Akuttvätt

Upptäckte tidigare idag att jag hade akut brist på rena kalsonger. Så jag fick ge mig ner och se när första lediga tvättid fans. Jag hade ett sanslöst flyt. Den sena tiden idag var ledig. Så fram på eftermiddagen fick jag ge mig ner och tvätta en maskin kalsonger. Det hade jag inte riktigt räknat med när jag klev upp i morse.

Och jo, det kändes nästan lite fånigt att dra igång torkrummet när det inte hängde mer än några par underbyxor där. Men jag orkade inte tvätta mer än det som verkligen var nödvändigt.

Berlin

Idag blev det bokat och klart att jag åker till Berlin i mitten av maj. Morsan fyller 60 så vi ska åka dit för att fira det. Så det blir nog ingen klassisk åka till Berlin och klubba dygnet runt-resa, utan det kommer nog mer ha karaktären av familjesemester. Men det blir nog kul. Alltid gött att få lite miljöombyte och nya intryck och så vidare.
Dock ska vi vara där i 4-5 dar, så någon kväll ska jag nog ändå kunna smita iväg och göra en liten barrunda. Känner jag resten av min familj rätt lär jag ändå inte ha någon lust att gå och lägga mig när de tycker det är dags att säga god natt.

Boende är dock inte bokat än. Men jag hoppas verkligen att det blir något där jag kan få ett separat sovrum. Annars får jag väl sälja några av mina fonder och betala ett eget hotellrum...

Spontanbesök på puben

Råkade bli ett litet spontanbesök på puben igår kväll. Väl där råkade jag springa på lite fölk jag träffat ute förut. Så tjötade lite med dem och sådär. Sen vet jag inte riktigt hur det gick till, men på något sätt lyckades de övertala mig att följa med till den andra (sämre) puben den sista halvtimmen. Där stod ett dåligt coverband och spelade jättedåliga hårdrockscovers. Men jag blev bjuden på en öl, så det gick ändå att stå ut den där sista halvtimmen till stängning. Fast det var något av en pärs faktiskt.

Vad jag ska hitta på idag återstår att se. Men allra först ska jag nog sätta mig och läsa några sidor Proust. Tänkte försöka få sjättedelen läst före påsk, så jag har ju knappt en vecka på mig att bli färdig.

Inget att säga

Vet inte om jag har så värst mycket att säga egentligen. Man har ju inte alltid det. Men det är gott med vin.

J20

Var på hockey ikväll. Juniorhockey till och med. Bofors J20-lag spelade play off för att ta sig upp i superelit. Gick väl sådär. Morajäklarna vann med 0-5. Visst var väl Mora bättre stora delar av matchen (när de fick 0-1 och 0-2 ganska tätt i andra perioden var det som att BIK blev stressade), men 0-5 tycker jag inte speglar hur det såg ut. Men men, det är bara att komma igen, är fler chanser kvar. Seger på lördag och det blir en direkt avgörande på söndag.

I övrigt har jag inte gjort skitmycket idag. Suttit och läst. Promenerat till stan och tillbaka i slasket. Putsat glasögonen. Det är väl ungefär det.

Långpromenadseftermiddag

Kostade på mig en långpromenad idag. Tar ju en promenad varje dag, men idag blev det en betydligt längre promenad än vanligt. Tyckte att jag kunde passa på när jag inte hade något särskilt för mig och det var lite svalare väder än det varit nu ett tag. För det är ju så, ska man gå längre promenader än vanligt är mulet och svalt att föredra framför sol. Mindre risk att man blir varm och svettig då.
Mina vanliga promenader ligger på minst en halvtimme (oftast blir det runt 40 minuter), men dagens promenad landade på nästan 75 minuter. Så ja, betydligt längre än vanligt alltså. Rätt gött om jag får säga det själv.

Har även byggt lite lego under dagen (var med en liten byggsats i veckans Kalle Anka). Så ni hör ju, har varit fullt upp.

Vem ringer jag?

Häromdagen fick jag stopp i toaletten. Inget grovt stopp, jag behövde bara peta lite med en pinne för att det skulle släppa, så det var inget större problem. Men så slog det mig, att skulle jag få ett rejält stopp i avloppet eller något annat fel i lägenheten som jag inte kan åtgärda själv (och jag är galet ohändig) har jag ju ingen aning om vart sjutton jag ska vända mig. Tidigare har jag alltid bott i hyresrätt, och då har det ju bara varit och göra en felanmälan och vänta på att en vaktmästare eller dylikt ska dyka upp. Men nu, sedan drygt ett år tillbaka, bor jag i en bostadsrätt, och här finns inte ens en fastighetsskötare eller någonting. Så skulle det bli något har jag som sagt ingen anings alls om vart jag ska vända mig. Det borde jag nog ta reda på.

