintellektuella gymnasiekillen som tycker att han själv är så himla djup och insiktsfull, och antagligen kallar sig just för "djup" i sin tinderprofil. Den där som gillar Ed Sheeran och John Mayer och tycker att han är stentufft indie för att han minsann lyssnar på musik med "riktiga instrument", helt på vinyl såklart. Höll på att gå i bitar av genans över det lilla talet. Fast med tanke på frisyren var det väl ungefär vad man kunde vänta sig.
Men att jag inte förstår något alls av resultatet i ESC är väl i och för sig standard. Det brukar jag ju sällan göra. Man får nog anta att jag inte riktigt delar smak med majoriteten.
Glädjande dock att Sverige lämnade sin telefonröstningstolva till Belgien. Det var en av väldigt få låtar jag hade varit bekväm med som vinnare i år. Det hör inte direkt till vanligheterna att jag och folket är överens.
Annars hade jag väl en helt okej kväll på twitter, jag unnade mig ett par glas läsk och lite choklad, och de sista två madeleinekakorna som var kvar sedan jag bakade härom dagen. Imorgon är det söndag. Nu måste jag leta fram en ganska sen kvällens franska.
Igår kom jag för första gången på länge på mig själv med att le utan någon anledning alls.
Jag vet att en okänd bil eller cykel inte är, omöjligt kan vara en älskare till henne. Det är inget jag behöver oroa mig för och det känns skönt. Ändå hinner tanken slå mig, bara för en bråkdels sekund, "har det med henne att göra?", när det står en obekant cykel i cykelstället, när det rullar in en okänd bil på gården. Det lär väl gå över med tiden.
Idag började det flyttas in i hennes lägenhet. Förlåt, det som var hennes lägenhet. Tror att jag såg överlämningen av nycklar i eftermiddags. Den bil jag tror är hennes föräldrars rullade in på gården, den man jag tror är hennes far hälsade på ett medelålders par som steg ur en annan bil, lämnade över något och åkte därifrån. Det medelålders paret bar in en del grejer och verkar sedan ha varit där större delen av eftermiddagen och kvällen. Ingen flyttkärra och inga möbler, men de har börjat flytta in. Det gör allt så definitivt.
Satt på balkongen en liten stund på eftermiddagen. En kort stund. Sedan gick solen i moln och då blev det kallt.
Den här automatiska belysningen de installerat i trapphusen verkar annars fungera lite som den känner för. Tänds och släcks snudd på hejvilt utan att någon verkar ha rört sig i trappen. I en av portarna i huset mittemot har lyst i stort sett konstant hela kvällen. Inte för att det rör mig egentligen, men det lär ju knappast ha varit syftet.
På tal om trapplyset upptäckte jag igår att min ytterdörr inte är helt tät. Jämt när jag var på väg att gå och lägga mig upptäckte jag att det läckte in ljus från trappen längs en liten bit av sidan på dörren. Det kanske inte är jättebra, eller? Jag kan ju inget som sådant där så jag vet inte, kanske är det meningen att det ska vara så.
Känner överlag hur tyngden lättar från mina axlar. Hur allt börjar släppa. Men det går, som sagt, upp och ner.
Cykeln är borta.
När jag kom upp i morse hade någon varit här och hämtat cykeln. Hon? Kanske, men med tanke på att hon såvitt jag förstått flyttat till annan ort och att det skett under morgonen (gick och la mig vid tre, så någon gång efter det) skulle jag nog snarare satsa pengarna på hennes föräldrar. Fast det spelar ju faktiskt ingen som helst roll. Hennes cykel är borta och det är gott så. Nu slipper jag den ständiga påminnelsen.
Det sista spåret, den sista påminnelsen. Borta.
Jag hoppas hon har det bra. Var hon än är.
Och haha ja, jag är naturligtvis tillräckligt självupptagen för att utgå ifrån att det var de lite skämtsamma rader om att cykeln kände sig ensam och bortglömd jag skrev igår som ledde till att den blev upphämtad.
Några tankar med ett par dagars perspektiv. Har försökt sammanfatta lite spridda funderingar, så ha överseende med om det inte är tokstringent rakt igenom.
Jag förstår att det kan verka som att jag lägger lite för stor vikt vid det här. Grejen är, jag håller med. Åtminstone delvis.
De senaste veckorna, månaderna. Det var ganska lugnt. Visst fanns det någonstans bak i huvudet och visst kunde jag vid svaga stunder både noja över om hon träffat någon och misströsta över det som aldrig blev. Visst var jag rädd för att falla igen, och visst påmindes jag ständigt om hela historien när jag såg henne på gården. Och visst närde jag motvilligt någonstans ett hopp och en dröm om ett slumpmässigt möte, att allt skulle förändras. Men det sög inte längre till i magen så fort jag såg henne. Jag gick inte under av oro om hon oväntat gick hemifrån. Jag hade på sätt och vis förlikats med att det aldrig skulle bli. Jag var inte längre intresserad på det sättet, även om jag hade svårt att släppa tankarna på henne. Det var ganska lugnt.
När jag sedan fick reda på att hon skulle flytta var det som att allt drogs till sin spets. Allt kom tillbaka och överväldigade mig. Inte intresset eller att jag föll igen, men hela historien kom rusande tillbaka. Minnen, tankar, funderingar kombinerat med insikten att hon snart skulle försvinna och jag aldrig skulle se henne igen. Den märkliga känslan av panik och lättnad på samma gång. Känslan att fan, jag måste ju åtminstone få höra hennes röst. Säga hej, reda ut saker och ting innan det är för sent. Rädsla och oro, men också den sköna insikten att jag skulle slippa bli ständigt påmind. Det var omtumlande och förvirrande, fick allt att storma i huvudet.
På sätt och vis kom det lite olyckligt i tiden. Mars och april var ganska jobbiga för mig. Inte på grund av den här historien, till skillnad från vad man kan tro av de senaste dagarnas inlägg har jag som sagt förhållit mig relativt avslappnad till den under våren, utan snarare på grund av den årliga vårdippen. En känsla av mild, fullkomligt ogrundad förtvivlan och tomhet. Jag hade precis börjat ta mig ur det där och kände mig påfallande lugn. Då träffade mig beskedet om hennes stundande flytt som ett slag i magen. Jag befann mig i ett bräcklig läge, och därför reagerade jag nog starkare på det hela än vad som egentligen hade varit rimligt.
Den senaste tiden, sedan jag fick reda på den stundande flytten och framåt, får mig osökt att tänka på första halvan av första versen av Socker:
Spelar det längre någon roll Jag orkar inte slåss Det är bortom min kontroll Du lämnade mig ensam Och självklart blev jag rädd Min sista gnista hopp Var att synas att bli sedd
För jag kan se att det var så. Allt jag ville på slutet var att hon skulle se mig. Bara en aldrig så liten gest för att visa... något. Men det spelar inte längre någon roll. Inget med den där historien spelar längre någon roll.
