Sunday, July 31, 2011
Upp och ner
Nu ska jag typ göra som vanlgit och glo lite på tv tror jag. Kan nog bli lite glass också tror jag. Gäller att passa på att äta så länge det finns liksom.
Det är i färg
Återstart
Nattfjärilar
Nåväl. Imorgon kommer jag återgå till pluggandet. Har varit skönt med en ledig dag, ett litet uppehåll, men från imorgon är det full fokusering som gäller igen. Dock är ledigheten ännu inte riktigt över, fortfarande återstår natten. Den tiden ska jag huvudsakligen ägna åt att sova. Men först ska jag naturligtvis borsta tänderna och i övrigt göra mej klar för sängen. På återhörande under morgondagen.
Saturday, July 30, 2011
Inget superintressant
Först och främst glass
Det mesta har skett i soffan
Vanans makt etc.
Sova, sen antagligen lite ledighet
Vad jag ska göra istället imorrn vet jag inte riktigt. Men jag tänkte nog börja med att ställa klockan någon timme senare än vanligt och sen får vi se.
Friday, July 29, 2011
Fick sitta ute
Mat på gång
Lite sisådär idag igen
Ovanligt utvilad
Morgondagens planerade händelser
Thursday, July 28, 2011
Ganska ordinärt
Sätta mej och glo
Får ändra planerna
Som brukligt
Den lediga dagen får vänta
Så pluggande imorrn alltså. I övrigt blir nog morgondagen ganska lik den här dagen. En sväng upp till stan, lite slappande och så se till att fixa något att äta frampå eftermiddan eller förkvällen.
Wednesday, July 27, 2011
Fånigt
Sen kan jag tycka att det i gund och botten finns en rätt enkel tumregel alldeles oavsett om man använder sitt eget namn eller inte: kan du i någon mån inte stå för det du skriver, skriv det inte.
Kvällens planer
Okej men inte lysande
Sätta mej och plugga
Rätt trött
Guten nacht etc.
Tuesday, July 26, 2011
Överkänsligt
Räkningsbetalningen
Nu ska jag kolla om det är något sevärt på tv.
Kunde gått bättre
Den vanliga dagsaktiviteten
Natten och morgondagen
Monday, July 25, 2011
Trevlig måndagkväll
Småhungrig
Denna dag i historien
Ännu en gång ska det läsas
Om tillvaron
Sunday, July 24, 2011
Ett mysterium
Följa vanan
Flaggor
Grått och regn
Ännu ett godnatt
Saturday, July 23, 2011
Kvällens händelser
Lite mat
Framgångsrik dag
Regnet väckte mej
Nu ska jag hur som helst sätta mej och ta tag i dagens pluggande. Som vanligt får vi hålla tummarna för att det ska gå fint.
Avsluta och göra mej klar
Friday, July 22, 2011
Inga större överraskningar
Jordgubbar och tecknat
Hur dagen gått
Ungefär som vanligt
En tidig morgons konsekvenser
Thursday, July 21, 2011
Skönt att jag inte är där
Först: en kaka
Det här är vad som hänt idag
För att tänka på något annat
Gick åt helvete
Men jäkligt surt, bittert och trist. Har längtat sedan förra sommaren och nu blir det inget. Fan.
Snart är det dags
Måste gå upp tidigt imorrn
Utöver att försöka få tag på en biljett (vilket antagligen blir rätt svårt då vi sannolikt är rätt många som är ute efter dom där biljetterna) kommer jag även imorgon plugga. Dessutom kommer jag antagligen laga mat imorgon, men det återkommer jag i så fall till under morgondagen. Nu ska det först och främst bli skönt att sova några timmar.
Wednesday, July 20, 2011
Något jag gör sällan
Dagens händelser
Dags att öppna boken
Återigen tid för vila
Tuesday, July 19, 2011
En kväll
Omväxling
Störigt
Däremot gick spelandet av Super Mario ganska utmärkt. Jag klarade spelet. Jag är bäst eller nåt.
Ska plugga igen
Sova eller zappa
Monday, July 18, 2011
Fick tyvärr tacka nej
Nåväl, förhoppningsvis kommer det fler chanser i framtiden.
Något av en begivenhet
Pluggandet och resten av dagen
Pluggdags igen
Vila
Sunday, July 17, 2011
Kika lite
Ungefär så blev söndagen
Lite trött
Efter att saker kollats ska det sovas
Och på tal om ingenting så har skägget sett bra ut hela kvällen. Det har hållit formen liksom.
Går säkert att se ett mönster
Saturday, July 16, 2011
Ännu en passerad gräns
Och så passande att jag ska iväg på fest ikväll.