Lövblås och film

I förmiddags gick det runt ett par stycken med lövblåsar här utanför. De blåste ihop massa grus i en hög som senare sopades upp. Avskyr verkligen ljudet av lövblåsar. Förstår inte varför de inte utrustas med någon form av ljuddämpare. Eller varför det inte uppfinns tysta lövblåsar. Men man får väl vara glad för att det var i förmiddags och inte i morse. För att bli väckt av en lövblås är ännu värre än ljudet av en lövblås.

På eftermiddagen tittade jag på matinén General von Döbeln. Helt ok filmer, men jag har svårt för när filmer som handlar om riktiga historiska personer tar sig så väldigt grova friheter med historien. Att man skarvar lite och ändrar en del detaljer för att få en vettig intrig säger jag inget om, det är ju oftast nödvändigt. Men när man plötsligt hittar på revolutionsförsök som aldrig hänt och låter folk handla på ett sätt som är i stort sett tvärtemot hur det verkligen gick till, då har jag en del invändningar. Vill man göra så, då kan man gott hitta på helt nya figurer också istället för att påstå sig berätta om verkliga historiska personer.
Men som film betraktat ändå en helt ok film som sagt. Trevlig underhållning att lägga en dryg timme på. Och Edvin Adolphson var, som alltid, utmärkt i huvudrollen.

Söndagslugn

Har varit en synnerligen lugn dag idag också. Dock känner jag mig för tillfället rätt seg och småtrött. Det är ju trots allt söndag.

Göttigt

Har haft en riktigt skön och vilsam lördag idag. En sån där dag då jag egentligen inte gjort något annat än att ha det lugnt och skönt och gött. Och ja, det finns väl inte så mycket mer att tillägga.

Fast det är klart, det är ju alltid på sin plats att påpeka att Thor Modéen är en jävla hjälte.

Ett besked

Fick i dag svar från den där potentiella arbetsgivaren jag träffade förra veckan. Jag gick inte vidare i processen. Jäkligt trist så klart, även om det inte var oväntat. Som tidigare nämnt verkade ju alla på mötet jäkligt vassa (plus att de hade ett möte till den här veckan), och jag har egentligen aldrig varit den som tar störst plats i en grupp. Så jag var inte helt oförberedd. Men även om det inte är ett överraskande besked måste man ju få kosta på sig att vara lite besviken över ett sådant besked, att få gräma sig lite. Annat vore ju konstigt.

Min känsla är väl dock kanske inte så mycket besvikelse över just det aktuella jobbet. Den besvikelsen finns också så klart, inte tu tal om saken. Det var ett sådant där jobb som kändes jäkligt rätt redan när man läste annonsen, och det kändes liksom som ett jobb som verkligen hade passat mig och vad jag vill få ut av ett arbete. Så ja, den besvikelsen finns, men det är inte den dominerande känslan.
Det som känns jobbigt är mer att jag ser en ny lång ökenvandring framför mig, innan jag åter lyckas ta mig förbi steget cv och personligt brev, innan jag åter får en chans. Innan jag blev utvald till mötet förra veckan var det två år sedan jag var på en intervju, ska det nu ta två år till innan jag är där igen? Förhoppningsvis inte, men det kan mycket väl bli så. Till sommaren är tre år sedan jag tog examen, och jag har varit arbetslös sedan dess. Det är ju knappast som att jag blir mer attraktiv för varje dag som går. Lägg därtill att jag blir 30 i höst och ni förstår att det handlar mycket om känslan av en missad chans, och en osäkerhet om när nästa chans kommer, eller om den överhuvudtaget kommer. Lite av en rädsla att det här var den stora chansen. Och känslan av att det här förbaskade pausläget i livet där jag befunnit mig de senaste åren kommer fortsätta.
Så det är som sagt inte så mycket besvikelse över just det här jobbet som en allmän känsla av hopplöshet över min situation (vilket väl i kan låta mer dramatiskt än det är, men ni fattar vad jag menar).

Sen kan man ju inte undgå att fundera lite nyfiket: Hur nära var jag att ta mig vidare, var jag ett gränsfall eller rök jag solklart bland de första? Och eftersom alla på företaget (de är knappt ett tiotal) hade varit med och diskuterat, var det någon som argumenterade för mig? I så fall vem, och på vilka grunder? Eller var det någon som argumenterade emot mig? Sånt där som egentligen är meningslöst, kanske rentav dumt, att fundera på eftersom man ändå aldrig kommer veta, men som är svårt att hålla tankarna från att vandra iväg till.

Men som sagt, även fast det inte var något direkt överraskande besked är jag av förklarliga skäl ändå besviken. Och där finns vissa ångestartade tankar om missade chanser och väntande ökenvandringar. Men när de här initiala känslorna lagt sig kommer nog det jag tar med mig trots allt vara att jag faktiskt har något som gör mig intressant i arbetsgivares ögon, att jag är jävligt bra som tog mig så långt att jag faktiskt blev kallad till ett möte med företaget. Att det sedan var andra kallade som var bättre utifrån vad som söktes i personlighet och dylikt, det är ju inte mycket man kan göra något åt. Så i slutändan kommer hela den här episoden nog fungera som en uppmuntran och motivation till att fortsätta kämpa, för nu vet jag att det går, att det jag kan och det jag gjort är intressant, att jag faktiskt är förbaskat kompetent.
Sen får det ju gärna ta lite kortare tid än två år den här gången innan nästa stora chans dyker upp.

