Dålig information, värdelös användarvänlighet, en god nyhet

Var ju hos tandläkaren i fredags, eller tandhygienisten om vi ska vara petiga. Gick bra och så. Tyckte det blev lite dyrt, men det brukar det ju vara så det tänkte jag inte särskilt på när det var dags att betala. Så tittade jag på kvittot när jag kom hem och upptäckte att jag utöver undersökningen hade fått betala 185 spänn för "uppföljande information". Det verkade ju mystiskt så det var jag tvungen att ta reda på vad det var. Visade sig att den uppföljande informationen bestod av att hon precis i slutet av undersökningen plockade fram en tandborste och visade hur jag skulle göra för att komma åt att borsta de innersta tänderna bättre. Det tog inte ens en halv minut, och för det fick jag betala 185 kronor. Fett jävla orimligt ändå. Det är ju ändå nästan en fjärdedel av det totala beloppet.
Att det är orimligt med pengar för något som egentligen borde ingå är väl dock en sak. Det jag retar mig på och, faktiskt, är ganska förbannad på är att det överhuvudtaget inte informerades om att det var "uppföljande information" som skulle kosta extra. Utifrån vad jag minns av såväl konsumentlagstiftning som avtalsrätt är det jäkligt tveksamt om det ens är tillåtet att göra så. Jag gav aldrig mitt medgivande till att den extratjänsten skulle läggas till, för jag fick överhuvudtaget inte veta att det plötsligt och utan förvarning lads på något extra på den undersökning jag var där för. Och även om det rent juridiskt skulle vara tillåtet så är det i mina ögon omoraliskt och väldigt fult agerat av folktandvården. Särskilt med tanke på att priset är fruktansvärt orimligt sett till vad det var jag fick betala för.

När jag nu ändå är igång och gnäller och klagar vill jag även lyfta fram platsbanken. Nu har arbetsförmedlingen utan förvarning plötsligt gjort om platsbanken helt och hållet. De har lyckats göra den helt oanvändbar. Designen är användarvänligheten är katastrofal. Det är helt omöjligt att få en bra och snabb överblick, navigationen suger och tja, allt är bara ett stort haveri. Varför vill arbetsförmedlingen göra det svårare att hitta intressanta jobb att söka?
Jag tycker inte att platsbanken behövde några radikala förändringar överhuvudtaget. Visst fanns detaljer som skulle gå att förbättra, men på det stora hela fungerade det tillfredställande för det sätt på vilket jag vill använda en sådan sida. Men så som de gjort om den nu, det kunde jag inte ens drömma om i mina värsta mardrömmar.

I övrigt har väl dagen i huvudsak varit ganska vanlig. Tittade på en sådär matiné, tog en promenad och satte mig sedan för att läsa en liten stund. Det kan man också ägna en dag åt.

Dagens bästa nyhet är ju annars att det kommer en ny skiva med Säkert! nästa år. Annika Norlin är bäst.

Kalas och sånt

Hade födelsedagskalas igår. Det var trevligt och kul och roligt och allt sånt. Slutade med utgång. I övrigt vet ni vad man brukar säga, det som händer på festen stannar på festen. Eller så säger man i och för sig inte alls, men det hände inte så mycket smaskigheter som är värt att berätta om. Vi satt mest och tjötade och lyssnade på musik och drack och tryckte i oss av snacks och tilltugg.

Idag har jag av förklarliga skäl varit rätt trött. Jag har inte känt mig bakis överhuvudtaget, men trött och seg och slö. Hellre det än att vara praktbakis.

Till veckan vet jag inte exakt och i detalj vad som kommer hända, men tanken är att jag någon gång under veckan ska påbörja skrivandet av ett nytt romanmanus. Har en idé jag gått och fnulat på ett tag, och som jag på sistone ägnat mig åt att planera och strukturera. Så det är egentligen bara att kavla upp ärmarna och hugga i med omvandla idén till ord och meningar.

Fick förresten tag på en ny bokhylla igår förmiddag. Morsan och farsan hittade en sån jag ska ha på loppis. Kommer dock inte få den förrän på onsdag i och med att vi inte hade möjlighet att få den med oss igår. Fett bra att ha fått tag på en hur som helst. Högen med böcker som inte får plats i hyllorna börjar bli ganska hög vid det här laget.

Härligt!

Bofors - Mora 5-2 (2-0, 0-1, 3-1)

Fyllt år

Har alltså fyllt år idag. Fyller fortfarande år i sådär 37 minuter till. Helt okej födelsedag. Gick ner till morsan och farsan på eftermiddagen. Gjorde tårta. Blev gratulerad. Gratulerade farsan. Öppnade paket. Fikade. Ungefär som en födelsedag brukar vara. Blev sittande där nere till strax före tio, och promenerade sedan hem med mina presenter i en kasse.

För er materialistiskt intresserade kan meddelas att de presenter jag fick var ett par skivor (El Perro del Mar och Bob Hund), ett par tröjor, en pyjamas, en dvd-box med gamla svenska filmer (Den stora hembiträdesboxen vol. 2), en flaska vodka, en flaska cremant, cash, ett par töntiga vinylsinglar (älskar töntiga vinylsinglar, men det här var lite ironiskt och för att fylla ut paketet) och en jäkla hög med grönt julgransglitter (också mest som skämtsam paketutfyllnad). God skörd.

Tårtan blev riktigt bra. Framförallt jäkligt snygg. Har nog ärvt lite av min farfars dekoratörgen ändå. Kanske borde det vara vad jag ska satsa på, dekorera tårtor. Fast nja, jag skulle nog tröttna efter ett tag.

Men jaja, då är man ett år äldre då. Tiden går, åldersnojan består. Men firandet är inte helt över. På lördag blir det lite födelsedagskalas med några kompisar. Det ska bli kul.

Imorgon blir det dock inte mycket till firande. Då ska jag till tandläkaren, jag ska tvätta och så måste jag städa. Bara massa lajbans alltså. Bör kanske sägas att tandläkartiden och tvätten här ihop. Eftersom jag ändå måste kliva upp tidigt för att hinna till tandläkaren (varför kan man aldrig få en tandläkartid vid en rimlig tid på dygnet?) passade jag på att boka en tvättid också, så behöver jag bara kliva upp sådär tidigt en gång istället för två. Man måste vara smart. Särskilt om man hatar att kliva upp tidigt på morgonen. Städandet är jag fett osugen på, men eftersom jag får besök i helgen behöver det göras. Så ytlig och hemsk är jag.

Är man en hemsk människa om man kostar på sig att avsluta födelsedagen med ett litet glas rött framåt midnatt?