Allt börjar så sakteliga sjunka in. Det är ovant, känns nästan lite tomt, att inte se hennes bil på parkeringen när jag går ut med soporna, eller att det inte lyser välbekant bakom hennes persienner om jag går förbi en kväll. Jag måste erkänna att det hänt ett par gånger de här dagarna när jag sett det lysa i hennes port att tanken föresvävat mig att det är hon som kommit eller gått. Bara helt kort, någon tiondels sekund, innan jag kommer på mig med att just det, hon har ju flyttat. Det är en omställning. Det är många sådana omedvetna småsaker jag nu får vänja mig av med. Sådant som sitter i muskelminnet och som jag inte riktigt styr över. Jag har inte haft en tanke på det tidigare, men de senaste dagarna har jag märkt att jag automatiskt slänger en blick mot det som var hennes port när jag är på väg ut eller in till mig. Knappt ens rimligt då, definitivt inte rimligt nu.
Det kommer med tiden. Det är en omställning, helt klart. Men ju fler dagar som passerar desto mer kommer hon och hela historien om hon i huset mittemot försvinna in i det förflutna. Desto mer kommer alla de där små rörelserna och ögonkasten, kanske att de rentav tangerar tics, försvinna. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att tankarna på henne kommer upphöra i takt med att jag inte ser henne. Tillräckligt väl för att veta att jag måste älta i några dagar. Tillräckligt väl för att veta att det där ger sig med tiden. Nånstans bara vet jag, jag kommer bli alright.
Med lite perspektiv vet jag egentligen inte om det är min sak att be om ursäkt och förlåtelse. I alla fall inte ensidigt. Men jag kan ta på mig den rollen. Lägga mig platt. För varför ska jag gå i någon sorts polemik med henne? Och vad spelar det för roll hur hon ser på mig? Vi kommer ju ändå aldrig se varandra igen.
Ack, tänk om hon redan vid det första brevet hört av sig och sagt "Tack för brevet, men jag är tyvärr inte intresserad". Så mycket lättare allt blivit.
Hon flyttade ut. De bytte belysning i trapphusen. Igår sopade de bort de sista resterna av vintergruset på gatan här utanför. Svårt att inte se någon sorts symbolik i det.
Förändringens vindar blåser över kvarteret. Dags att jag ser till att förändra min egen tillvaro.
För att förändra min tillvaro ser jag i huvudsak tre fokusområden:
Få ett jobb och lämna stan
Hitta kärleken
Få ihop ett inskickningsbart manus
Den sista punkten är i någon mån lättast, för det är blott och bart upp till mig. Det handlar bara om att ta tag i det och få det gjort. Att jobba på helt enkelt. De andra två, jobb och kärlek, är ju i olika grad beroende av andra.
Jobb får jag fortsätta söka och hoppas att det rasslar till. Se om det går att intensifiera sökandet på något sätt. Kanske också börja fundera över andra alternativ. Gå tillbaka till akademin? Skapa något eget? Se över vilka möjligheter som finns helt enkelt.
Hitta kärleken. På ett sätt är det märkligt att jag inte redan gjort det. Jag är ju faktiskt något av ett kap. Men det är kanske samma sak där som när jag söker jobb. Jag är för dålig på att sälja mig själv. För blygsam för att förhäva mig själv. Samtidigt är det svårt att hitta någon här i stan. Det var nog delvis på grund av det sistnämnda jag fastnade för hon i huset mittemot. När jag först lade märke till henne hade hon en stil och en utstrålning som fick mig att tro att ja, hon var min typ. Det är ganska ovanligt i den här stan.
Jag tror att jag skulle vara ganska bra på att vara ihop. Med risk för att låta självgod har jag ändå många av de egenskaper som sägs vara viktiga i en relation. Jag är bra på kompromisser, jag är ödmjuk inför min styrkor och svagheter, motsatsen till långsint, prestigelös och empatisk. Så jag tror att jag skulle vara bra på det. Det svåra är ju bara att lyckas bli ihop till att börja med.
Egentligen är det konstigt att folk lyckas bli ihop typ hela tiden. Det är ju jättesvårt.
Dock är nog kärlek just nu den lägst prioriterade av de tre. Jag vill inte bli fast här och då får jobb och ta sig härifrån gå före. Dessutom känns inte tanken på att bli kär jättetilltalande nu när en historia om olyckligt trånande just nått sitt definitiva slut. Kan nog behöva få det ur kroppen först.
Så även om det är ett fokusområde för att förändra tillvaron är det inte vad jag just nu kommer lägga energi på. Då går skrivandet och jakten på ett jobb före.
Cykeln står fortfarande kvar. Börjar nästan tycka synd om den. Står där helt kvarglömd och ensam. Som en påminnelse om det jag helst vill slippa tänka på.
Okej, hade tänkt dela med mig en del tankar såhär med ett par dagars perspektiv till att ni vet vem lämnade kvarteret och sådär. Lite sånt där som ploppat upp de senaste dagarna, lite reflektioner, ni fattar. Men i och med att esc-semin drog över på tiden känns det lite sent för att jag riktigt ska hinna få ihop det inlägget ikväll, så jag tar det imorgon istället.
ESC ja. Rätt mögig historia det. Ungefär halvvägs in i programmet gav jag mig själv utmaningen att twittra något snällt om varje återstående bidrag. Det var svårt. Hade varit mycket lättare att skriva mina vanliga småsyrliga kommentarer. Inte för att bidragen var spektakulärt usla, utan för att de bara var trista och intetsägande.
Annars fick jag ett ryck i eftermiddags och bakade en sats madeleinekakor. Inte för att jag var (eller är) jättesugen på kakor egentligen utan för att jag behövde något att sysselsätta mig med och blev sugen på att baka. Resultatet blev utmärkt.
Igår när jag gick och lade mig var jag cirka skittrött. Förklarligt. Fest i lördags (det var kul btw, slutade med att vi satt och drack upp Marcus punsch. På hemvägen träffade jag helt otippat min syster, visste inte ens att hon var i stan så fett förvånad när någon plötsligt ropade "Nicklas!" och det visade sig vara hon), typiskt halvdålig natten efter fest-sömn, mycket tankar som snurrade under dagen igår. Så ja, jag kände att jag behövde få sova mina timmar. Sov gott. Skulle ha gjort det tills klockan ringde. Om det inte vore för att en elektriker som var här för att byta belysning i trapphuset började borra vid halv åtta. Fan liksom. Borde vara förbjudet att borra så tidigt.