Två delar kvar

Jodå, visst läste jag ut Den fångna idag. Tror bestämt man får säga att den hade vad amerikanerna brukar kalla för ett surprise ending. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen för att få se hur det går. Men det tar jag tag i först nästa vecka. Måste ju hinna smälta och reflektera över den här boken först.

I övrigt kan jag inte påstå att det hänt något sensationellt under dagen. Tidigast i slutet av den här veckan skulle man få veta hur det gick på det där mötet jag var på förra veckan, så det är väl inte helt utan att pulsen gått upp en aning varje gång man loggat in på mailen (dock inte dykt upp något än). Men annars har det nog varit som vilken torsdag som helst. I stort sett i alla fall.

Nu ska jag väl ta och se vilken sång som kan bli kvällens franska ikväll.

Fas fem snart avslutad

Cirka 20 sidor kvar. Om inget oförutsett inträffar kommer jag läsa ut Den fågna imorgon. Lite tidigare än den ursprungliga planen (som i och för sig har reviderats ett par gånger, men ändå). Sen är det bara två delar kvar. Varav jag kommer hinna läsa i alla fall den ena (Rymmerskan) före sommaren. När den är utläst ligger jag i så fall ganska långt före planen. Sjätte delen är dessutom klart tunnast i sviten, så skulle läsningen av den inte stöta på några större hinder kan det rentav finnas tid för den sista delen före sommaren. Men det får väl visa sig i så fall.

Annars har dagen varit högst oanmärkningsvärd. Det har på det hela taget varit en ganska vanlig dag.

Som folk är mest

Tittade på matinén Som folk är mest (1944) i eftermiddags. Hade inte haft tid att läsa på om filmen innan, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Av den beskrivning av handlingen som fanns i tablån och på text-tv tycktes det vara något i stil med ett relationsdrama. Dock hade jag en känsla av att det mycket väl skulle kunna vara en komedi. Det var nämligen Hasse Ekman som gjort filmen, och han kan ju vara lite lurig på det sättet att filmer vars handling vid en beskrivning framstår som dramer lika gärna kan vara komedier.

Och jodå, det visade sig mycket riktigt vara en komedi. Det kunde fastslås redan under förtexterna, eller egentligen redan när den käcka musiken började spela någon sekund innan förtexterna kom i bild. Närmare bestämt var det den komedi där Stig Järrel i en viktig biroll spelar en övernitiskt kolerisk kontorschef med tydliga drag av Hitler. Vilket i sig måste ha varit något anmärkningsvärt när filmen kom med tanke på att andra världskriget då ännu rasade för fullt (minns exempelvis att Chaplins Diktatorn inte visades i Sverige förrän efter kriget).
Hur som helst en trevlig och rolig film. Stora stunder rentav riktigt rolig. Inte minst kontorschefens stora tacktal på personalfesten. Han var som bekant ett litet (eller snarare ganska stort) snille Hasse Ekman.

Gösta den äldre och Gösta den yngre i all ära, men familjen Ekmans störste är ändå Hasse.

Ploppar upp, ploppar bort

Kom på något smart förut. Men nu har jag glömt vad det var. Får återkomma.

Andra gator i andra kvarter

Tog en lite längre promenad än vanligt. På gator i kvarter där jag sällan går. Fick nya intryck, gjorde någon ny upptäckt. Att gå andra gator piggar upp. Synd bara att de börjar så långt bort.

Det kunde varit värre

Jag tyckte Mariette hade det bästa bidraget, höll således på henne, hon borde vunnit. Alltså vann fel låt. Men samtidigt kan jag inte vara så missnöjd som jag brukar, för det kunde varit betydligt värre.

Jag är definitivt inget fan av Måns Zelmerlöv. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Men man måste ändå vara glad över att jojken eller pågarna från Sjöbo inte vann. Det hade varit så grymt skämmigt att skicka någon av dem till eurovision. Båda två är den typ av bidrag man hånar andra länder för. Sen är både Jon Henrik och Hasse ganska charmiga på sina olika sätt, Hasse med sitt goda humör och oförställda glädje, och Jon Henrik med sin fåordighet och värdiga lugn (intervjun med honom i eftersnacksprogrammet var ju magisk. Magisk!). Men deras bidrag, nej fy.
Så ja, fel låt vann, men det kunde varit värre. Mycket värre.