Kulturskymning

Ringde runt till stans bagerier och konditorier idag för att se om någon av dem sålde madeleinekakor. Ska ha lite kalas i helgen, och som den Proustfan jag är vore det ju kul att bjuda på den mest litterära av kakor. Men mina ansträngningar var förgäves. Det fanns inte en madeleinekaka att få tag på i hela stan. De flesta jag pratade med visste inte ens vad det var (vilket, faktiskt, är rätt dåligt om man arbetar i den branschen, det är faktiskt ingen obskyr undergroundkaka vi pratar om här). Så där får jag tänka om. Eller eventuellt baka själv om jag lyckas hitta en form någonstans. Dock är väl risken att de där formarna, om jag mot förmodan överhuvudtaget skulle hitta någon här i stan, är svindyra. Så det lutar nog åt att det blir något annat än madeleinekakor. Men vi får se.

Annars har det på det stora hela i huvudsak varit ännu en läsdag. Det blir ju ofta så.

Imorgon däremot blir det nog ingen läsdag, för då firar jag födelsedag. Tårta och paket. Eftersom farsan fyller år på samma dag blir det nog som vanligt att vi tar firandet nere hos dem. Blir liksom enklast så. Inte minst har de både diskmaskin och mer utrymme.
Men 01.01 inatt, då är det exakt på minuten.

Fick förresten en lite tidig present på posten. En bok och några trevliga filmer. Fast det var ingen större överraskning, för jag hade beställt dem själv. Är med i en enkätpanel som efter ett visst antal besvarade enkäter leder till ett presentkort, så det var det jag löst in nu. Så råkade det bara slumpa sig så att det blev just nu.
Men nu har jag hur som helst en av mina absoluta favoritfilmer, Flicka och hyacinter, på dvd. Det känns fint och bra.

Vad jag i övrigt får i present återstår att se.

Yay!

Timrå - Bofors 2-3 str (0-0, 2-1, 0-1, 0-0, 0-1)

PS. Blev skitbra att stadga upp kartongskivan med blompinnar.

Så kan en måndag vara

Har väl inte varit några större överraskningar under dagen. Har i huvudsak ägnat mig åt läsning.

Har dock fått tag på en kartongskiva jag behöver till en grej. Dock är den lite för tunn och sladdrig (den behöver gå att ha stående lutad mot en vägg utan att den viker sig), så behöver klura ut något sätt att så att säga stadga upp den lite grann. Ska nog komma på något. Jag brukar vara rätt bra på att lösa problem. Kanske skulle gå att fästa en blompinne eller nåt på baksidan.

Imorgon är det en matiné jag gärna vill se. Fast risken är ganska stor att jag kommer missa den, för jag har lovat farmor att åka med och köpa hundmat under eftermiddagen. Just den filmen är förresten en sådan som jag brukar missa när den visas på tv, så man kan ju undra om den har någon typ av förbannelse över sig.

Ramar och post-its

Fick inte tag på någon ram. Det var något av en negativ överraskning, för det trodde jag nog att jag skulle hitta någon som passade. Men jag får väl leta vidare helt enkelt.

Däremot fick jag tag i post-its i olika färger. Så nu kan jag på allvar börjar strukturera upp min nya romanidé. Måste bara bestämma mig för vilken färg som ska betyda vad. Inget superstort beslut, men ändå.

Har nog inte så mycket mer att tillägga. I alla fall inte just nu.

Mozartkulor, rödvin och en överraskande dröm

På det stora hela en lugn lördag. Hade lite uträttningar på stan på förmiddagen (vilket för er vanliga dödliga nog egentligen var tidiga eftermiddagen) och sedan tog jag till vara på gråmulenheten och regnet (med ett och annat snöinslag btw) och novemberkänslan och ägnade eftermiddagen åt kombinationen läsning, rödvin och Mozartkulor. Inte helt fel.

Har även börjat fila lite på det där utlovade summerande inlägget om historien kring breven och hon i huset mittemot. Det kommet när det kommer och får ta den tid det tar att få färdigt. Ha tålamod.

Jag drömde förresten om henne i natt, vilket i brist på bättre ord var förvånande och lite märkligt eftersom jag aldrig gjort det förut. Vi satt av högst oklar anledning på en amerikansk diner, ni vet sådär som de är på film med långtradare utanför och bås med galonsoffor utmed fönstret. Vi satt i ett av de där båsen och pratade, om vad minns jag inte men det var ett bra samtal och kändes pirrigt och spännande. Jag frågade hur hon upplevt breven, sa att jag hoppades att hon inte tagit illa upp eller tyckt det var jobbigt. Men mest var det hon som pratade. Lustigt hur man drömmer ändå. Lustigt och lite opraktiskt i och med att det fick henne att vara närvarande i tanken direkt när jag vaknade, när jag egentligen borde försöka glömma, gå vidare och lägga hela historien bakom mig. Men det är som det är. Går ju inte riktigt att styra över vad man drömmer om under natten. Dessutom kan man ju hävda att jag nu fått dejta henne även fast hon inte vill träffa mig. På en diner någonstans i USA av alla ställen. Bara en sådan sak.
I längden blir det ju dock lite kontraproduktivt att hålla på och drömma om någon som inte vill träffa en och som man egentligen borde glömma, så under natten som kommer hoppas jag hjärnan bestämmer sig för något annat att drömma om. Glass kanske kunde vara trevligt exempelvis.

Imorgon ska jag försöka få tag på en ram till Hello Saferide-printen jag fick på posten i veckan. Förhoppningsvis hittar jag någon snygg som jag tycker passar. Vet visserligen inte riktigt vad jag är ute efter, men tänker att jag vet det när jag hittar den.

På återhörande.

Seger!

Bofors - Västervik 3-1 (1-0, 1-0, 1-1)

Ingen kanonmatch från något håll egentligen, men himla gött med tre poäng. Som jag brukar säga, så länge man får tre poäng spelar det ingen som helst roll hur matchen sett ut. BIK fick väl några i mitt tycke jäkligt billiga utvisningar, men hade å andra sidan ett grymt box play.
En sak dock: ni som applåderade när Sjödell-Wiklander presenterades under Thelander-hyllningen, hur tänkte ni där? Den mannen skulle i mitt tycke egentligen inte vara välkommen i hallen överhuvudtaget. Allra minst borde han ha buats ut grundligt.

Awkward stämning i kassakön

Var nere på arbetsförmedlingen en sväng idag. Någons sorts informationsmöte om ett företag som skulle rekrytera. Jag var egentligen inte särskilt intresserad, visste att det inte var något för mig, men eftersom jag hade fått en inbjudan tyckte jag att jag kunde visa lite god vilja och gå dit. Om inte annat fyller det ju ut aktivitetsrapporten en smula. Som väntat var det väl inte särskilt givande. Men det var inte det jag tänkte fokusera på.