Nya belysningen. Av den där typen som istället för att man trycker på knappen tänds automatiskt när man rör sig i trapphuset. Tänds efter hand för varje våning man går upp/ner (beroende på vilket håll man går åt såklart). Jag är inte helt förtjust i det faktiskt.
Visst, det är bra att det är LED och det är klart att det är bra att det inte lyser fler våningar än nödvändigt. Det sparar en hel del energi. Men jag tycker det är onödigt att lyset ska tändas i trappen när det är ljust ute (vilket det åtminstone för tillfället gör). Då behövs det faktiskt inte, utan ljuset från fönstren är fullt tillräckligt. Fast min största invändning är en annan. Jag vill kunna bestämma själv om jag ska tända i trappen eller inte när jag kommer hem eller när jag ska gå någonstans. Jag vill kunna ha alternativet att komma och gå lite diskret och obemärkt. Inte för att jag brukar ge mig ut på hemliga expeditioner direkt, men jag vill helt enkelt kunna bestämma själv. Det är ju inte alltid man vill skrika ut till världen att man är på väg ut, eller för den delen vilken våning man bor på. Ibland vill man helt enkelt bara ta skydd av mörkret. Fast i grunden är det nog bara jag som är trotsig och inte gillar tanken på att någon annan ska bestämma om jag ska tända i trappen eller inte. Det beslutet borde faktiskt vara upp till mig själv att fatta.
Dock är det ju ingen nyhet direkt att samtiden passar oss som gillar mörker och dunkel ganska illa. För mig skapar inte upplysta offentliga platser trygghet. Det avmystifierar bara, gör natten och stadsrummet tråkigare. För mig känns mörkret ofta betydligt tryggare än platser som är ständigt upplysta. Om inte annat så mer spännande och fantasieggande.
Just den nya belysningen i trapphusen verkar dessutom ganska buggig. Antingen det, eller så är det väldigt många i huset på andra sidan gården som har ärenden till någon av grannarna på samma våning. Men vad vet jag, det kanske de har? Också ett argument emot den nya belysningen i så fall. Låt folk kunna vara diskreta med sina mellanhavanden utan att lyset i trapphuset ska hålla på att skvallra.
Fast haha, tur ändå att det här installerades först efter att ni vet vem flyttat. För oj vad mycket nojiga tankar det hade kunnat sätta igång.
I övrigt har dagen varit lugn och utan större överraskningar. Kostade på mig en rätt lat dag i dag. Gick ner till Willys och köpte en flaska handtvål. Utöver det har jag typ tittat ikapp en del tv jag missat på sistone. Åkte med morsan till Maxi en sväng på seneftermiddagen. Det är typ allt.
Hon kom tillbaka. Efter ett par, tre timmar kom hon
tillbaka. Men 18:31, då såg jag henne för allra sista gången. När hon satte sig
i bilen och rullade iväg. Återigen till tonerna av den där sista refrängen av
Den sista sången för att spela henne ut. Man är ju en sucker för filmiska
effekter.
Nu har jag visserligen både trott och sagt att jag sett henne för sista
gången ett par gånger förut, men den här gången känner jag mig säker. Nu kommer
jag aldrig se henne igen.
Nu vore det väl helt enkelt själva faen om hon inte flyttat färdigt.
Fast cykeln står kvar, det gör den. Vad nu det kan betyda. Den
lär väl bli upphämtad vad det lider. Skulle dock inte ha något emot om de
hämtar upp den så snart som möjligt. Så den inte blir stående som en ständig
påminnelse jag inte vill ha. Eller kanske till och med som ett hån, med tanke på
rollen den där cykeln spelat i den här historien.
Strax efter att hon försvunnit gick jag ut på en promenad.
För att rensa tankarna och påbörja resan tillbaka till mig själv. Bara gick.
Utan att tänka eller planera vart jag skulle gå. Lät fötterna styra. Sedan
insåg jag att det nog råkade bli en något olycklig rutt. Sånt som händer antar
jag.
Det ska bli skönt att bli mig själv igen. För det måste jag
vara ärlig och säga att jag inte riktigt har varit genom den här historien, och
särskilt inte på slutet. För även om jag inte varit intresserad av henne på det
sättet sedan i höstas har det ändå hela tiden legat och gnagt och skavt. Det
har varit svårt att släppa det. Särskilt som jag hela tiden påmints om det
genom vetskapen att hon i stort sett när som helst har kunnat komma förbi
utanför fönstret. Och jag har varit så jävla rädd. För att falla igen. För den
dag hon skulle träffa någon. Eller egentligen inte så mycket för att hon skulle
träffa någon som för hur jag skulle reagera på att se henne ihop med någon. Jag
är inte säker på att jag skulle klara det. Jag är livrädd för att det hade
krossat mig. Det har sugit energi och ja, jag har nog inte riktigt varit
mig själv helt enkelt. Det ska bli skönt att slippa all anspänning och
ängslighet och vånda. Ni som känner mig kommer nog kunna se fram emot en
betydligt mer harmonisk och avslappnad Nicklas framöver än vad som varit fallet
sedan jag förlorade mig i hon i huset mittemot. Fast vi ska nog inte ha alldeles
för höga förväntningar i och för sig. Det kan ju visa sig att mitt sanna jag är
en snarstucken och vresig typ.
Jag vet inte var hon flyttat, och jag kommer heller inte ta
reda på det. Först och främst naturligtvis för att jag inte har ett dugg med det att
göra. Men också för att jag inte vill veta. För skulle jag få veta skulle jag
aldrig riktigt kunna slappna av om jag råkar befinna mig på den ort dit hon
flyttat. I alla fall inte nu till en början innan jag hunnit lägga allt bakom
mig. Jag skulle hela tiden hålla ögonen öppna och spana efter henne. Och just
att ständigt befinna sig på spaning är bland det som sugit allra mest
energi under hela den här historien. Så visst, även om min inre Nicke Nyfiken
försöker övertyga mig om motsatsen vet jag att innerst inne vill jag inte veta.
För jag vill inte hamna där igen. Inte ens om det bara är under ett tillfälligt
besök någonstans. Jag har varit där. Det är jobbigt.
Hon är borta. Som jag nämnt tidigare kommer det antagligen
ta ett tag för den insikten att sjunka in. För kroppen att vänja sig av med att
hela tiden vara beredd på att se henne ute på gården. Men jag har påbörjat
resan tillbaka till mig själv, och jag känner redan hur vissa anspänningar
börjar släppa. Även om jag längst där inne måste erkänna att jag önskat att
saker vore annorlunda ska det när det nu blev som blev bli skönt att slippa se
henne, slippa påminnas. Att äntligen kunna släppa hela historien. Det kommer
bli befriande.