Och det är klart, när ett bidrag är så fruktansvärt överlägset både hos juryn och folket, då finns det väl antagligen något där som jag inte riktigt ser. Dock är väl risken ganska stor att det är numret snarare än låten som premierats. För ärligt talat, visst är låten milt uttryckt väldigt ointressant?

Hur det kommer gå i eurovision? Tja, med tanke på överlägsenheten hos de internationella jurygrupperna finns nog förutsättningar för att det kan gå ganska hyggligt. Det förutsätter dock att det är möjligt att genomföra numret även i esc. Det kan man ju inte vara säker på att de förutsättningarna riktigt finns. Går det inte att genomföra utan det istället blir ett mer konventionellt nummer, då är nog risken för en högst medioker placering ganska stor. Med numret bör det, trots att jag personligen inte ser storheten i låten, bli topp tio.

Personligen höll jag som sagt på Mariette. Men eftersom jag och folket nästan aldrig är överens var det inte direkt överraskande att hon tappade placeringar när folkets poäng kom. Förstår inte varför folket ska få vara med och bestämma. Räcker väl om de får rösta fram Jerringpriset och folkets pris på guldbaggen?
För övrigt tror jag även hon hade haft hyggliga chanser i esc. Tyckte att hennes nummer var klart esc-kompatibelt redan första gången jag såg det. Och efter Kristin Amparo hade hon årets bästa låt.

På tal om Mariettes låt, den här Sonny Gustafsson som var en av låtskrivarna, är det samma Sonny som var med i (den bästa säsongen av) Baren för en himla massa år sedan?

Nåväl, skönt hur som helst att inte vara superupprörd över resultatet för en gångs skull. Visst, jag är inte särskilt förtjust i vinnaren, men det är ändå en lättnad att det inte blev värre. För det kunde ju, sett till vilka tre som var folkets medaljörer, ha blivit mycket värre.

Säsongens sista förlust...

Vita Hästen - Bofors 5-3 (0-1, 3-0, 2-2)

...blev det i säsongens sista match. Det var ju jäkla trist. Hade varit fint att få avsluta med en seger. Men då är det väl bara att lägga den här säsongen åt handlingarna och börja sikta mot nästa.

Och Malmöjäklarna lyckades krångla sig vidare till kvalspel också. Då blir strafförlusten i senaste matchen ännu surare.

Dagen efter

Igår var jag alltså på möte hos en potentiell arbetsgivare. Sju stycken var vi som fick information om företaget, fick göra ett par gruppövningar och en liten individuell uppgift. Kul sätt att genomföra en rekryteringsprocess på istället för att enbart använda traditionella intervjuer.
Kändes som att det gick ganska bra. Kunde så klart gjort bättre ifrån mig i vissa bitar, och visst kommer man alltid på saker i efterhand som man borde sagt, men överlag kändes det som sagt ändå ganska bra. Om jag sedan tar mig vidare i processen återstår att se, sånt är ju alltid svårt att veta. Särskilt som man inte vet exakt vad de letar efter. Dessutom ska de ha ett likadant möte till nästa vecka, och alla som var på  mötet igår verkar verkligen superkompetenta. Så vi får väl se hur det går helt enkelt.
Men oavsett hur det går så kan jag gå med rak rygg och veta att jag gjorde ungefär vad jag kunde utav det (men jo, går jag inte vidare kommer jag ändå hitta en och annan detalj att gräma mig över, så är det ju alltid), att jag gav det en riktig chans och definitivt inte gjorde bort mig. Och allra minst fick jag ju en uppiggande dagsutflykt, något av en vinst i sig.

Nåväl, nu ska jag fortsätta projekt Proust och sen ta en promenad i vårsolen.

Önska mig lycka till

Idag är det alltså dags. Jag ska åka iväg för att träffa en potentiell arbetsgivare. Det ska bli kul. Själva mötet är inte förrän framemot seneftermiddagen/förkvällen, men jag åker väg redan om någon timme. Dels tar det ju en stund att ta sig till Stockholm, dels vill man ju ha lite marginal när det ska åkas tåg. Man vet ju aldrig om det blir signalfel någonstans.

Nervös? Inte direkt. Det enda jag smånojar lite över är väl att de skulle ha alldeles för höga förväntningar på en. Men just det är jag nog inte ensam om. Och egentligen, so what om de skulle ha höga förväntningar Det är ju i så fall bara ett tecken på att man gjort något rätt.

Så det ska bli roligt som sagt. Spännande att se vad som väntar och hur det kommer gå.

Satt förresten igår och bläddrade i gammal kurslitteratur för att fräscha upp kunskaperna lite grann; man vet ju aldrig om man skulle få någon fråga om det man pluggat. Det var inte utan att man kände sig lite lätt rostig när man öppnade böckerna och började läsa. För även om grundförståelsen för koncepten finns kvar är det ju ändå ett par år sedan jag läste det där, och då har ju detaljerna och de verkligt ingående kunskaperna en tendens att blekna en smula. Så, alltid bra med lite uppfräschning.