När jag gick därifrån kilade jag in på Willys på hemvägen för att köpa mjölk. Visst handlar jag på Willys ibland, men det brukar inte bli mer än någon enstaka gång per vecka så det är inte den mataffär jag oftast brukar besöka. Nu var det dessutom vid en tid då jag än mer sällan är där. Och vem tror ni jag lyckas hamna typ två personer bakom i kassakön? Hon i huset mittemot, så klart. Herregud, awkward.

Jag vet inte säkert om hon kände igen mig, men jag tror det. Det verkade så, även om jag naturligtvis kan ha övertolkat. Man gör ju lätt det. Fast det känns troligt att hon gjorde det. Jag är i alla fall ganska säker på att hon såg mig. För en tiondels sekund kändes det som att vi såg varandra och att blickarna möttes. Sedan visste jag inte riktigt var jag skulle fästa blicken och gjorde ett dåligt försök att verka oberörd.
Nu nojar jag över att hon ska få för sig att jag är någon sorts creep och att jag typ hade följt efter henne dit. Och så kan jag inte riktigt bestämma mig för om det var mest bra eller mest dåligt att jag inte hamnade på platsen direkt bakom henne i kön. För hade jag gjort det hade jag nog inte kunnat undvika att det slunkit ur mig ett "det här var awkward", och sedan antagligen något i stil med "du, jag hoppas du inte tyckte det var jobbigt eller så med de där breven".

Jag tror att det var mest bra. Men någonstans ligger också min romantiska sida och skriker: "Fatta vilken sweet story det hade blivit. Breven, att hon inte dök upp, all is lost och så plötsligt: ett slumpartat möte i mataffären och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Hollywood deluxe!"

Fast typiskt ändå att det hände nu. Bättre läge hade ju nästan inte funnits för ett blygt leende och blickar som möts, så varför kunde inte det här ha inträffat före Det Sista Förslaget?

Men jaja, jag ska väl inte tänka på det. Bättre att återgå till att glömma och gå vidare antar jag.

Efterskott och förskott

Var nere hos föräldrarna en stund nu under kvällen. Efterskottsgratulerade min syster på födelsedagen. Och blev faktiskt också själv gratulerad i förskott. Min syster bor ju inte här i stan så det var väl lika bra att passa på att gratulera varandra nu när hon ändå är på besök. Gick dit med ett paket, kom hem med fransk cider, Mozartkulor och en fiffig kork för öppnade champagneflaskor. Att få öppna födelsedagspaket två gånger, det är attans i mig inte illa. På tal om födelsedagsfirande måste jag bestämma mig för också om jag ska ha något kalas i år. Det börjar bli dags att ta det beslutet i så fall. Just nu lutar jag åt att det nog kan bli så. Tänker mig något anspråkslöst i så fall. Goda vänner, lite sköna tilltugg, kanske ett fat med madeleinekakor, eventuellt vidare ut på stan för de som önskar. Tar nog det beslutet imorgon.

Funderar annars på om jag ska anmäla mig till nanowrimo i år. Har en romanidé jag klurat på ett tag och då kan det ju vara ett bra sätt att få en spark i baken och faktiskt ta tag i det på allvar. Dessutom lockar tanken att ha en första version av ett manus färdigt om bara lite drygt en månad. Kunde ju vara en kul utmaning om inte annat att se om jag lyckas. Fast jag har inte bestämt mig helt där heller. Tänkte att jag ska planera och skissa upp idén här de närmsta dagarna och se om det känns görbart, om det finns att bygga på så att säga. Så vi får se. Det känns lockande men jag behöver grunna lite på det.

I övrigt inga sensationer.

Skit!

Almtuna - Bofors 4-3 sd (2-2, 0-0, 1-1, 1-0)

Röven också.

Banal fråga

Idag mailade jag en fråga till IKEAs kundtjänst som nog är en av de åtminstone på ytan mest korkade frågor de fått. Jag frågade vilken färg mina bokhyllor har.
Dock är frågan inte riktigt så dum som den kan verka när man presenterar den som ovan. Jag behöver en till bokhylla eftersom de jag har är fulla. Så skulle jag beställa en, men blev osäker på vilket av de färgalternativ som fanns att välja på som motsvarar de hyllor jag redan har. Av de två det skulle kunna vara såg ett alldeles för mörkt ut, och ett alldeles för ljust. Så det var egentligen det frågan handlade om. Men då blir det ju inte en lika bra historia.

Fick förresten min Hello Saferide-print idag (äntligen). Mycket fint. Nu ska jag bara hitta en bra ram också.

Synnerligen ordinärt

Ordinär söndag på de flesta vis. Eller på alla vis till och med. Imorgon visas Sickan Carlsson-klassikern Gröna hissen som matiné. Den bör ni naturligtvis titta på om ni har möjlighet.

PS. Vet att jag sa att det antagligen skulle dyka upp ytterligare ett inlägg jag behövde få ur mig om historien runt hon i huset mittemot och dylikt under helgen. Men jag har inte riktigt haft tid till att få det skrivet, utan det kommer någon gång under den kommande veckan. Blir väl lite sammanfattande och avslutande tankar sådär som jag behöver få ur mig.

Hemkommen

Kom precis hem från puben. Hade tråkigt tidigare ikväll och gled för att ta en öl och slå ihjäl någon timme. Det är väl typ den enda lilla fördelen med att de numer stänger jättetidiga midnatt, att man kan glida ner och ta en öl och stanna till stängning (vilket man ju i allmänhet gör om man väl gått dit) utan att det blir särskilt sent. Å andra sidan gillar jag ju när det blir sent och dekadent sådär i allmänhet, så vid närmare eftertanke är det kanske inte särskilt mycket fördel ändå. Eller äsch, känns som jag håller på att trassla in mig i ett resonemang här.

Det är förresten när man glider ner dit utan sällskap som jag som mest saknar de förra ägarna och den gamla personalen. Mycket kanske för att man var lite småtjenis med dem och för att man ändå hade byggt upp någon form av stammisstatus. Och lite för att priserna i baren stigit sedan nyöppningen för någon månad sedan. 95 spänn för gästtappen känns snudd på orimligt. Fast med det sagt är reddan fortfarande bästa stället i Karlskoga. Enda riktiga barhängsstället. Men påfundet att stänga midnatt skaver, det går inte att komma ifrån.

Gött!

Bofors - Modo 6-2 (2-0, 1-1, 3-1)

Lite väl stora siffror kanske då det rann iväg lite på slutet. Men bra match! Välförtjänt seger.
Tanke som slog mig under matchens gång: När man var liten fanns det inte på kartan att de här två lagen ens skulle mötas. Nu skulle man bli besviken om BIK inte vann. Tiderna förändras.

En annan känsla

För en vecka sedan när jag gick till sängs var jag ännu hoppfull. Förväntansfull, spänd. Nästan lite upprymd inför vad som eventuellt skulle kunna hända följande dag.
Men de där förhoppningarna kom på skam. Det jag hoppades på hände som bekant aldrig. Tyvärr.

