Examen imorgon. Slutpunkten för magisteråret, och på sätt och vis också för hela studietiden. Magisteråret har varit ett bra år, kanske till och med det allra bästa av de år jag spenderat på universitetet. Det började en sensommardag på konstmuseet där vi för första gången samlades som klass och för första gången kom i kontakt med vad som komma skulle. Det känns som att tiden sedan dess gått fort, men också som att det är väldigt längesedan vi satt där i mötesrummet på museet och tittade nyfiket på varandra. Vill minnas att jag efter det där första mötet med klassen skrev att jag tyckte det verkade vara bra människor. Den känslan visade sig stämma, det har varit en kanonklass. Inte för att dissa någon annan klass jag gått i under åren men jag tror inte jag varit med om en mer sammansvetsad och härlig grupp. Mycket beror naturligtvis på att vi är ganska få (tio stycken), man lär ju känna alla på ett annat sätt då än om man är 30, och att man inte haft så himla många andra att umgås med. Men jag vill också tro att en stor del av det är att det är härliga människor som fungerat bra ihop, som haft väldigt roligt när vi umgåtts. Att kemin i gruppen fungerat helt enkelt och att det genom det skapats en sorts samhörighetskänsla, som förstärkts av de erfarenheter vi gjort under året. Anmärkningsvärt är också att det här nog är första gången sedan man lämnade mellanstadiet som man vid något tillfälle samarbetat med alla klassen med något grupparbete. Det tyder inte bara på att klassen är jämförelsevis liten, utan också att alla kunnat samarbeta och trivts. Det har, med andra ord, varit en himla härlig klass.
Tittar man på året och vad som hänt så har det också varit roligt och lärorikt. Visst har det varit mycket att göra emellanåt och visst var resandet till Nybro under hösten ganska drygt när man var mitt uppe i det. Men såhär i efter hand skulle jag inte vilja vara utan något av det, varken åkandet till Pukeberg, slitet med Kalmarhemsuppgiften, utställningskursen eller alla rapporter, hemtentor och övriga texter som har producerats och lämnats in. Allt det där är händelser som format ett händelserikt och som helhet väldigt roligt och lärorikt år. Om inte annat så är det nog första gången vi ägnat en redovisning åt att titta på South Park. Och samtidigt gjorde nog resorna till Pukeberg att gruppen blev så sammansvetsad som den blev, det var en sån där grej som ledde till gemensamma erfarenheter och byggde på vår interna mytologi om man vill låta högtravade. Eller, för att fortsätta högtravande, blev en nyckelsymbol för klassens interna kultur.
Men det är inte bara skolmässigt det varit ett bra år. Det har också varit ett år med roliga utekvällar, ett år med popidyll, ett år då det både bastats, spelats biljard och gåtts på julbord, vi har varit på teater (för skolans räkning förvisso, men ändå) och vi har varit ute och ätit. Det har varit en hel del arbete, och väldigt mycket roligt utanför skolan. Allt som allt ett väldigt härligt år som jag kommer minnas med glädje.
Men examensceremonin imorgon är inte bara slutet på ett roligt skolår, det är på sätt och vis också slutet på mina år som student. Jag säger på sätt och vis eftersom jag kommer läsa den så kallade IKEA-kursen i sommar, men den ser jag mest som en kul extragrej, och lite som att det blir en mjukare övergång ut från studentlivet. Jag kommer återkomma med någon sorts summering eller liknande över studietiden som helhet när den kursen tar slut i augusti, men det man kan säga är att det varit en omväxlande resa. Från när jag fick beskedet att jag kommit in på vad som då hette Music Management och när jag första gången klev innanför dörren på Rock City till nu när jag sitter här med magisterexamen. Det varit en mestadels rolig, ibland jobbig men hela tiden lärorik tid. Den har utvecklad både mitt tänkande och mig som person. Jag ska inte säga att jag är en helt annan människa nu än vad jag var då, men jag har utvecklats och vuxit upp. Mina kunskaper har växt (och då inte bara ämnesspecifikt utan som helhet) och jag har ett annat och mer utvecklat tänkande idag än vad jag hade då. Och magisterexamen förresten, vem hade kunnat tro det när jag satt och hade ångest över få klarade poäng och fick ta 1,5 års uppehåll för att läsa ikapp och sen mer eller mindre börja om? Bara därifrån har jag gjort en jäkla resa. Jag lyckades ta mig själv i kragen, komma tillbaka och nå ända hit. Det är jag faktiskt lite stolt över.
Men imorgon är studietiden i stort sett över. Det känns lite läskigt. Delvis naturligtvis för att man vant sig vid att plugga, det känns tryggt och skönt och man kan både koderna och livsstilen. Men mest för att jag inte har någon aning om vad jag ska göra sen. Tidigare har jag liksom alltid vetat vad jag ska göra, men nu har jag ingen aning. Visst, IKEA-kursen i sommar men efter det vet jag inte alls. Det har aldrig hänt förut, och det känns jäkligt skrämmande.
Imorgon är det alltså examensceremoni på slottet. När vi sedan kliver ut genom slottsportarna är vi inte längre en klass, en grupp, en entitet. Vi ska naturligtvis festa tillsammans på kvällen, men när vi sedan skilja åt på natten (eller kanske snarare morgonen) är vi alla på väg ut i livet. Sedan kommer visserligen de flesta av oss träffas redan på måndag då mer än halva klassen (sex av tio) kommer läsa IKEA-kursen i sommar men ändå. Vi tio blir aldrig en grupp på samma sätt igen, även om vi alltid kommer ha det här året gemensamt.