Fast jag tycker fortfarande att det är lite fånigt att vi
aldrig ens hälsat. Det gör jag.
18:31 lämnade hon kvarteret. Nu kommer vi aldrig se varandra
igen. Jösses.
13:47 i dag såg jag henne av allt att döma för sista gången. Då lämnade hon. Promenerade ut från gården och körde iväg. Mot nya äventyr antar jag. Nu ser jag henne aldrig igen.
13:47 såg jag henne för sista gången. Sedan började regnet falla.
Fast cykeln står kvar. Vet inte om hon glömde den eller om det tyder på att hon trots allt kommer återvända ännu en gång. Spelar det någon roll?
Någonstans inser jag att jag in i det längsta hoppades att hon skulle ändra sig, att hon trots allt skulle vilja säga hej. Att hon skulle gå upp med nycklarna till ordföranden i bostadsrättsföreningen som bor på våningen ovanför mig och inte kunna motstå impulsen att ringa på när hon passerade min dörr. Jag vet inte ens om det är så man gör med nycklarna, men nog hade det varit en fin liten scen?
När hon lämnade gården öppnade jag balkongdörren och spelade sista refrängen av Den sista sången på brakvolym. Som en sista hälsning. Ett avsked. För att play her out.
Jag vet inte om hon hörde det. Och om hon hörde det vet jag inte om hon kände igen låten, förstod budskapet. Jag hoppas det.
Egentligen borde jag kanske också klivit ut på balkongen, men som så många gånger förr under hela den här historien: modet svek mig. Tyvärr.
Jag vet att jag kanske är löjlig, och jag vet att i längden kommer det vara ganska skönt att inte ständigt påminnas om henne. Men just nu känns det lite tomt och vemodigt. Jag är sådan. Jag måste få vara sentimental. Jag måste få vara melankolisk. Jag måste få sörja. Det är så jag fungerar.
Jag kommer aldrig se henne igen. Den tanken kommer nog ta ett par dagar att sjunka in.
Hon har flyttat. Flyttkärran rullade precis ut från gården. Det känns... Jag vet inte hur det känns. Vemodigt och tråkigt. Lite tomt. Samtidigt vet jag att det kanske var det bästa som det kunde hända. Fel. Näst bästa. Det bästa hade varit om det hade varit jag som flyttade. Jag kommer sakna att se henne på gården. Det blir sig aldrig likt att bo här igen.
Jag ska ännu inte säga att jag aldrig kommer se henne igen. Hennes cykel och hennes bil står ännu kvar. De borde hon ju komma tillbaka för att hämta, och kanske får jag en allra sista gång syn på henne då. Men hon bor inte längre kvar. Hon är borta.
På det stora hela med intresset och brevhistorien och allt det där? Äh, det känns som jag tjatat om och sammanfattat förut. Jag orkar inte ta det igen. Inte nu.
Jag hade så gärna velat få ställa några frågor, få diskutera och förklara. Eller i alla fall bara säga hej. Och längst där inne gnager tanken: hon vet inte vad hon missat.
Får återkomma när jag samlat och sorterat tankarna en smula. Just nu är det bara allt på en gång.
Och ikväll är jag bjuden på fest. Kan nog vara just vad jag behöver. Fast i ärlighetens namn är jag just i skrivande stund kanske inte på något vidare festhumör.
Du i huset mittemot, mon rêve perdu. En sista hälsning, ett avsked. Jag vet inte om du kommer läsa det här. Antagligen inte. Men jag vill skriva det ändå. Jag hoppas att du någon gång läser det.
Snart, jag vet inte exakt när, kommer du flytta. Försvinna bort, och sedan kommer vi aldrig se varandra igen. Visst, man ska aldrig säga aldrig och det går inte att veta vad slumpen har i rockärmen. Rent teoretiskt skulle vi ju kunna krocka i ett gathörn i, säg, Bromölla om femton år eller hamna bredvid varandra i trängseln på nån spårvagn nånstans. Men det är osannolikt. Vi kommer aldrig se varandra igen. Det är inte utan att det känns lite vemodigt.
Rannsakar jag mig själv kan jag se att jag mot allt förstånd närt någon sorts dröm, någon sorts hopp. Ett möte vid en bardisk. På gården. Att allt ska ändras. Att jag gärna hade hälsat innan vi aldrig ser varandra igen har inte med det att göra. Det var helt uppriktigt vad jag sa. Jag tycker det vore fånigt om vi aldrig ens hälsat och ville bara få en möjlighet att säga hej.
Nu flyttar du, och kanske är det till det bästa. Nu kan jag släppa dig. Glömma och gå vidare.
Blir inte påmind av att se dig på gården. Slipper se dig komma och gå, slipper undra vart du går och varifrån du kommer. Slipper se den dag du träffar någon...
Mycket har hänt sedan den där sommaren då jag först började lägga märke till en söt tjej som brukade komma på cykel. Veckorna gick, i mitt huvud blev hon "söta cykeltjejen" eller "potentiellt snygga" och till sist, när jag kom på mig med att hoppas att jag skulle se henne och rentav ryckte till när ljuset i hennes port tändes, då fick jag erkänna för mig själv att jag var intresserad. Hon var naturligtvis du. Jag kan inte säga att första gången jag såg dig var ögonblicket då allt vände, men jag kan ringa in ett exakt tillfälle som tvingade mig att inse att jag var mer intresserad än att det bara var en söt tjej som bodde i huset mittemot. Det var en halvsen kväll, efter 22. Tisdag eller onsdag. Mörkt men inte becksvart. Jag satt som så ofta vid skrivbordet. Såg dig gå ut och märkte efter ett tag att jag började noja över att du gått för att träffa någon kille. Då kunde jag inte riktigt lura mig själv längre.
Mycket har som sagt hänt sedan dess. Antagligen mer för mig än för dig. För jag tror att hela den här historien har tagit upp mer av min tillvaro än din. I perioder har det förvisso inte upptagit alla mina tankar, men likväl en orimligt stor del av dem.
Överhuvudtaget har du nog lagt betydligt mindre vikt vid hela den här historien än vad jag har gjort. För mig har det någonstans varit mitt livs centrala berättelse de senaste 1,5-2 åren. Det är jag ganska övertygad om att det inte varit för dig. Ska jag vara helt ärlig? Jag tror egentligen att du knappt ägnat mig en tanke, i alla fall inte mer än en flyktig sådan. Åtminstone inte sedan din kompis bankade på mitt balkongräcke i vintras. När jag i somras stod på balkongen och det högg till i magen så fort du kom ut på gården lade du antagligen knappt ens märke till mig. De gånger vi varit nära att mötas på gatan, eller den där gången i kön på Willys i höstas, har du säkert sett mig och känt igen mig, men inte mer än så. Till skillnad från hur det var för mig som hade de där situationerna snurrande i skallen länge efteråt, som nojade och ångestade över om jag borde agerat annorlunda.