En knapp timme kvar, sen är jag på väg.

Så var det över

Bofors - Malmö 2-3 e str (0-0, 1-1, 1-1, 0-0, 0-1)

Ska man vara noga är det fortfarande en match kvar på säsongen, men i och med att det blev förlust idag försvann chansen till att sluta topp tre och kvalificera sig till direktkvalet. Så alltså slutar säsongen precis när det roligaste ska börja. Igen. Det är tredje säsongen i rad vi missar i förkvalet. Så det är väl som vanligt om man säger. Trist som tusan hur som helst.

Matchen idag var på det hela taget ändå en bra match från BIK. När de gjorde 2-1 kändes det som att det skulle kunna bli tre poäng, och en mycket god chans att ta en plats på topp tre i sista matchen. För de spelade bra, släppte inte till mycket alls bakåt. Men så blev det slarv på offensiv blå (i Power play till på köpet), kontring, friläge och 2-2. Sen ville inte pucken in i förlängningen, och så behövdes bara en dålig straff (och eventuellt att någon åt andra hållet gick in lite för lätt) och så var säsongen i praktiken slut. Fan, jag känner mig inte riktigt färdig med den här säsongen än. Det känns som att den är slut alldeles för tidigt, som att man vill gå på mer hockey. Som att man inte är färdig helt enkelt. Men nu dröjer det ända till september innan det kör igång igen. Det känns nästan som en olidligt lång väntan.

Det enda som återstår att hoppas på nu är att Mora tar poäng mot Malmö i sista omgången, och/eller att Björklöven tar poäng mot Rögle. Inte för att jag önskar Björklöven något gott (snarare tvärtom), men det vore ju faktiskt himla roligt om Malmö med sin höga svansföring inför säsongen missade att ens få kvala. Det gör nästan dagens torsk ännu surare, att veta att Malmö hade varit bortspelade från direktkvalet om vi bara hade lyckats få in en puck till ikväll.

Nåväl, med tanke på vilket skadehelvete Bofors haft hela säsongen har de när allt kommer omkring ändå gjort en godkänd säsong. Visst har det blivit några riktigt bittra förluster, och några förluster för mycket. Och visst har spelet emellanåt varit minst sagt sådär. Men de klarade ändå topp fem i grundserien, och sen trött tyvärr orken i slutspelsserien. Så reslutatmässigt får det allt som allt ändå ses som en godkänd säsong. Men visst, man hade hoppats på mer, det går inte att förneka. Och det är inte utan att man lite halvbittert tänker på hur det kunnat sluta om vi inte drabbats av alla dessa skador. Mängder av hjärnskakningar, någon krånglande ljumske, någon krånglande rygg, något knä men också mängder av konstiga och udda skador. Hur hade det slutat som Skålberg inte varit borta så gott som hela säsongen? Om Calle fått vara med på slutet? Om inte Kindahl fått ännu en hjärnskakning tidigt på säsongen? Om Christian och Björka inte haft sina relativt långvariga skador? Om inte Åkesson fått pungen krossad i förra matchen? Om inte Nisses knä gått sönder? För att bara nämna några av alla de skador som drabbat laget under säsongen. Vad som hade hänt om vi inte drabbats av så enormt mycket skador går bara att drömma om. Men vem vet, kanske försvann chansen till större framgångar redan i första träningsmatchen, när Näsa åkte på sin karriärsändande hjärnskakning. Oavsett vilket satte det tonen för säsongen. Onekligen en ganska trist ton.

Uppkomlingar

Så Karlskrona gick alltså upp. Det såg man ju inte inför säsongen om man säger så. Trodde nog faktiskt att de skulle få kämpa för att ens komma topp åtta, men där hade man fel. Kul för dem antar jag. Och kul att alla giriga SHL-pampar får sig en knäpp på näsan.

Men samtidigt är det inte utan att deras avancemang skaver. Delvis då det för mig som supporter till ett lag som spelat i allsvenskan och dess föregångare sedan 90-talet trots allt är en liten aning provocerande att ett  lag helt utan tradition och historia (när allsvenskan startade fanns existerade inte ens KHK som klubb) kommer upp, spelar i serien i några få säsonger och sedan går upp. De har liksom inte gjort åren i allsvenskan för att de ska kännas riktigt förtjänta av ett avancemang. Det är lite som en befordran, har du inte gjort dina år på golvet sticker det lite i ögonen om du utses till förman.
Men det som framförallt skaver är det faktum att Karlskrona så sent som efter förra säsongen hade problem med ekonomin, enligt vad jag förstått dessutom ganska stora problem med ekonomin. Ändå har de enligt de siffror som förekommit haft en spelarbudget som varit ganska mycket större än flera andra lags, och de har gjort några värvningar under säsongen som antagligen kostat en hel del. Det är inte utan att man undrar hur tusan det kan gå ihop.