Läsa tidning, äta mat. Det är vad som väntar i den närmsta framtiden
Trillade in en inbjudan
Pluggandet gick för övrigt väldigt bra. Så lätt och smidigt som det gick idag har det nog aldrig gått med just den boken tidigare.
Dags att plugga lite igen
Kanske inte helt ok
Nu är det dock dags att sova. Har varit rätt trött överlag på sistone så det ska bli rätt skönt att sova faktiskt. Imorgon blir det mer pluggande och utöver det får vi se. Ungefär som vanligt på sistone alltså.
Friday, July 15, 2011
Irriterande människor
Nåväl, nu har jag nog rasat färdigt för ikväll. Om jag inte kommer på något annat jag irriterar mej på vill säga.
Kaka och sysselsättning
Gick utmärkt
Nu ska det pluggas
Men som sagt. Först och främst ska det pluggas. Det är där mitt absoluta fokus ligger.
Dags att sova ty imorgon ska det pluggas så det står härliga till
Thursday, July 14, 2011
Oanmärkningsvärt
Antagningsbeskedet har kommit
Nu ska jag kolla om det är något att se på tv.
Lite om dagen
Putterecensioner lördag
Movits!
Movits samlar en stor, entusiastisk och glad publiken i dalen. En publik som älskar det hela rakt igenom. Det är lätt att förstå varför. Movits hybrid av hiphop och swingrytmer är utmärkt livemusik och det är svårt att stå stilla. Det är både effektivt och svängigt och bröderna Rensfeldt och kompani är skickliga underhållare på scenen. Dessutom får vi liveblås vilket alltid är älskvärt. Problemet med musiken är dock att den är en aning endimensionell. Movits håller sig till sin formel och få låtar skiljer sig från mängden. Nu är det förvisso en lyckad formel och även om variationen inte är jättestor blir det sällan enahanda. I framtiden lär de dock behöva utöka sin formel och testa lite nya grepp för att inte fastna i invanda hjulspår och skriva samma låt om och om igen. Den typen av funderingar tycks dock inte bekymra publiken nere i dalen, de dansar glatt vidare.
Betyg: 3
Lilla Sällskapet
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är visserligen ett talesätt som starkt går att ifrågasätta, jag kan komma på ett antal tillfällen då jag fått vänta på tok för länge på något gott, men i just det här fallet verkar det stämma. Lilla Sällskapet går nämligen på scenen först en kvart efter utsatt tid men när de väl dyker upp står det snart klart att det varit väl värt väntan. Det bjuds på en konsert med dansant och trevlig 80-talsdoftande elektronisk pop. Det är både bra och elegant, en konsert som utvecklas till en fin stund nedanför träden i backen mittemot scenen. Det är förvisso ganska kort, 25 minuter och inga extranummer, men ett ypperligt smakprov på vad som komma skall.
Betyg: 3
Paper
Ibland behöver man egentligen inte säga så mycket om en konsert, det räcker att titta på anteckningarna för att det ska ge en bild av hur det var. Paper på Putte i Parken är en sådan konsert. När jag tittar på de korta anteckningarna läser jag följande:
Jävligt coolt, jävligt bra.
Hypnotiskt. Monotont. Svettigt. Röjigt. Ångestmusik.
Bra på skiva, bättre live.
Högt!
Lite kort.
Det känns som att det säger det mesta. Det är helt enkelt en förbaskat bra konsert. Tyvärr är Rockbaren allt annat än välfylld, Papers krautiga ångestmonotoni hade definitivt förtjänat en större publik. Men å andra sidan får de som är där skylla sig själva, de går miste om något som är väldigt bra. Det enda som går att anmärka på är att det är en aning kort. Jag vet inte hur länge de håller på men det känns som att det går fort och när de går av scenen är känslan att man vill ha mer, att man vill både höra och känna, det är musik som känns i kroppen, lite till. Så bra är det.
Betyg: 4
The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.
Betyg: 3
Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.
Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.
Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.
Betyg: 4
Den ultimata formen av att vara blasé
Nåväl, nu ska jag ta tag i dagens recensionsskrivande och pluggande. Sista rycket med recensionerna ty nu är det bara fem stycken kvar.