Jag insåg också att historien nådde sitt slut redan när du inte dök upp vid parken i höstas. Nu är allt hopp ute, nu är kärleken död, messade jag till en kompis. Och om inte då så nådde den sitt definitiva slut den där natten i vintras då din kompis plötsligt bankade på balkongräcket. Jag har vetat och insett att det bara var att glömma och gå vidare, och jag har också gjort mitt bästa för att få både hjärta och hjärna att fatta det. Men det har varit svårt för mig att helt släppa dig, eller snarare tanken på och föreställning om dig och vad som hade kunnat bli. Delvis för att jag så ofta sett dig gå förbi här utanför, hela tiden som en påminnelse om dig, mitt misslyckande och det där förbaskade hoppet som vägrar att dö.
Jag är en drömmare och romantiker. På sätt och vis en Don Quijote som förläst mig på romaner och vill att livet ska vara som på film, att tillvaron ska vara en vacker dröm. Därför har det hela tiden funnits en del i mig som manat på. Som eldat på drömmarna, hållit hoppet vid liv och vägrat ge upp.
Jag har egentligen alltid vetat att det skulle sluta med att någon av oss flyttade härifrån. Jag har bara hela tiden trott att det skulle vara jag som flyttade först. Kanske är det också därför jag reagerat starkare än jag borde och starkare än jag trodde att jag skulle på att du nu flyttar. Inte bara försvinner du, utan det sätter också ljuset på mitt misslyckade jobbsökande och mina andra nederlag de senaste åren. För när jag flyttade hit... Det skulle bara bli tillfälligt. En mellanlandning tills jag fick ett jobb och kunde flytta vidare. Det var tre år sedan i vintras. Just det är nog också en nyckel till varför den här historien har blivit så stor och central för mig. Jag har liksom inte haft något annat. Jag har haft alldeles för mycket tid och utrymme till tankar, funderingar och drömmar.
Jag minns en gång den där första sommaren. Jag såg dig på Red Brick. Du var då ännu bara en söt tjej i huset över gården, ännu den potentiellt snygga: jag hade ännu inte insett eller i alla fall inte erkänt för mig själv att jag var intresserad. Det gjorde jag först frampå höstkanten när jag märkte att jag rykte till så fort ljuset i din port tändes. I efterhand har jag många gånger ångrat att jag aldrig sa något den kvällen. Det hade kanske inte gjort någon skillnad men jag inbillar mig att du i alla fall hade fått ett bättre första intryck av mig. Och kanske hade allt då nått sitt slut redan där. För vi hade båda insett att det inte funnits något som kunnat växa.
Varje gång jag gått ut sedan den gången har jag hoppats att du ska vara där. Att jag ska springa på dig i vimlet. Det har aldrig hänt igen.
Några gånger har vi varit nära att mötas, men aldrig riktigt. Den där gången på Willys har jag nämnt. Hade jag hamnat precis bakom dig i kön då och med två emellan hade jag nog inte kunnat hålla mig från att säga något. Det kanske var lika bra. En annan gång jag minns var någon gång i skiftet mellan vinter och vår förra året. Vi var nära att gå rakt in i varandra i korsningen vid Konsum, men istället för att le och nicka igenkännande drabbades jag av mild panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Slutade med att jag tog upp ett papper och torkade mig om näsan innan jag skyndade över gatan och in till mig. Smidigt. Du lade säkert ingen större vikt vid det, kommer säkert inte ens ihåg det, men jag ältade det länge. Andra gånger har vi precis missat varandra. Tillfällen då vi skulle möts på gatan om någon av oss bara var en halv minut tidigare eller senare. Sådana gånger kunde jag suckande konstatera för mig sjäv jaja, det är uppenbarlingen inte meant to be.
Andra gånger har jag känt att det nog ändå vore meningen. Ibland på grund av något så banalt som ett kvällstidningshoroskop eller ett quiz på Buzzfeed. Andra gånger på grund av någon tillfällighet eller ett sammanträffande. På tal om Buzzfeedquiz förresten. Just den dag jag hade råkat se din annons och på så sätt fått reda på att du skulle flytta gjorde jag ett quiz på temat vem som är min soulmate. Resultatet? The one that got away. Ouch. Bra timing där, verkligen.
Mycket ar hänt och jag får erkänna att jag någonstans i allt det här har tappat bort mig själv. Kommer att tänka på sista versen av kents låt Förlåtelsen. En låt och ett album som framförallt förra senvåren och sommaren när jag tvingats inse att jag åter fallit kom att betyda mycket.
Jag tappade takten Släppte greppet om verkligheten Jag var så stolt en gång Jag var elitistisk Idealistisk
Förlorade mitt sökljus högt upp i ett sekelskifteshus Jag glömde min drivkraft Det finns inget hjärta om man inte har kul
Jag förlorade mig själv Allting i min värld gick sönder Och nu till slut så förlorar jag dig Jag har förlorat Allt är förlorat
Byt ut högt upp i ett sekelskifteshus till långt ner i ett 40-talshus och jag kan skriva under på praktiskt taget varje rad. Jag har känt det åtminstone sedan i vintras att hela den här historien, den har fått mig att.. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag har tappat fotfästet och glömt bort vem jag är och vart jag är på väg. Det har ätit och gnagt på mig och ja, fått mig att förlora både sökljus och drivkraft och fått hela min värld att gå sönder. Särskilt nu på slutet när jag tvingats rannsaka mig själv inser jag att jag inte varit mig själv.
Det finns också ett citat i Otto de Kats roman Besked från Berlin som i någon mån ringar in hur jag fungerat.
"Halvvägs hit insåg jag det själv." Hon sa det helt lugnt, lade på nytt ner tidningen och spanade ut genom fönstret. "Men då kunde jag inte göra halt, ville jag inte vända tillbaka. Medvetandet smalnar, man bara måste vidare, man blir yr i huvudet, vettet far sin kos. Man lyssnar på tystnaden och knarret från de egna skorna"
I romanen pratar hon om att det kanske var dumt att ge sig ut i snöoväder, för det skulle bli svårt att hitta tillbaka till hotellet från det café där scenen utspelar sig. Men i överförd bemärkelse känns det som hur jag emellanåt upplevt allt det här. Jag insåg redan när du inte svarade på det första brevet att det var kört. Framförallt visste jag när jag i höstas skrev igen att det var meningslöst. Men då kunde jag inte vända om. Jag var tvungen att fortsätta. Jag kunde inte se något annat. Och ja, vid några tillfällen har vettet flugit sin kos.