Jag tycker fortfarande det är synd på flera sätt, tråkigt att vi aldrig kommer få veta vad som kunde ha blivit. Det var (och är) en besvikelse att hon aldrig kom. Men det är som det är.
Jag känner mig ändå ganska bra. Inte alls så tyngd av nederlaget som man kanske skulle kunna tro. Visst märker jag ibland att det är svårt att bryta mer eller mindre invanda tankemönster, visst kan det vara svårt att bara släppa fantasibilderna jag hade byggt upp om vad som hade kunnat bli, och visst kommer ibland ett stråk av vemod över mig. Tiden behöver få göra sin grej, och under tiden krävs såklart viss vaksamhet för att inte av slentrian bara låta allt fortsätta som om det allra sista förslaget aldrig hänt. Men på det stora hela känns det ganska bra. Jag känner att jag ändå börjat kunna släppa det, och att det i sin tur lett till att jag är mer avslappnad och mindre nervig än jag varit den senaste tiden. Och som jag varit inne på tidigare känns det någonstans skönt, snudd på befriande att kunna gå vidare och börja lägga det bakom sig.

Fast jag kan inte neka till att också sakna den pirrande hoppfullheten från för en vecka sedan.



Jag har ett inlägg till som har med det här ämnet att göra som jag behöver få ur mig. Lite sammanfattande tankar och en del funderingar som nog mer handlar om mitt kärleksliv i stort än just den här historien. Det kommer när jag haft tid att skriva det. Imorgon kan bli svårt, men siktar på någon gång under helgen.

Spridda tankar

Lugn dag egentligen. Utöver en promenad ner till stan och några skickade mail har jag mest suttit och läst.

Min syster fyller år idag. Så jag kostade på mig ett glas vin under kvällen. Behövde ändå dricka ur det sista ur den öppnade flaska jag hade i kylen, och då kunde ju en födelsedag i familjen bli en bra anledning till att göra det.

Drellas kundtjänst är nog den bästa kundtjänst jag haft att göra med. För en vecka sedan skickade de iväg en grej jag hade beställt. Den har ännu inte kommit, så runt lunch idag mailade jag dem om det. Fick omedelbart svar att de skulle kika på det, och efter mindre än en timme fick jag ett nytt mail med besked att försändelsen kommer finnas att hämta ut imorgon eftermiddag. Helgrymt ju. Ett föredöme för alla kundtjänster.

Varför kommer man alltid på de bästa idéerna när det är för sent?
Jag skulle inte ha skrivit brev. Jag skulle naturligtvis anlitat min kompis som är ett ess på gitarr, så skulle vi ha ställt oss nedanför hennes fönster och framfört Får jag. Varför kom jag inte på det tidigare? Briljant ju. Men men, jag får väl spara den idén till nästa gång jag blir förtjust i någon.

Imorgon är det torsdag, och jag har nog inget särskilt alls planerat. Mer läsning skulle jag tro.

Till dig i huset mittemot

Det finns en sak med historien om breven i cykelkorgen som mer än andra i brist på bättre ord förbryllar mig och som jag har svårt att få ur huvudet.

Nästan alla jag berättat om breven i cykelkorgen för har tyckt ungefär "åh vad fint" eller "åh vad gulligt" eller liknande. I alla fall av de tjejer som hört historien, de flesta killar uttrycker sig ju inte riktigt så. Men om det nu är så fint och gulligt som många ger uttryck för, varför fungerade det inte?
Jag kan själv tycka att det är romantiskt på det där sättet att det kunnat hända i en film eller en bok, och att det åtminstone är lite kreativt. Det var i alla fall tanken. Jag är ju en hopplös romantiker och en drömmare. Jag vill nog gärna tro att livet ibland kan vara som en roman, så kanske har jag omedvetet lurat mig själv att tro att det skulle upplevas som mer charmigt än det i själva verket gjorde.

Vi är alla olika, och jag vet ju inte alls hur du är som person eller vilka tolkningar du gör. Du kanske inte alls tolkar det som romantiskt och gulligt utan som creepy och påträngande. Eller så ser du inte världen ur romantikerns och drömmarens synvinkel och tycker att det snarast är lite patetiskt att försöka etablera kontakt genom brev i en cykelkorg. Eller så hör du till dem som tycker att vill man något ska man våga säga det direkt ansikte mot ansikte, istället för på förvisso påhittiga men skenbart blyga sätt. Det sistnämnda skulle jag nog i och för sig fixa om läge uppstod (om än inte utan nervositet), men det är ju det där med att det måste bli läge också. Ett annat alternativ, kanske det troligaste, är att du kanske tycker att det är fint och gulligt och påhittigt men helt enkelt inte är intresserad.

Det finns två meningar av Proust jag kommer att tänka på här. Varje varelse har sitt eget känsloliv, som man är okunnig om. Samt: Verkligheten är sann för oss alla, men olika för var och en. Jag vet inte hur du uppfattade och tolkade breven. Jag vet inte hur du tänkt och känt. Men din tolkning och perspektiv är lika sann för dig, som min avsikt och mitt sätt att se det är för mig. Jag känner dig inte, vet inte hur du är som person, hur din verklighet ser ut eller vilka verktyg du använder för att tolka världen. Jag är okunnig om ditt känsloliv, och du är lika okunnig om mitt. Jag känner inte din verklighet, men jag vet att mina tolkningar inte är mer sanna än dina. Så att det trots de tidigare nämnda reaktionerna inte fungerat kanske beror på en krock mellan olika verkligheter och okunnighet om varandras känsloliv.

Jag är en drömmande romantiker, en romantisk drömmare. Men inte utan stråk av svartsynthet. Jag vill tro på kärleken, och jag vill som sagt gärna tro att livet ibland kan vara som en roman eller en film. Det har sina fördelar att vara lagd åt det hållet. Drömmarna gör världen lite vackrare, och man slutar aldrig hoppas på något större och bättre. Men oftare undrar jag vad poängen är med att födas till romantiker. Det leder ju ändå bara till besvikelser.
I Hello Saferide-låten I forgot about song sjunger Annika I was born a romantic for a reason/Not to be loved/To be a songwriter. Jag undrar fortfarande vad min anledning är.

Såhär med lite perspektiv kan jag se att jag nog borde ha lagt upp det där brevet jag skrev för ett par veckor sedan på ett annat sätt. Kortare och rakare. Inte massa bakgrund om hur jag tänkt, inga mer eller mindre krystade popreferenser du kanske ändå inte förstod. Hade jag skrivit brevet som jag tänker idag hade jag nog formulerat mig ungefär så här:

Hej,

Förlåt att jag bryter mitt löfte att du inte ska höra av mig igen om du inte så själv önskar. Men när jag under sommaren suttit på balkongen och då och då sett dig gå förbi ute på gården har intresset och känslorna från förra hösten åter väckts.