Om framtidsplaner
Wednesday, July 13, 2011
Olika onsdagskvällar
Uppskjutet pluggande
Fredagens putterecensioner
Kajsa Grytt
En dryg halvtimme innan spelningen med Kajsa Grytt ska köra igång börjar regnet falla. Detta i kombination med att det är dagens första konsert leder till att publiken som samlas vid scenen blir liten. Förvisso större än vad det verkar som den ska bli tio minuter innan konserten, då är jag och en medelålders dam de enda som befinner sig i närheten av scenen, men ändå väldigt liten. Det är synd ty Kajsa Grytt och hennes minst sagt namnkunniga band (Daniel Gamba på trummor, Kisa Nilsson på bas, Victor Hvidfeldt och den store Jari Haapalainen på gitarr och för dagen Birgit Bidder på kör) ger oss en trevlig stund i det omväxlande vädret. Musiken är inte mycket att orda om, det är odiskutabelt bra helt enkelt (och dessutom måste jag erkänna att jag lyssnat för lite på Kajsa Grytt för att kunna droppa massa låttitlar). Framförandet är rutinerat och proffsigt på ett bra sätt. Trots den lilla publiken verkar både Grytt själv och bandet anstränga sig för att göra en bra konsert, något som tyder på en omtanke om den publik som faktiskt kommit dit för att titta. Just omtanken om publiken syns också när Grytt säger åt publiken att inte tycka det är jobbigt att det är så få som är där, men också när solen kommer fram en bit in i konserten och hon utbrister ”Solen! Den är ni värda!”. Konserten inleddes i regn, men när den är över steker solen över IP, och man kan inte vara annat än nöjd med det man fått se och höra. Synd att inte fler tog chansen att få se det.
Betyg: 3
Syster Sol
Visst blir det så där tillbakalutat svängigt som den här typen av reggae alltid blir, visst är bandet skickligt, visst är Syster Sol själv utmärkt på scenen, visst är texterna begåvade och visst är publiken längst fram både entusiastisk, engagerad och glad. Eftersom jag inte riktigt kan genren finner jag dock det hela lite enahanda efter ett tag. Vilket väl sannolikt beror mer på mig och att jag inte kan koderna än på konserten. För de på scenen gör det som sagt bra och både artist och publik verkar trivas i eftermiddagssolen.
Betyg: 3
Sator
Sin vana trogen öser Borlängelegendarerna i Sator på med öppna spjäll och gasen i botten. Det är helt enkelt ett jäkla rockröj konserten igenom. Dessutom verkar bandet vara på sitt allra bästa humör och framförallt Chips, som håller i det mesta av pratandet mellan låtarna, skämtar med både publiken och sina bandkamrater och skapar ett och annat leende. Det är en underhållande konsert, och det märks att det är ett gäng med rutin som står på scenen. Inte minst märks det när Kent Norberg spelar av en sträng mitt i en låt och medan låten fortfarande pågår byter gitarr utan att det egentligen märks. Jag vet inte riktigt vad mer som behöver tilläggas. Det är helt enkelt en riktigt bra rockkonsert, och I wanna go home är fortfarande så oemoståndligt omedelbart poppig att vartenda brittiskt indierockband borde vara avundsjuka. Avslutningsvis kan sägas att nog för att sångare då och då klättrar i scenkonstruktionen, men när Heikki Kiviaho klättrar upp i riggen är det nog första gången jag ser någon stå där och klamra sig fast samtidigt som han trakterar en basgitarr.
Betyg: 4
Veronica Maggio
Veronica Maggio är inte de stora utspelens mästarinna. Till skillnad från exempelvis Thomas Öberg som sisådär 17-18 timmar tidigare for runt som ett yrväder på samma scen nöjer sig Maggio med att stå vid sitt mickstativ och då och då promenera längs scenkanten. Hon känns dock inte alls bortkommer på den stora scenytan utan det är ett uttryck som passar hennes musik och framtoning. Dock hade kanske en mindre scen lyft konserten en aning genom att skapa den intimitet och närhet som mindre scener ofta innebär (gårdagens framträdande i samband med inspelningen av P3 Sommarsession är i min bok exempelvis strået vassar än det här, just genom känslan av närhet och ett mindre sammanhang), men det gäller ju de flesta artister och framträdanden. Det är hur som helst en bra konsert och publiken, som faktiskt är lite mindre än jag förväntat mig, tycks gilla det rakt igenom. Det märks att senaste albumet fått ett rejält genomslag och gjort Veronica Maggio till en publikfavorit. I stort sett varenda låt får ett enormt bifall och setet består sånär som på ett fåtal sånger (tre om jag inte missminner mig) av material från just Satan i gatan. Trots att de allra flesta numren levereras med bravur kan jag dock sakna den där sista nerven som hade gjort en bra konsert till en fantastisk konsert. När lysande jättehiten Jag kommer kör igång som sista låt och galenskap utbryter i publiken tycks jag dock vara ganska ensam om den åsikten.