Stundtals har jag mått... jag ska inte överdriva men det har varit ganska jobbigt. Arbetsamt och jobbigt. Jag har säkert vid något tillfälle gått över en gräns och gjort sådant som aldrig borde gjorts. För det är jag ledsen, och jag hoppas att du kan förlåta. Jag har aldrig gjort något av illvilja. Snarare av desperation. För att medvetandet smalnat, för att jag bara måste vidare, för att jag blivit yr i huvudet och vettet farit sin kos.
När vår längtan har blivit besatthet All närhet har tabubelagts Det som tar oss igenom natten Är bara drömmar om närkontakt
Jag har många gånger funderat över formuleringarna i breven. Särskilt det första. Med tiden har jag kommit att förstå att jag läste dig fel, att du lyssnar på annan, hårdare, musik än vad jag trodde då. Kommit att inse att den där formuleringen om poppig stil nog var ett misstag.
Du blev, är, en gåta. Kanske är det därför jag haft så svårt att lägga alltihop bakom mig och gå vidare. En gåta därför att jag aldrig fick några svar. En tystnad som skapade utrymme för tvivel och undran, för kanske, ändå?
En gåta jag velat lösa. Som jag velat dyrka upp. Jag vet inte om du läst Proust, men på sätt och vis blev du för mig vad Albertine blev för berättaren i På spaning efter den tid som flytt. Den eftertraktade. Drömbilden och mysteriet. Den där som genom sin gåtfullhet var omöjlig att riktigt få grepp om, som ledde till oro och ängslighet och tröstlöst ältande. Haha, vid något tillfälle lyckades jag, som en annan Proust, rentav övertyga mig själv om att du hade ihop det med granntjejen. Och det bara på grund av en mystisk tändning i trapphuset.
Ignorerande är sällan den bästa metoden, även om det skenbart är den lättaste. Att vara tydlig och rak är i allmänhet att föredra. Du är min hjälte för du vågar vara rak, sjunger Jocke Berg i Vinter noll2. Det ligger något i det.
Jag kan ibland tänka att vad skönt det hade varit om du redan efter det första brevet bara sagt "Nej, jag är inte intresserad. Men tack för frågan". Artigt, rakt, helt utan öppningar för tolkning och osäkerhet. Inget utrymme för drömmar. Det hade varit tungt att bära då, men i längden hade det gjort allt så mycket lättare. För oss båda.
Du använder ordet respekt. För dig. För dina gränser. Självklart kommer jag visa dig den respekten. Något annat varken finns eller har någonsin funnits på kartan. Men samtidigt, vilken respekt visade du mig när du inte ens gav mig ett svar?
Ett svar, även ett nej, hade betytt så mycket. Då hade vi sluppit den där lilla glipan för hopp och drömmar. Jag hade sluppit att falla igen. Du hade sluppit mitt vidare intresse.
Jag klandrar dig inte för det. Känner ingen bitterhet. Du hade säkert dina skäl till att inte svara, och jag har ingen aning om vilka skäl du baserar ditt agerande på. Jag har ingen aning om hur du upplevt hela historien. Hur du agerar kan bara vara upp till dig själv, och du måste göra det som känns rätt för dig. Det enda jag kan göra är att hoppas att du lyssnade på hjärtat och magen när du fattade ditt beslut.
Men är det något jag hoppas att du tar med dig ur allt det här är det betydelsen av att ge ett svar, oavsett vilket det är.
Var du aldrig någonsin nyfiken? Bara på att gå in med öppet sinne och se vart det tog vägen? Jag får för mig att vi på vissa sätt är ganska lika, på andra inte. Här är vi uppenbarligen olika. Även om jag inte varit intresserad hade jag varit fruktansvärt nyfiken, "vem är den här människan?". Och bara därför tackat ja. Vi verkar också vara olika i vår benägenhet att chansa och att gå utanför vår bekvämlighetszon. Eller så är det bara våra bekvämlighetszoner som ser olika ut. I alla fall har det varit svårt för mig att inte uppleva det så. För du ska veta att jag klivit ut från den där zonen. Bara att skriva det där första brevet var ett enormt steg utanför den. Det är ju ändå stolt över. att jag vågade. Att det sedan inte flög när jag kasade mig ut är tråkigt, men jag vågade göra det.
Tänker du inte någon gång på vad som hade kunnat bli om du bara tackat ja? Om du dykt upp när jag satt och väntade på reddan eller om vi tagit den där promenaden i parken? Det gör jag. Jag vet att det är meningslöst och jag vet att jag inte borde, men jag kan inte låta bli.
Jag vet inte om det är så, det enda jag har att basera min uppfattningar på är ju vad jag sett av dig på gården, men jag får för mig att vi på vissa sätt är ganska lika. Självständiga, något introverta, något tillbakadragna. Det är den bild jag fått av dig. Mestadels utifrån ditt kroppsspråk och att jag så sällan sett dig i sällskap med någon. Att jag till skillnad från många andra i ditt hus så sällan sett dig gå ut en kväll. Det är den bild jag fått av dig, men jag vet inte utan det är gissningar och antaganden. Kanske har jag också här läst dig helt fel. Det kommer jag heller aldrig få veta. Men det var nog också ett av skälen till varför jag fastnade för just dig. Överhuvudtaget har jag många gånger undrat vad det var som gjorde att jag föll så för dig. Självklart att du var söt, men det är ju många. Jag tror att det var en kombination av flera saker. Din stil. Att du klär dig snyggt, och faktiskt har en ganska tydlig och distinkt stil. Det har alltid känts genomtänkt och skarpt. Det ger en känsla av medvetenhet och sinne för stil. Dessutom har du hela tiden haft en aura av någon sorts, i brist på bättre ord, coolness och urbanitet. En utstrålning av integritet och don't give a fuck. Sedan blev du en gåta, och då förmådde jag inte att glömma
Det är nästan svindlande att tänka på vad tillfälligheter kan betyda. Tänk om morsan förlorat den där budgivningen hösten 2013. Tänk om du bara haft lite andra arbetstider under sommaren 2015, eller om jag hade prioriterat annorlunda än att sitta på balkongen. Då hade inget av det här hänt. Tänk om de inte hade sågat ner buskarna runt cykelstället den hösten. Då hade jag nog aldrig fått idén om brevet.