Jag vet inte alls vem du är bortom att du då och då gör förbi här utanför, men jag skulle hemskt gärna vilja veta.

Jag har en bättre flaska rött liggande, vad sägs om att dela på den vid tillfälle och lära känna varandra? Kanske ute i parken om det är fint väder?

Hör av dig oavsett svar, så jag slipper undra.

Vi hörs!

//Nicklas

Det hade inte gjort någon skillnad, den illusionen gör jag mig inte. Resultatet hade med all sannolikhet blivit detsamma. Men det hade på många sätt varit rimligare än att snurra in sig i resonemang om att jag kände tvekan inför att skriva det och förklara varför jag ändå skrev. Eller att referera till Kierkegaard för den delen. Jag menar, har folk sådär i gemen ens hört talas om Kierkegaard? Har du hört talas om Kierkegaard? Men äsch, det är lätt att vara efterklok och det spelar ju ändå ingen roll. Jag vet ju varför jag formulerade mig som jag gjorde till att börja med, och just då kändes det väldigt rätt att lägga upp det och formulera mig så som jag gjorde. Jag ville visa att jag inte var någon dålig människa som lättvindigt bröt ett löfte, men också resonera, förklara och argumentera för min sak. Fast som sagt, såhär i efterhand med lite perspektiv kan jag se att det nog inte blev helt lyckat. Dels blev det ganska mycket text, dels kan nog en del av popreferenserna ha misstolkats, särskilt om du inte är bekant med det som refereras. Den referens jag såhär i efterhand ältar mest är "...och jag förstår om ditt förakt för mig är gränslöst nu" (jfr Kent - Tennsoldater). Jag försöker bjuda ut dig, och skriver att jag förstår om du föraktar mig. Skitbra idé. Verkligen. När jag skrev det var tanken att vara lite skämtsam och självironisk och på ett popsmart sätt samtidigt visa på att jag vanligtvis håller mina löften. Men nu efterhand kan jag se att den formuleringen inte var särskilt lyckad. Det borde jag nog egentligen sett då också, men det är ju som bekant alltid lättare att se vilka darlings man borde ha dödat först när man hunnit få lite perspektiv.

Som sagt, utfallet hade med all sannolikhet blivit detsamma oavsett, men det kortare och rakare upplägget ovan hade i alla fall varit rimligare. Eller åtminstone mindre orimligt.


Du ville inte träffa mig, och det tycker jag såklart är tråkigt. Men det är som det är. Antingen vill du träffa mig eller så vill du det inte/Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det. Annika Norlin igen.
Det kanske låter självgott men jag ser det som att du går miste om någonting när du inte vill träffa mig. Att du missar en möjlighet. Det säger jag inte för att jag har höga tankar om mig själv eller får för mig att jag skulle vara någon sorts högsta vinst, utan för att jag inte kan undgå att undra vad som hade kunnat bli.

Du kunde, om du dykt upp i fredags och vi kommit fram till att vi velat fortsätta träffas, fått höstmys och virvlande romatik. Du kunde fått allt jag har att ge. Men du valde bort det. Av skäl jag inte känner till och sannolikt aldrig kommer få veta. Och eftersom jag inte vet kommer jag heller aldrig riktigt förstå varför.
Men, och det är viktigt, även om jag inte förstår så accepterar och respekterar jag ditt beslut. Jag kan känna besvikelse för egen del och jag kan tycka att det är synd att du inte gav det chansen, men jag känner ingen som helst bitterhet eller långsinthet gentemot dig. Det är ditt val. Alla har rätt till sina egna val och att göra det som känns rätt för en själv. Jag kan bara hoppas att du lyssnade på hjärtat och på magen när du fattade ditt beslut.

Och jag vet ju inte. Du har kanske blivit supersårad tidigare och fortfarande bär med dig ännu öppna sår därifrån. Eller så tycker du bara att jag av ett eller annat skäl (usteende, ålder, sysselsättning, whatever) är oattraktiv, eller tyckte att plötsliga brev i cykelkorgen kändes som ett småcreepy sätt att kommunicera. Och även om min tolkning utifrån det jag sett av dig när jag hängt på balkongen under sommaren är att du är singel har jag ju egentligen ingen aning. Det kan ju ändå finnas en för mig okänd pojkvän eller flickvän där någonstans i bakgrunden. Kanske är du rentav som jag och är hopplöst förlorad i någon hon inte kan få. Jag vet ju inte. I don't know if  you've been hurt before/and all the scars you bare are from a previous war/But if it's fear of love that keeps you out of open arms..., som Coeur de Pirate uttrycker saken.

Kan jag tycka att du oavsett vilka skäl du hade kunde hört av sig och tackat nej? Ja. Men återigen, det är upp till dig hur du väljer att göra, vad som känns rätt för dig. Och ska vi se det med någon sorts neutrala glasögon så känner ju du mig lika lite som jag känner dig. Lika lite som jag har någon aning om hur du reagerade när du först såg mina brev i din cykelkorg kan ju du ha haft någon aning om hur jag skulle ta ett nej. Jag kan ärligt säga att jag hade tagit det med hyfsat jämnmod och svarat något i stil med "Då vet jag, det var ju trist, men tack för svar. Ha det gott", och så hade det inte varit så mycket mer med det (utöver då att jag säkert hade ägnat mig åt självömkan och ältat mitt misslyckade kärleksliv ett tag är klart). Jag har inga problem att ta ett nej, det är mer påfrestande att undra. Men hur skulle du kunna veta det? Du kan ju lika gärna ha befarat att jag skulle brusa upp eller bryta ihop eller för den delen på ett stalkeraktigt sätt se ett svar som en framgång och uppmuntran till fortsatt kontaktsökande.

Du och jag kommer aldrig bli ett vi. Inte ens för en dejt. Du och jag kommer aldrig sitta tätt, tätt under en filt med varsitt glas rött en gråkall och regnig novembersöndag. Kommer aldrig promenera bland fallande löv och inte kunna göra annat än fnittra. Kommer aldrig hålla om varandra i skenet av en blek sol med utsikt över sjön en glittrande vinterdag. Kommer aldrig skicka sms:t När slutar du idag? Kom upp till mig då så bjuder jag på gorgonzolapasta. Den insikten är, även fast jag nog egentligen hela tiden vetat det, i någon mening en sorg, och det kommer som sagt ta den tid det tar att lägga allt bakom sig. Men på ett bitterljuvt sätt känns det skönt att veta att det nått sitt slut, att kunna släppa det och gå vidare.
Det var en fin dröm så länge den varade.

Allt gott. Finn lyckan.

Gött!