Rent sportsligt är det dock inte tu tal om saken att laget gjort sig förtjänta av avancemanget, och det är bara att gratulera till en väl genomförd säsong.
Om nu bara BIK kunde bli inspirerade och göra en riktig kanonavslutning på säsongen.

Harang av svordomar!

Bofors - Mora 0-3 (0-0, 0-3, 0-0)

Resultatet speglar inte alls matchen. Tycker faktiskt att Bofors spelade ganska bra större delen av matchen. De försvarade sig bra, och spelade bra, stundtals rentav riktigt finurligt i anfallszon. Det som saknades var den där sista spetsen och effektiviteten att trycka dit puckarna. Så får Mora ett par turmål (i ett läge av matchen där BIK hade tryckt på rätt rejält i ett par sekvenser precis innan), och så går det som det går. Surt.

Finns väl en del som talar för att topp tre i praktiken är kört nu, men jag väljer att vara optimist. Slår vi Malmö på onsdag (inte alls omöjligt) samtidigt som Mora och Vita Hästen förlorar (inte helt osannolikt) har vi allt i egna händer inför sista omgången. Det är det vi får fokusera på nu; hoppet är det sista som överger en och så vidare.

Vinden

Finns inte så mycket mer att säga än att det varit en ganska vanlig söndag. Lite blåsigare än vanligt kanske. Emellanåt så blåsigt att när jag hamnade i motvind när jag var ute på promenad fick man ta i för att ta sig framåt. Kändes nästan som att vara tillbaka i Kalmar. Där kunde det vid vissa tillfällen blåsa så att man nästan blåste av trottoaren om vinden överraskade en bakom ett hörn. Det hände inte särskilt ofta, men någon gång ibland. Kanske oftast på våren och försommaren när havsbrisen (som ofta var betydligt hårdare än vad namnet kan tyckas antyda) låg på som mest.

Ätit potatis har jag gjort idag också. Ty jag var hos morsan och farsan och åt idag, där serveras oftast potatis.

Gisstippar

Andreas Weise. Kristin Amparo. Dolly Style. Samir & Viktor.

Fan!

Rögle - Bofors 5-4 str (1-2, 1-2, 2-0, 0-0, 1-0)

Såg på text-tv att det stod 2-4 efter halva matchen. Då började jag våga hoppas. Men tydligen inte. Att de ska ha så jäkla svårt att hålla tätt bakåt den här säsongen. Nu släppte de återigen in en kvittering efter att motståndarna tagit ut målvakten på slutet (hur många gånger har det hänt i år egentligen?). Fattart inte.
Sen kan man så klart tycka att det är ganska dåligt att tappa en ledning med 4-1 till förlust, men det kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte sett matchen. Kan ju mycket väl ha varit så att Rögle låg på som sjutton och BIK lyckades kontra in mål (siffrorna tyder på det, 46-20 i skott, 61-39 i puckinnehav, 8-22 i utvisningsminuter), och att det helt enkelt blev för tufft att hålla emot. Typiskt dock att Rögle verkar ha fått 3-4 bara sekunder in i sista perioden (i ett PP på grund av puck out dessutom), hade BIK haft ett tvåmålsövertag att gå på längre hade det mycket väl kunnat sluta lyckligare.

Nåväl, ska man försöka se något positivt så blev det i alla fall en poäng, och det är en mer än jag trodde att det skulle bli före matchen. Då finns fortfarande chansen att kunna knipa en plats på topp tre (en poäng upp just nu). Men det krävs nog att det blir seger i alla de tre avslutande matcherna, varav i alla fall två på ordinarie tid. Seger på ordinarie tid i alla tre och topp tre är klart då Vita Hästen på andraplatsen har två poäng mer än BIK, och vi har kvar att möta dem (i sista omgången, så det kan bli en riktig ångestrysare där).
Men oavsett vilket, förjäkla surt med förlust idag med tanke på att vi ledde matchen fram tills det var knappt en och en halv minut kvar. Bara att ta nya tag antar jag.

Trevlig dag

Typiskt lugn och skön fredag. Finns inte mycket att tillägga.

Skit!

Bofors - Björklöven 1-2 sd (0-0, 1-1, 0-0, 0-1)

Tredje hemmamatchen mot Björklöven den här säsongen, tredje övertidsförlusten. Börjar bli rätt less på det. Fast den här gången kvitterade i alla fall inte fula jävla Björklöven med 15 sekunder kvar, alltid nåt antar jag.

Sett över hela matchen var Bofors det bättre laget, särskilt i tredje perioden. Men vad hjälper det när puckuslingen inte vill in. Sen var domarna, som vanligt, kassa. Släppte två ryggtacklingar, varav åtminstone den ena var solklar och borde renderat matchstraff, i slutskedet av matchen, vilket i förlängningen mycket väl kan ha avgjort matchen. Hade BIK fått sitt rättmätiga femminuters-pp i slutet av tredje vet man aldrig vad som hade hänt. Får väl hoppas bara att domaren tar sitt förnuft till fånga och gör en anmälan till disciplinnämnden när han tittar på sekvenser på video efter matchen. Inte för att det hjälper BIK, men det är ju inte direkt de första farliga tacklingarna Björklöven delar ut den här säsongen (de är ett av de fulast och farligast spelande lag jag sett), och de ska inte få komma undan med det. Sen var det ett par andra domslut som också var väldigt konstiga, men de kan vi lämna därhän för tillfället.