Saker och ting blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig. Om allt blivit som jag drömde och hoppades när jag skrev det där första brevet och lämnade i din cykelkorg, hur hade mitt liv då sett ut idag? Det blir naturligtvis bara gissningar och spekulationer, men antagligen ungefär likadant. Fast tillsammans med dig. Mer hångel, mer romantik av såväl det stormande som det stillsamt vardagliga slaget, fler gulliga sms. I övrigt i stort sett detsamma. Gissar jag. Varken jag eller någon annan kommer någonsin få veta. Fast om idén om multiversum som säger att det finns ett universum för varje möjligt utfall stämmer har det ibland varit svårt att inte undra varför jag var tvungen att födas i ett där du inte är intresserad.
Det är klart jag önskar att saker varit annorlunda. Att du hade velat träffa mig. Jag tror som sagt inte att det i slutändan hade lett till något, men det hade varit kul att få veta. Så ja, jag tycker att det är tråkigt att det blev som det blev. Fast du var och är inte intresserad och då är det så. Det har jag sedan länge, åtminstone sedan i höstas, accepterat. Jag har bara haft så förbannat svårt att sluta bry mig.
Jag vill att du ska veta att det åtminstone från min sida inte är några hard feelings. Jag hoppas att det inte är det från din sida heller.
Om inte annat har du ju fått en bra historia att berätta. Diskuterar du någonsin ämnet udda sätt som någon försökt stöta på en har du ju helt klart den bästa historien.
Nu flyttar du. Jag vet inte exakt när. Bara att det är snart, och att varje gång jag ser dig kan vara den sista. Jag vet inte vart. Inte mer än bort från stan. Det tycker jag du gör rätt i. Du är ännu ung, du ska inte bli kvar här i stan hela livet. Skulle du drabbas av hemlängtan finns Karlskoga alltid kvar. Det är med blandade känslor jag tänker på det.
Vemod över att aldrig mer se dig, sentimental melankoli när jag tänker tillbaka på historien och det som aldrig blev, viss bävan. Panik. Men också lättnad.
Ta inte det här fel nu för jag hör hur det låter, men på ett sätt är det faktiskt skönt att du försvinner. Jag har ju vetat att det varit meningslöst ända sedan svaret uteblev på det där första brevet. Men eftersom jag sett dig så ofta, inte kunnat undvika att göra det, har jag ständigt blivit påmind. Jag har inte kunnat glömma, inte kunnat släppa och gå vidare. Det har plågat mig.
Förra våren och sommaren, då när allt vaknade igen. Jag ville verkligen inte falla, inte en gång till. Men när jag insåg vad som var på väg att hända var det redan för sent. Jag borde ha insett det och slagit det ur hågen redan den där gången i mars eller april då jag såg dig stå utanför din port och vänta på skjuts, när jag fick känslan av att du sneglade upp mot mitt fönster och att vi fick någon form av connection. Det var något senare den kvällen, det var en fredag, jag dansade som en dåre till en operaouvertyr när jag fick se dig och en av dina kompisar gå mot din port från gästparkeringen. Jag tror inte att ni såg mig, trodde det inte ens då. Men för säkerhets skull fortsatte jag tills ni hade försvunnit in i porten, hade ju varit ännu mer pinsamt att sluta och visa att jag faktiskt tyckte att det var pinsamt. Fast jag insåg det inte då. Det gjorde jag först senare. När värmen och solen kom och jag började hänga på balkongen och såg dig så när som på varje dag. När jag kom på mig själv med att sitta på helspänn för att inte missa dig om du gick förbi. Insikten att jag hade fallit igen var nästan tyngre att bära än vetskapen att du inte var intresserad.
Det ska bli skönt att slippa anspänningen och ängsligheten. Det ska bli skönt att kunna sitta på balkongen och se någon gå in i din port utan att tänka är det en älskare till henne?
Periodvis var mitt intresse för dig plågsamt att bära. Inte bara för att jag visste att det var meningslöst, utan också för att jag inte vågade, inte visste vad jag skulle ta mig till. Många var gångerna då jag stod på balkongen och så gärna ville säga något, eller kanske bara vinka, men inte vågade.
Plus nojorna och ångesten. Över att du skulle träffa någon innan jag hann agera, över att du kanske hade träffat någon de gånger jag såg dig åka hemifrån på en mystisk tid. Över de där jäkla fantasibilderna som rullade igång de gånger jag såg dig gå ut en kväll eller åka iväg på någon fest. Det är inget jag är stolt över, tvärtom klandrade jag mig själv för det, och egentligen borde jag kanske inte berätta det, men det var så det var.
Ibland har jag tänkt att det inte kan vara en slump att ditt namn rimmar på lida.
Jag tror inte du förstår hur plågsam hela den här historien varit för mig.
I am a weak heart. A weak heart to break.
Snart flyttar du och vi kommer aldrig se varandra igen.
Till en början kommer det nog bli fett konstigt att inte se dig då och då. Även om jag den senaste tiden inte lagt någon större vikt vid det har det ändå varit ett litet spänningsmoment när jag exempelvis suttit vid skrivbordet vid fönstret om du ska komma förbi eller inte. När man varit ute någonstans, kanske bara nere på stan, om du ska råka dyka upp just där jag är. Det kommer vara ovant att inte mer eller mindre ständigt vara beredd på att du kan dyka upp, att inte se dig ute på gården med jämna mellanrum. Eller för den delen att inte slänga en blick mor parkeringen när jag går förbi. En solreflex kommer gnistra till när det som då inte längre är din port öppnas. Jag kommer utan att tänka vända blicken dit och sedan skaka på huvudet åt mig själv, hon bor inte kvar, det är inte hon, bry dig inte.
Jag ska inte ljuga. Utan att gå händelserna i förväg så den dag flyttkärran rullar ut från gården... Jag kommer inte vara oberörd, antagligen sörja att drömmen är över och att något som länge varit en del av tillvaron för evigt stängs, men det kommer vara så mycket anspänning jag inte ens är medveten om som släpper. För första gången på länge kommer jag helt kunna slappna av.
Jag tycker fortfarande att det är lite fånigt att vi med tanke på hela historien inte ens hälsat. Och det finns så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag hade velat fråga. Övervägde du någonsin att tacka ja? Har du någon gång funderat på vad som hade kunnat bli? Varför svarade du inte? Fanns det något särskilt skäl till att du inte var intresserad? Var det något jag hade kunnat göra annorlunda, eller hade jag förlorat redan från början? Vad tänkte och kände du när du hittade det där första brevet? När du på nytt hittade ett i höstas? Vad tyckte du dig ha att förlora? Och om jag den där gången din kompis dök upp nedanför balkongen hade bett henne att få prata med dig, hade jag fått göra det? Jag inser, vet, att jag aldrig kommer få de svaren. Men jag kommer alltid undra.