Vita Hästen - Bofors 2-4 (0-2, 1-0, 1-2)

Långkoket

Föll sig inte bättre än att långkoket blev av idag. Det blev riktigt bra. En av de bästa köttgrytor jag kokat om jag får säga det själv, och då har jag ändå kokat en hel del bra grytor. Idag blev det nötkött, rödbeta, kålrot, champinjoner, grön paprika, rökt sidfläsk, rött vin (Tempranillo), lök, vitlök, lite olika kryddor och så ett kryddmått kakao som pricken över i. Synnerligen smarrigt.

I övrigt en inte jätteovanlig måndag. Matiné, promenad, tvätt av hår. Och så hann jag stå ute på balkongen en stund. Solvarmt och skönt invid väggen. Fast det blev bara en liten stund, sedan kändes matinén lite för lockande. Men annars hade det nog gått att hänga där ute en aktningsvärd stund sett till årstiden. Eller kanske inte ändå, för stundtals under filmens gång verkade molnen tätna och när inte solen låg på var det nog inte så himla jätteskönt där ute. Fast det är ju egentligen skitsamma.

Det där jag tjatat en del om de senaste dagarna återkommer jag till när jag hunnit formulera en del tankar och funderingar kring det i skrivna ord. Antagligen imorgon.

Ska inte tjata

På det hela taget en lugn och ganska vanliga söndag. Visst har det snurrat en och annan tanke om historien kring hon i huset mittemot och breven och allt det där, men det har jag tjatat så mycket om de senaste inläggen så det tycker jag inte att jag behöver (läs: orkar) tjata om idag också. Kommer säkert blir något mer inlägg om det framöver, men ikväll får det vara. Jag vet att hon inte är intresserad, jag vet att hela historien är över, och då finns ingen mening till onödigt ältande. Och även om jag inte kan undgå att vara nyfiken är det egentligen inte alls viktigt varför hon inte är intresserad. Hennes skäl är hennes ensak. Nå, nu råkade jag visst tjata lite om saken ändå.

Hur som helst. Till veckan har jag inget särskilt planerat vad jag kan dra mig till minnes just nu. Ska köra ett långkok någon dag, men exakt när det blir återstår att se. Det kan bli imorgon, det kan bli på tisdag men det skulle lika gärna också kunna bli först framemot helgen. Det blir när det blir helt enkelt. Ska nog också försöka komma mig för att ta tag i lite skrivande också. Det har gått lite på sparlåga sedan tidigt i våras, men jag känner att det börjar bli dags att ta tag i det igen. Inte minst har jag fått en ny idé som jag skulle vilja undersöka vad det går att göra av. Blir det som jag tänker mig skulle det kunna bli jävligt bra.

Men allra först: hitta en kvällens franska.

Det minst dåliga alternativet

Det kanske framstår dumdristigt att jag åter skrev brev och lämnade i hennes cykelkorg. Jag hade ju gjort det förut utan att det lyckades. Men någonstans är man ju en drömmande romantiker som vill tro på det omöjliga, som vill att livet och särskilt kärleken ska vara som på film och i litteraturen.

Dessutom, vad hade jag för alternativ? Ringa på hennes dörr? Rota fram ett telefonnummer? Nej, det hade bara varit creepy och påträngande och alldeles för närgånget.

Mest rimligt hade kanske varit att avvakta och någon gång när jag möter henne på gatan le, nicka igenkännande och kanske säga hej. Se vad som händer och ta det vidare därifrån. Men till saken hör att det händer så extremt sällan att jag möter henne på gatan eller på gården. Sedan det där första brevet är det inte mer än 4-5 gånger jag mött eller varit nära att möta henne (och vid flera av de tillfällena har jag dessutom gripits av mild panik och fastnat med blicken i marken). Därtill kände jag att jag inte orkade göra så. Jag orkade inte en höst till som den förra då jag ryckte till så fort jag märkte att det tändes i hennes trapp, eller började noja svårt så fort jag såg någon (kille) jag inte kände igen gå in i den porten. Det har delvis varit så även under sommaren och det är jäkligt arbetsamt och tärande, så jag orkade inte. Jag orkade inte avvakta. Särskilt inte som man också får ta i beaktande att man inte kan avvakta och bida sin tid för länge. För då kan det sluta med att hon rätt vad det är träffar någon och så förbannar man sig själv för att man inte agerade tidigare. Det har jag varit med om förut, och det är ingen rolig känsla. Känslan att Det skulle varit jag, varför gjorde jag inget när tid fanns?

Så allt sammantaget var breven i cykelkorgen ändå det minst dåliga alternativet. Och kanske är det vetskapen om att det var ett extremt långskott som gör att jag ändå känner mig helt okej med utfallet. Det skaver att hon inte svarade och jag är fortfarande nyfiken på henne. Men till skillnad från i vintras är det inte alls lika svart och hopplöst och ångestigt som det var då. Som jag var inne på igår var nog syftet med det här senaste försöket inte bara att bjuda ut henne, utan till någon del även att få ett avslut. Ett sista försök, för att sedan kunna konstatera att jag gjort vad jag kunnat och sedan lägga det bakom mig.

Lägga det bakom mig ja. Det kommer jag göra, men som jag också var inne på igår är det inget som görs i handvändning. Jag lär nog få räkna med att det tar ett tag innan jag helt kommit över det. Det finns saker jag skulle vilja säga till henne. Förklara, utveckla, se så hon inte tagit illa upp. Och  det finns så mycket jag undrar och vissa saker jag nog alltid kommer att undra. Jag kan inte hjälpa att undra vad hon tänkte och kände kring breven. Övervägde hon någonsin att tacka ja? Att dyka upp? Vad hade hänt då? Jag kan inte undgå att undra vad som kunde ha blivit, och om hon någonsin undrar samma sak. Om hon någonsin i ensamma  stunder tänker: "Varför gick jag inte ut till parken den där eftermiddagen?". Det är så klart inget jag borde fundera på, och som sagt kommer jag aldrig få några svar på de undringarna. Men såhär till en början är det svårt att låta bli. Precis som det är svårt att låta bli att älta små detaljer som egentligen är betydelselösa. Borde jag stått kvar på balkongen när jag såg henne komma ut ur porten dagen efter att jag lämnat mitt sista förslag istället för att i någon sorts reflexmässig panik smita in? Borde jag ha använt den formuleringen istället för den? Precis som det nu till en början kommer suga till i magen varje gång jag ser henne och påminns om mina krossade förhoppningar. Men det kommer blekna allt mer, och till sist är det inte mer än ett förbleknat minne av en förälskelse som aldrig hände.
Det är inte bara att trycka på en knapp, det kommer ta sin tid, men jag kommer lägga det bakom mig. Tankarna och undringarna och känslorna som snurrar är i någon mån första steget i processen att låta det läka ut och lägga det bakom sig.

