Här är recensionerna av lördagens spelningar på way out west:
The Drums
Den från Florida inflyttade, och mycket stiliga, Brooklynkvartetten inleder konserten, som är lördagens första, med att spela den inte helt obittra avskedssången ”It will all end in tears”. Sedan får vi höra om inte alla så åtminstone de flesta av sångerna från sommarens mästerliga debutalbum. Och det är riktigt bra. Det är svängigt och dansant och lyckligt och melankoliskt. De i grunden relativt okomplicerade poplåtarna är en perfekt inledning på festivallördagen. Dessutom levereras de på ett utmärkt sätt av ett riktigt bra liveband, det är inget svårmodigt skotittande här inte utan gitarristen Jacob Graham dansar på sitt karaktäristiska vis genom hela konserten (när han i andra låten byter ut gitarren mot en tamburin studsar och snurrar han dessutom runt på hela scenen och verkar inte helt långt ifrån att ha fått ett hsr, ett helvetes stollryck).
Publiken är, inte helt oväntat, stor och entusiastisk och när den avslutande ”Let’s go surfing” kör igång är det nog ingen som står still i det varma tältet. Det är en fantastisk avslutning på en riktigt bra konsert.
Betyg: 4
GirlsDet första som slår mig är att Girls sångare Christopher Owens har klippt sig. Borta är det halvrisiga långa håret och istället finns där en kortklippt, välkammad frisyr. Det känns oväntat. Lika oväntat som Owens nya frisyr är att Girls väljer att spela sin bästa låt, ”Lust for life”, som första låt. Förvisso befriande att alla inte följer mallen att spara det bästa/mest välkända till slutet men frågan är hur smart det är att lägga det allra först. Visst finns det ett helt gäng fantastiska låtar på debuten ”Album” som kom ifjol så rent låtmässigt är det naturligtvis kvalitativt rakt igenom, men i och med att ”Lust för life” läggs först är känslan att publikens pepp sjunker en hel del redan efter första låten. Sedan bör det erkännas att Girls nog inte har sin allra bästa och mest inspirerade dag, framförallt mittenpartiet känns rätt segt och aningens malande. De låtar och melodier som är så fantastiska på skiva kommer liksom inte riktigt till sin rätt.
Det är synd för det här hade ju kunnat vara så förbaskat skitbra.
Betyg: 2
The Radio Dept.Johan Duncanson och hand kolleger är kanske ingen spektakulär liveupplevelse, det händer liksom inte särskilt mycket och några större estradörer kan de inte beskyllas för att vara. Men det gör inget. Deras låtmaterial talar liksom för sig självt. Och som det gör det, The Radio Dept. har ett helt fantastiskt material att bygga sin konsert på. Något som speglas i att Linnétältet är så gott som knökfullt. Och publiken verkar också gilla det de bjuds på, i stort sett varje låt belönas med rungande applåder.
Det är en fin och bra spelning där låtarna står i centrum. Har man så här starka låtar räcker det alldeles utmärkt.
Betyg: 4
Anna von Hausswolff
Artisten med festivalens mest svårstavade namn ger oss en av festivalens finaste konserter. Det är oerhört vacker och oerhört dramatiskt på samma gång. Mycket på grund av von Hausswolffs makalösa röst, hon kan mycket väl besitta festivalens allra största röst. Men bara en röst kommer man inte särskilt långt på, man måste ju ha låtar också. Det har dock von Hausswolff, och vilka låtar hon har. Dramatiska nummer som ”Pills” varvas med smärtsamt vackra som ”Old beauty/Du kan nu dö” och skapar en fantastisk helhet. Här bör även huvudpersonens två medmusikanter få ett omnämnande, de kompar lyhört och känsligt Annas pianospel och sång och bidrar i hög grad till upplevelsen (även om jag är övertygad om att det skulle vara fantastiskt bra även med enbart piano och sång, så starka är låtarna och så skicklig är Anna).