Hur som helst hade Bofors behövt vinna den här matchen. Det är en kort serie där varje poäng är livsviktig, och nu väntar Rögle borta i nästa match, och det är en ruskigt svår match. Blir det en nollpoängare där samtidigt som övriga resultat går fel kan tåget mycket väl ha gått för att komma topp tre. För att ta in 3-4 poäng på tre matcher är tufft, särskilt om det är "fel" lag man ska jaga ikapp. Men visst, skulle man sedan vinna de tre sista matcherna på ordinarie tid kan det gå. Så helt kört ska det väl inte vara oavsett hur det går på lördag (och vi får väl hoppas på tre poäng där). Men som sagt, en seger idag hade varit bra. För att hamna på den där nedriga fjärdeplatsen vore onekligen nesligt.

Coolaste katten

Bestämde mig lite spontant för att följa med och se Svante Thuresson på jazzklubben ikväll. Det var jäkligt bra. Finns få, om ens någon, som svänger som Svante Thuresson. Han är ju hip och cool personifierat. Imponerande dock att ha så fantastisk röst fortfarande bara några få år före 80. Vid det laget börjar ju de flesta sångare bli lite kraxiga. Men Svantes stämma är som bekant lika sammetslen, klar och kraftfull som alltid. Faktum är att han sjunger nästan exakt likadant som han gör på inspelningar från 60-talet, och det är det ju inte många andra som gör.

Setlistan bestod mestadels av lite blandade jazzlåtar, vilket bör ha passat forumet och publiken som hand i handske. Personligen hade jag väl gärna hört några fler av hans egna hits (något från Du ser en man hade exempelvis varit trevligt), och gärna något spår från Regionala Nyheter: Stockholmsdelen, som kom häromåret (helst Columbus, den är fantastisk), men det var väldigt bra ändå. Allra bäst var partiet med sånger med Beppe Wolgers-texter.

Och jo, precis som förra gången jag var på jazzklubben (var där och såg Georgie Fame för nästan exakt ett år sedan) sänkte jag medelåldern ganska rejält. Den här gången såg jag dock 2-3 stycken till som såg ut att vara i ungefär min ålder, så jag var i alla fall inte ensam om att vara född efter 1960.
Och jag tycker fortfarande det är jätteroligt att det på riktigt bildas en rak kö till bardisken. Jazzklubben är enda stället/evenemanget där jag varit med om det.

Dålig timing på uppdatering

Blev rätt trött på föreftermiddagen idag då jag skulle kolla en snabb grej på datorn. Scrollfunktionen krånglade lite, så jag startade om datorn. Då ville det sig inte bättre än att Windows fick för sig att det var ett bra tillfälle att installera en uppdatering. Som tog över en timme ett bli klar med. Kan väl säga att det försköt mina planer för dagen en aning.

Det är väl bra att det installeras nödvändiga uppdateringar, men just när man startar om datorn vill man ju att omstarten ska gå fort eftersom man oftast håller på med något. Så i det läget kan man ju tycka att Windows gott kunde fråga innan det börjar installera en uppdatering som tar över en timme. Hann bli rätt grinig där ett tag.

För övrigt och på tal om något helt annat har fas fem av projekt Proust inletts idag. Har alltså börjat läsningen av den femte boken av På spaning efter den tid som flytt. Sen är det bara två delar kvar.

Förbi första hindret

Skulle så klart kunna nämna att jag unnade mig en sovmorgon imorse och råkade sova längre än jag hade trott, eller att jag promenerade iväg till stan på eftermiddagen, eller att jag var uppe hos farmor och lämnade lite grejer som var medskickat från Göteborg, eller något annat vardagligt som hänt idag. Det är också mycket möjligt att jag hade gjort om det inte vore för vad jag hittade i inkorgen här under kvällen.

För ett tag sedan sökte jag ett jobb. Inget ovanligt i sig, det gör jag ju ganska ofta. Men det var ett jobb jag utifrån annonsen och när jag googlade runt lite kände ovanligt starkt för. Man vill ju så klart ha alla jobb man söker, annars vore det ju dumt att söka dem, men vissa känns ändå mer rätt än andra, och det här var ett sådant. Någon dag senare fick jag ett svarsmail där det meddelades att de skulle höra av sig i början av mars ifall man tagit sig vidare eller inte. Så loggade jag in på mailen här under kvällen, såg att det hade trillat in ett mail vars avsändare jag kände igen som den person jag mailat nämnda ansökan till. I det läget kände jag mig ganska säker på att det var det vanliga "tack för visat intresse"-mailet och förberedde mig mentalt på  att mötas av några standardfraser om att det var kul att jag sökt jobbet, men att det var andra som varit mer intressanta. Så fick jag se ämnesraden. "Vi vill gärna träffa dig".
De vill gärna träffa mig.
Herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud herregud.