Jag är säker på att du också har sådant du undrar, eller i alla fall har undrat. Varför du? Varför brev i cykelkorgen? Hur har jag tänkt? Det kommer jag nu aldrig få möjlighet att förklara. Men jag hoppas, vilket jag nämnt förut att du inte tyckte breven var jobbiga eller påträngande. Jag ville ju bara vara lite originell och gulligt romantisk.
Likaså inser och vet jag att vi aldrig kommer hälsa. Det kan jag sörja, för det hade varit fint. Som ett sätt att sluta cirklar, knyta ihop säcken och så gott det går inte lämna det här oavslutat. Men det vill inte du, och då finns inget jag kan göra utom att acceptera det. Jag håller inte nödvändigtvis med, jag tror fortfarande att det hade varit bra, men jag accepterar hur det är. Vi är tydligen olika där du och jag. Delar inte viljan till, behovet nästan, att sluta cirklar och tydligt avsluta.
Fast vi har faktiskt träffats en gång. Du vet nog inte om det, och jag upptäckte det själv först i vintras. Exakt när och hur vi träffades låter jag vara osagt. Det lämnar jag för dig att lista ut. Men det var för ungefär 20 år sedan, och jag vet att du har tillgång till nycklarna för att kunna lista ut det.
Du och hela historien kommer så sakteliga glida in i mitt förflutnas dimmor, men jag kommer aldrig att glömma dig. Med tiden kommer smärtan att avta, det plågsamma försvinna. Men du kommer alltid ha en plats i mina minnen. Precis som jag aldrig kommer glömma Janita men såhär decennium senare sedan många år är glad att det aldrig blev något. Precis som jag aldrig kommer glömma Sofia. Precis som jag aldrig kommer glömma Clara eller Maria. Precis som jag aldrig kommer glömma alla de där som under tonåren kändes så ouppnåeliga att man aldrig vågade annat än att sukta på avstånd. Alla de där har vid ett eller annat tillfälle orsakat mig trängtan och kval, men ingen av dem har längre någon relevans för mig. Jag kan vid enstaka tillfällen komma att tänka på någon av dem och bli en smula melankolisk, och en av dem kan jag någon gång sörja att jag aldrig vågade säga något till. Det är allt. Till den skaran kommer du sälla dig. Tankarna på dig kommer upphöra, men jag kommer aldrig glömma dig. Du kommer alltid vara hon i huset mittemot, den söta cykeltjejen. Ida, mon rêve perdu.
Jag önskar dig all välgång, all lycka och all framgång. Och den dag du blir intresserad av någon hoppas jag innerligt att du lyckas bättre än vad jag gjorde.
Jaga drömmarna och finn lyckan. Lev.
De stora drömmarna är lag.
På förmiddagen hände inte mycket. Under eftermiddagen satt jag mest på balkongen. Kvällen har jag ägnat åt att arbeta på en text som äsch, jag ska inte gå in närmare på vad den handlar om nu. Återkommer om det när (om) den blir färdig. I grund och botten är en det väl dock en sådan där text som på sätt och vis är ganska jobbig att skriva men som jag behöver få ur mig. Men ja, återkommer som sagt.
Imorgon släpps Henrik Berggren-albumet, vilket borde betyda att det dyker upp på Spotify om bara någon timme. Herregud, typ förgås av längtan.
Lugnt och ospektakulärt. Några eftermiddagstimmar på balkongen. Läsning. Tropikhjälm mot solen. Den är bra. Skyddar huvudet och skuggar ansiktet. Plus att den har ett inbyggt ventilationssystem. Bara en sådan sak. Har av högst oklar anledning blivit rätt jäkla trött under kvällen. Mycket möjligt att jag sovit lite för lite under helgen och ett par dagar framåt. Sov dåligt natten mellan fredag och lördag. Var ute i lördags. Uppe tidigt igår på grund av tvättid. It adds up.
Skulle för övrigt inte klaga om det kommer en mulen dag snart. Har en text jag skulle behöva skriva, och det är mycket lättare att få gjort om inte solen skiner och balkongen börjar locka.
Var alltså och tittade på Whitney Rose ikväll. Det var svinbra. Jättejättebra verkligen. Även såhär i efterhand känns det nästan lite overkligt att ha fått se det här, i Karlskoga, och på Statt av alla ställen. Det är något man kommer kunna berätta om för barnbarnen.
Men jag förstår inte hur det inte kunde vara mer folk än det var. Vad kan vi ha varit, femton kanske? Definitivt färre än 20. Herregud, fattar inte folk vad det är de missar? Visst är det tisdag direkt efter långhelg, och visst är den här stan som det är men ändå. Blev väldigt förvånad att det inte var mer folk. Borde ju vara snudd på utsålt.
Men bra konsert hur som helst. Jävligt kul att ha sett. Och att det var lite folk gjorde det väl på ett sätt mer intimt och nära. Ytterligare en liten smula mer unikt.
Men Whitney Rose fortsätter ju turnera i Sverige och Norge ett tag till, så får ni chansen tycker jag absolut att ni ska gå och titta. Hon kan mycket väl vara ett jättenamn om bara några år.
Supercred till Allstar som såg till att få hit henne.
Har haft en lugn dag. Större delen av dagen, åtminstone under andra halvan. Har jag tillbringat ute på balkongen. Suttit där och läst. Gött. Nog första riktigt riktiga balkongdagen i år. Hade dock helt lyckats glömma hur jäkla trött man blir av en eftermiddag i solen. Typisk sådan där sak man glömmer varje år. Dock lite dålig timing på att bli skittrött med tanke på att jag måste kliva upp tidigt imorgon för att tvätta. Men äsch, skulle jag vara förjävla trött när klockan ringer får jag väl ta en förmiddagslur. Bara jag är hyfsat pigg imorgon kväll är jag nöjd, för då ska jag som bekant gå och titta på Whitney Rose. Det ser jag mycket fram emot.
Firande av första maj? Inget särskilt. Jag har följt mina egna traditioner och burit mig Che-tisha och spelat Sången om Stalin på Youtube. Så ungefär samma som alltid alltså.
Blir det balkong imorgon också får jag nog ta på mig någon form av huvudbonad och hitta något att täcka armarna lite med. I och med att det ju inte riktigt varit balkongväder tidigare under våren är nog annars risken rätt stor att man bränner sig om man sitter för mycket i solen. Den är ju trots allt ganska skarp såhär års. Och jag minns förra året när det plötsligt blev skitvarmt och kanonsoligt en period i början av maj. Då blev jag knallröd i halva ansiktet och jag brände mig på skalpen så det nästan gjorde ont att kamma sig. Det var efter det jag under en period hade tropikhjälmen på mig där ute. Fast den var faktiskt rätt bra, så det kanske jag skulle ha i år också. Vi får väl se.