Även om publiken inte är jättestor (Pavement spelar samtidigt och von Hausswolff står inte med i programmet då hon med bara ett par dagars varsel ersatte Jay Electronica) så visar den sin uppskattning desto mer. von Hausswolff överöses med massor av kärlek från publiken. Dessutom verkar hon uppriktigt glad och lite charmigt smågenerad av all kärlek och uppskattning som kommer från publiken, jag vet inte varför men jag blir alltid lite varm i hjärtat när det märks att en artist blir genuint glad över publikens applåder.
Det är en sån där känsla i luften som om varken publik eller artist vill att konserten ska ta slut. Men slut tar det, efter att von Hausswolff klappats ut för extranummer inte bara en utan två gånger, och vi som var där kan lämna Linnétältet med vetskapen att vi sett en underbar konsert. Festivalens hittills bästa.
Betyg: 4
Håkan Hellström
Det skulle gå att skriva en uppsats om den här konserten, om allt folk som var där, om allsången, om Håkans storhet, om den skiva han spelar från början till slut, om extraverserna som läggs in här och där under konsertens gång, om mellansnackets anekdoter, om att Per Bjurman borde varit där, om sjömanskostymen, om ”River en vacker dröm”, om kärleken mellan publik artist och mellan artist och publik, om hur man står mållös över vad som sker på scenen. Det skulle gå att skriva så jävla mycket, men jag nöjer mig med ett enda ord.
Magi.
Betyg: 5
Lykke Li
Redan från början av konserten inser man att det är en dramatisk föreställning vi kommer bjudas på. Lamporna på scenen blinkar ödesmättat och de stora svarta tygstycken som scendekorationen består av fladdrar närmast olycksbådande där de hänger från taket på scenen. Visuellt är det en föreställning som är jäkligt snygg och jäkligt cool, helt i samklang med Lykke Li själv och hennes musik således.
Musikaliskt bjuds det på en väl avvägd mix av nya låtar och hitsen från första skivan. De nya låtarna, vilka utgör en stor och viktig del av konserten, är bra och lovar väldigt gott inför det kommande albumet. Dock är det de äldre låtarna som får igång publiken bäst, vilket inte är så konstigt då det är vad folk känner igen. Det är ju alltid lättare att både dansa och sjunga med till låtar man hört förut.
Det är dock inte bara publiken som rör på fötterna utan Lykke själv både dansar, trummar och gör ett par klädbyten. Och när The Knifes ”Silent Shout” börjar ljuda från scenen en liten stund innan konsertens slut röjer hon, i sina skyhöga skor, loss hårdare än hela slottsskogen tillsammans (och det är inte heller enda gången under konserten det sker). Det är som sagt en spelning byggd på dramatik och mörker men också på skörhet och mod. En föreställning där Lykke Lis redan fantastiska pop växer ytterligare ett snäpp.
Jag behöver nog knappast tillägga att det naturligtvis är väldigt bra.
Betyg: 4
La Roux
När La Roux kör igång sin konsert är Linnétältet inte välfyllt, det är proppfullt. Proppfullt av en publik som dansar sig igenom konserten, som förvandlar tältet till en kokande klubb, som får luften att spraka av energi, eufori och en känsla av att just nu är allt som betyder något.
La Roux har gjort sin läxa, allt med konserten är väldigt mycket 80-tal. Allt ifrån den electrosynthiga musiken till hur bandet ser ut andas 80-tal. Fast det är 80-talet uppdaterat till 2010. Trots influenserna från och tillbakablickarna mot decenniet då huvuddelen av publiken, inklusive undertecknad, föddes känns det väldigt modernt och väldigt mycket här och nu. Visst är låtarna i mångt och mycket bagateller men det spelar liksom ingen roll, just här och just nu fungerar de utmärkt, det är musik att dansa och festa till och det är precis vad publiken är här för att göra; dansa, svettas och ha jävligt roligt.
Och trots att det redan från början är oerhört varmt och svettigt inne i tältet höjs temperaturen ytterligare när den avslutande ”Bulletproof” sparkar igång. Det blir vad som bortsett från Håkans furiösa inledning antagligen är festivalens största fest. Det blir galet. Och så är det ju en jäkligt bra poplåt.
Betyg: 4