Tjoho!

Södertälje - Bofors 1-6 (1-1, 0-1, 0-4)

Jäkla gött. Och vilken islossning i målskyttet.

Jag har förlorat

Det finns en tjej jag varit intresserad av ett tag. Eller mer rätt är kanske att säga att jag åter blivit intresserad av henne. En del av er kanske minns att jag förra hösten var intresserad av en tjej som bor i huset mittemot och som jag försökte etablera kontakt med medelst brev i hennes cykelkorg. Det är samma tjej jag pratar om nu.
Jag var över henne. Trodde i alla fall att jag var över henne. Så började balkongsäsongen och under sommaren har jag kommit att inse att nä, jag var tydligen inte alls över henne. När sedan sommaren gått och jag sett henne här utanför ganska ofta har jag bara blivit mer och mer nyfiken. Hennes aura av coolness och urbanitet och hennes uppenbara stilkänsla har träffat något i mig och vill inte riktigt släppa greppet. Men för att göra en lång historia kort så skrev jag för ett par veckor sedan ett nytt brev, som jag till min besvikelse inte fick något svar på. Så nu i veckan gav jag henne i veckan en sista möjlighet. En inbjudan till en kort promenad. Ett varv i parken, tio minuter. Och skulle hon fortfarande inte vilja träffa mig efter det så tja, då skulle vi tacka för promenaden och så skulle det inte vara mer med det. Man skulle kunna se det som ett tillfälle för mig att kunna visa vem jag är och kanske kunna övertyga henne om att tja, träffa mig antar jag.
Just en kort promenad i parken här utanför kändes också lämpligt i så måtto att det inte skulle kräva särskilt mycket av henne. Det vore en ganska liten tröskel att ta sig över. Är man tveksam vill man kanske inte dra iväg till någon bar nere i stan eller avsätta en halv kväll. Men parken sådär 40 meter bort i tio minuter borde ändå vara ganska görbart, och eftersom det är enkelt borde tröskeln att ta sig över vara ganska låg även vid tveksamhet. Lite så tänkte jag.

Idag på eftermiddagen var det så dags. Jag hade inte hört något ifrån henne, men det hade jag inte heller väntat mig eftersom jag skrivit att jag skulle vänta ute vid parken en viss tid. Jag hade förberett så gott jag kunde. Funderat ut vad jag skulle säga om hon kom, men också ett par samtalsämnen att plocka fram om det skulle behövas, några frågor att ställa och även svar på frågor jag gissade att jag skulle kunna få. Dessutom, och det här är lite pinsamt att erkänna, hade jag stått framför spegeln på förmiddagen och provat ut vilka kläder jag skulle ha på mig. Jag ville inte lämna något år slumpen utan verkligen vara mitt bästa jag för att göra så gott intryck som möjligt. Jag hade till och med ett par godisbitar i fickan för att kunna bjuda henne på om jag skulle känna att det vore en bra grej.
Så strax innan den sagda tiden gick jag ut till den sagda platsen. När tiden hade passerats med en halvtimme och hon ännu inte kommit gav jag upp. Då kunde man konstatera att hon inte skulle dyka upp. Jag blev besviken och uppgiven, men inte alls så förkrossad som man kanske skulle kunna tro.

I Kents låt Terapi, en av de fyra nya låtarna på best of-samlingen, sjunger Jocke Berg:
Nu är allt hopp ute, nu är kärleken död.
Men nånstans tycker jag det är skönt.

Lite så kände, och känner, jag också. Jag tycker det är pisstråkigt att hon inte dök upp och att hoppet är ute, och en del av mig vill ropa ut att kärleken är död. Samtidigt känns det också lite skönt att det är över, att det blivit ett slut. Nu bör jag kunna lägga det bakom mig och försöka glömma. Historien har fått sitt slut även om det inte blev det slut jag hade hoppats på.
Visst, jag förstår fortfarande inte vad hon tycker sig ha att förlora (särskilt inte den här gången, för vad är tio minuters promenad kontra den potentiella belöningen?). Den enda som riskerade något här var ju jag. Men nu vet jag i alla fall att det inte är värt att ödsla mer tid och energi på och jag har ändå fått någon sorts avslut.

När jag med darrande steg gick ut i eftermiddags trodde jag kanske aldrig riktigt fullt ut på att hon skulle dyka upp. I alla fall var jag inte helt oförberedd på det. Men jag hoppades att hon skulle det. Oj vad jag hoppades. Det känns förjäkligt trist att hon inte gjorde det. Men nu får jag sluta drömma den drömmen, och jag känner mig förvånansvärt okej med det.
Jag har lagt alldeles för mycket tid och energi och tankekraft på att fundera på henne och allt runtomkring. Det ska bli skönt att kunna släppa det och lägga det bakom sig. Att frigöra tankekraft och fullt ut kunna fokusera på jobbsökande och skrivande igen.

Sedan är naturligtvis inte intresse och nyfikenhet något man bara stänger av och så är det borta. Särskilt inte med tanke att hon blivit något av ett enigma, en gåta man vill lösa. Det blir en process, och det kommer få ta den tid det tar. Men jag vet att jag tids nog kommer över det, det gör man alltid. Även fast man alltid när man är mitt i det känner som en textrad ur en annan av Kents allra sista låtar, Du kommer alltid ha en plats i drömmar, mina minnen som den rätta (vill för tydlighetens skull påpeka att jag aldrig tänkt på henne som "den rätta", jag känner henne ju inte överhuvudtaget, men ni fattar vad jag menar).

Oavsett allt kommer jag nog alltid undra vad som kunde ha blivit om hon dykt upp. Och jag kommer nog då och då undra om hon ibland undrar samma sak. Kanske hade det blivit jackpott, kanske hade vi gått på två dejter och sedan kommit fram till att vi inte var rätt för varandra, kanske hade vi avsytt varandra. Det troligaste är antagligen att det inte hade lett till något alls, utan att vi på vår höjd hade blivit goda grannar som hälsar på varandra om vi möts på gården. Vi kommer aldrig få veta.


PS. Jo, en del av mig är nog mer uppriven och uppgiven och självömkande än vad som framgår av det här inlägget. Men dels är jag dålig på att släppa fram den delen av mig själv offentligt, dels stökade jag nog av många av de känslorna redan när hon inte svarade på brevet för ett par veckor sedan, dels är det inte den dominerande känslan. Det som dominerar är att det som sagt är trist att det blev som det blev, men att det någonstans också känns lite skönt att ha nått en slutpunkt och att jag nu kan släppa det hela och lägga det bakom mig. Det upprivna och uppgivna får jag väl spara och använda som inspiration i mitt skrivande istället.