Så har jag, till sist, fått min chans. Nu är det upp till mig att ta den.

Fin helg

I eftermiddags, alldeles på gränsen till tidig kväll, kom jag alltså hem efter helgens lilla Göteborgsutflykt. Det har varit en trevlig helg.

Hello Saferide var fantastiskt bra i fredags. Så himla fin konsert, och så himla fin kväll som helhet. En konsert som lätt kommer vara med och slåss om titeln som årets konsert när 2015 ska sammanfattas om ett gäng månader. Det var så mycket med konserten som var bra, omöjligt att välja ut enstaka höjdpunkter. Men en sak jag kommer att minnas är när Jaqee kom in och sjöng några verser av Hey Ho. Alltså, herrejistanes. Som jag skrev på Twitter var det gåshudsbra. Låtens liverarrangemang, och så hur Annikas och Jaqees verser spelade mot varandra och ja, det var helt enkelt helt jävla magiskt. Men hela konserten var som sagt fantastiskt bra. Och då publiken i stort sett enbart bestod av fans var det sådär riktigt härligt kärleksfull och varm stämning. Svårt att förklara den typen av stämning med ord, men ni förstår vad jag menar. Man märkte att de som var där var där för att se Annika och att de hyste varma känslor för henne och hennes musik, helt enkelt.
Lite synd kanske att det avslutande stråkpartiet i Arjeplog precis som på Way Out West i somras fick stryka på foten, men man kan ju inte få allt. Och vi fick fullt tillräckligt ändå.

Nu var det ju dock inte enbart en konsert, utan en stund efter konserten gjorde också en intervju med Annika på scenen. Det var också väldigt fint (hela kvällen var som tidigare nämnt himla fin), och under intervjun framgick nog publikens värme och kärlek inför Annika ännu tydligare än under konserten. Många spontana applåder och dylikt. Och mer än så säger jag inte om det, vi som var där var där och vi fick mycket Annika för pengarna. Med risk för att upprepa mig och verka tjatig var det en himla fin kväll.

Resten av helgen var också trevligt. Tog en sväng på stan under lördagen. Kom därifrån med några skivor. Ett par samlingar med gammal fransk pop bland annat. Hade även lyckats lova att ta ut min farbrors hund ett par gånger, vilket gick alldeles utmärkt. På kvällen sen var jag ute och åt med min kusin, hennes kille och min farbror. Väldigt trevligt.

Och idag åkte jag hem.

Kluvna känslor

Var hockey igår, men var lite upptagen då så nämner det nu istället:

Vita Hästen - Bofors 4-3 (3-0, 1-2, 0-1)

Alltid surt med förlust. Men som övriga resultat föll känner jag någonstans också att det ändå var lite, lite bra att det blev förlust igår. I och med att både Björklöven och Mora förlorade var aldrig femteplatsen (som innebär en extra hemmamatch och en bonuspoäng i den så kallade slutspelsserien) hotad, och i och med att Bofors nu förlorade sin match slipper vi Timrå, Almtuna eller Oskarshamn i nämnda slutspelsserie. Nu blev det förlust igår, men rent generellt tror jag att Vita Hästen är en motståndare som passar BIK bättre än de tre nämnda lagen. Så ja, det är en del motstridiga och kluvna känslor inför gårdagens resultat.

Eftersom serien nu är färdigspelad kan vi även se hur det ser ut med hemma- respektive bortamatcher i slutspelsserien. För Bofors del blir det Björklöven, Mora och Malmö hemma, samt Rögle och Vita Hästen borta. Spontant känns det som ett riktigt bra schema. Malmö är det på pappret starkaste laget, så den matchen är ju gött att ha hemma. Björklöven (och för den delen även Malmö) är en lång resa vid bortamatch, vilket ju är bra att slippa. Dessutom ska vi komma ihåg att matcherna mot både Malmö och (framförallt) Björklöven nu i slutskedet av serien blev relativt griniga historier, så där finns klar potential för riktigt bra tryck från läktarna. Och eftersom det finns viss hatmatchpotential över matcherna vill man ju gärna ha dem på hemmaplan.
För att vara helt perfekt hade jag gärna sett att Rögle och Mora hade bytt plats så vi istället hade fått Rögle hemma och Mora borta. Detta på grund av resans längd och att Rögle är svårslagna på sin hemmaplan, medan Mora visat vikande form på slutet. Men som fördelningen av hemma- och bortamatcher är nu är så nära det går att komma en utifrån förutsättningarna ultimat fördelning.