Usel hockeymatch

Bofors - Björklöven 0-1 (0-0, 0-1, 0-0)

Jösses Amalia vilken dålig match. Det säger jag inte för att BIK förlorade, utan för att det var en av de absolut sämsta hockeymatcher jag någonsin sett. Det är nog första gången jag sett en match där inget av lagen lyckades skapa en enda hyfsat het målchans på hela matchen (Björklövens mål var ett slumpmål i pp). Det var avslaget på isen och det var avslaget på läktarna. Långa stunder kändes det som att se en träningsmatch. Slarvigt och hafsigt och felstudsar och nästan inga känslor överhuvudtaget. Det började helt okej, men så fick Björklöven ett matchstraff och BIK en 2+2 ganska tidigt i matchen och efter det fyra mot fyra-spelet var det som att hela matchen tappade rytm och intensitet och engagemang. En fruktansvärt dålig match. Låg energi och okoncentrerat och två lag där ingen riktigt lyckades med något alls. Skottstatistiken 15-17 säger rätt mycket om hur matchen var. Och inte blev det bättre av att det var lika lojt och oengagerat på läktarna. Träningsmatchkänsla som sagt. Träligt att titta på.

Nåväl. Imorgon finns en möjlighet att det händer något väldigt spännande. Jag hoppas. Jisses vad jag hoppas.

Jösses Amalia

Kan ni tänka er, det blev en del balkonghäng idag också. Satt där ute och UNNADE mig en god, torr fransk cider. Synnerligen trevligt. Synnerligen gott.

Fast innan jag gjorde det tog jag en promenad och gick förbi hos morsan och farsan och hämtade en jacka som av högst oklara skäl har hängt hos dem ganska länge. Men nu hänger den här, och kommer nog bli använd om/när det är lämpligt väder framöver. Den brukar vara bra att använda under höstens första halva när det kan vara friskt utan att direkt vara kallt. Ungefär som det är nu alltså.

Och jösses Amalia, jag kom mig för att ringa och boka en klipptid också. Det har jag ju bara tänkt att göra i sådär två veckor så det var väl på tiden.

Alldeles för sällan för övrigt man hör någon använda uttrycker jösses Amalia. Ska nog försöka börja använda det regelbundet. Tror inte att jag riktigt kommer lyckas i den ambitionen om jag ska vara ärlig. Men det är ju bra att ha ett mål att arbeta mot.

Måste förresten se till att kolla på lite Seinfeld någon dag. Det börjar bli lite för längesedan sist.

Papper

Under kvällen har jag suttit och gått igenom högar och pärmar med diverse (gamla) papper. Många av pappren i fråga hade med min studietid att göra. Det var nästan så man blev alldeles nostalgisk av vissa av dem. Gamla inlämningsuppgifter och opponeringsanteckningar och föreläsningsslides och allt vad det var. En del av det påminde om tillfällen man trodde man glömt. Lite fint på sitt sätt.
Hur som helst var jag egentligen på jakt efter tomma papper. Det gick sådär. Hittade bara ett. Borde kanske investera i en förpackning skrivarpapper. Det händer ju faktiskt att man behöver ett tomt olinjerat papper ibland. Och herregud vad trist jag måste verka nu.

Har annars läst en bok från början till slut idag. Som man ju göra ibland om det är relativt otjock bok med en lättflytande prosa. Det var den sista olästa boken jag hade, så någon dag här under veckan får det bli en promenad ner till stan för att köpa några nya. Kan bli spännande att se om Spongs fått in något nytt intressant sedan sist. Det borde de rimligtvis.
På tal om att köpa saker så beställde jag förresten den här igår kväll. Kunde inte riktigt hålla mig. Lite oklart dock var det kan passa att sätta den, men det går väl visa sig när jag fått den och hittat en bra ram. Det brukar ju liksom ge sig.

Blandat

Balkongeftermiddag idag också. Fick bli det istället för matinén. Det var lite för skönt där ute för att gå in och titta på en film. Förhoppningsvis kommer fler chanser att se den.

Borde boka en klipptid snart. Börjar bli dags. Gäller ju bara att komma sig för att göra det också.

Ibland funderar jag på om mina föräldrar verkligen känner mig. De funderade på att köpa en Kent-biljett åt mig i födelsedagspresent när det släpptes extrabiljetter. Men de avstod för att de tänkte att jag nog inte skulle tycka att det var så värst roligt att gå utan sällskap. Jösses.

Enligt kvällstidningshoroskop skulle jag ha superdatum idag. Det tycker jag nog inte att det blev. Chockerande ändå.

Men kanske blir imorgon en superdag. Det är ju sånt där som man aldrig riktigt kan veta i förväg. Men det får väl visa sig.

En ska jag nog ska önska mig i födelsedagspresent är en pyjamas. En av de jag har börjar bli rätt sliten. Och så har det just kommit en synnerligen intressant dvd-box med ett gäng filmer med Thor Modéen och Åke Söderblom. Den vore synnerligen trevligt att ha i samlingen.

Säger så för nu.

Slutspurten

Lite otippat har balkongen gjort en stark offensiv såhär i början av oktober. Både igår och idag har det varit så knallsoligt att man kunnat sitta där ute större delen av eftermiddagen och läsa. Och såhär i slutet av säsongen vill man ju på något sätt passa på så länge det går. Under våren kan det ibland hända att man skippar att sitta där ute för det kommer ju ändå komma fler chanser, men vid den här tiden på året är det svårt att hålla sig därifrån om förhållandena tillåter att man hänger där ute. I början av veckan som strax börjar kan det dock bli problematiskt. För det visas matinéer man vill (läs: borde) se både måndag och tisdag. Särskilt måndagens Bruden kom genom taket (1947), och av den väderprognos jag såg tidigare ikväll verkar just måndagen bli den finaste dagen. Så det är ett dilemma. Där måste jag fatta ett tufft beslut.

På ett sätt vore det dock lite skönt om det kunde sluta vara brittsommar inom en inte allt för avlägsen framtid. Man vill ju hinna med långkoks- och rödvins- och tjocktröjehösten också.

Och på tal om något helt annat finns det inget som heter för mycket gorgonzola.

Göttigheter

Bofors - AIK 3-0 (0-0, 2-0, 1-0)

Gott så. Spelet i box play var grymt. Att klara två långa tre mot fem är riktigt starkt jobbat. Skottstatistiken är missvisande (mycket på grund av att AIK fick spela väldigt mycket i pp), men det ser ändå nice ut att vinna med 3-0 när skotten slutar 18-33. Valkvae-Olsens mål var skitsnyggt. Calle Perssons genomåkning fram till trean var också vacker. Väl genomförd match.

I övrigt: balkongdag. Något oväntat blev det så pass soligt att man kunde sitta på balkongen och bläddra igenom en tidning och unna sig en öl i solskenet. Det var riktigt gött. Säsongen börjar ta slut, men man får passa på så länge det går.