Betyg: 3
Those Dancing Days
Det som tydligast slår mig när jag ser Those Dancing Days är att de känns betydligt mer rutinerade och stabila än sist jag såg dem men att de ändå lyckats behålla sin charm och entusiasm. Dessutom får vi höra en grym samling låtar där det göttaste av det äldre materialet mixats med en hel del från nya skivan. Äldre hits som Those Dancing Days och Hitten blandas med nya favoriter som Reaching Forward och Fuckarias. Det skapar en dynamik och spännvidd i låtlistan som gör att det blir en väldigt bra konsert. Those Dancing Days är även ett band man blir glad av att se live. Det är exempelvis svårt att inte smittas av Lisa Pyk Wirströms, faktiskt väldigt charmiga, hoppande och dansande och allmänt euforiska utryck bakom keyboarden. Man blir på gott humör bara av att se henne. Det är dock inte bara hon som utstrålar glädje, hela bandet verkar uppriktigt glada över den publik som samlats framför Baby Joy och all den uppskattning som riktas mot scenen. ”Det här är jättekul, ni är så fina” utbrister exempelvis Rebecka Rolfart vid något tillfälle. Vill också passa på att lyfta fram Cissi Efraimssons trumspel. Hon är en grym trummis, varken mer eller mindre, och tillsammans med Pyk Wirström den i bandet som framstår som mest ”utlevt” glad under konserten.
Betyg: 4
Manic Street Preachers
Till en början tänker jag att det här inte alls var så segt, trist och daterat som väntat. Till en början är jag helt klart positivt överraskad. Men så är också första kvarten riktigt bra. Efter det går det dock snart utför. Det hela utvecklas till en ganska händelselös tillställning som mest bara känns som att det maler på. Det blir, frånsett ett självironiskt mellansnack där James Dean Bradfield skämtar om att de flesta i publiken är alldeles för unga för att ha sett en tidigare Sverigespelning med bandet, helt enkelt ganska tråkigt. Mot slutet tar det sig dock och avslutande If you tolerate this then your children will be next är konsertens bästa stund.
Betyg: 2
The Ark
Allsången ljuder över Rävåskullen, bandet som spelar ska snart gå av scenen för sista gången ikväll och publiken börja vandra hemåt i natten. Men det börjar inte här. Det började ungefär en och en halv timme tidigare, så låt oss backa bandet och börja från början.
Redan när lamporna på scenen släcks utbryter kvällens dittills största jubel. Det är på den nivån det ligger den här kvällen. Ett kort intro med åskmuller och blinkande lampor, sedan kliver de in på scenen och kör igång konserten med Absolutely No Decorum, när Ola Salo kliver in sist på scenen når jublet öronbedövande nivåer. Sedan följer en formidabel hitparad, The Ark spelar enbart – och då menar jag enbart – hits denna kväll. Själv minns jag när de slog igenom, jag minns den konsert de gjorde som förband till Kent i Nobelhallen något hundratal meter bort, jag var visserligen inte där men jag minns affischerna utanför hallen och texten ”förband: The Ark”. För övrigt ljuger Ola Salo lite när han säger att det här är tredje gången de spelar i Karlskoga, utöver nämnde förbandsspelning och de två framträdandena på Putte i Parken har de spelat där åtminstone två gånger till. Men det är mindre viktigt just nu. Jag minns som sagt när de slog igenom, det är elva år sedan. Det känns som det var ”nyss”, men ändå lyckas de fylla en hel konsert med enbart hits. Det är imponerande och det säger en del, inte bara om min ålder utan också om det avtryck de satt i svensk popmusik. Nu är de ute på en gloriös avskedsturné och har därför återvänt till Putte i Parken för andra gången på lika många år. Det är en konsert, eller kanske är show ett bättre ord, där det inte finns mycket att anmärka på. Något nummer kanske dras ut aningen för långt, kanske hoppar de över någon låt man velat höra men det är petitesser i sammanhanget. Ola Salos monologer mellan låtarna är frövisso långa men det är en kväll där de gott kan få tillåtas ta plats, dessutom lyckas han ironisera över det ständiga skrålandet av Seven Nation Army inför var och varannan konsert vilket känns ytterst välkommet. Publiken är i bandets händer från första till sista stund och i, den som alltid magiska, avslutningen Calleth You, Cometh I utbryter festivalens hittills största allsång. Så är vi tillbaka där vi började.
Sista ackordet ljuder ut. Bandet lämnar till sist scenen och konserten är över. Många i publiken står kvar i hopp om ännu ett extranummer men ljuset på scenen tänds och det börjar kliva in scenarbetare för att packa ihop bandets utrustning. Det var en vacker konsert och en vacker sammanfattning av The Arks karriär. Vi fick hitsen, vi fick monologerna, vi fick Ola Salo i svarta vingar, vi fick Forever Young-partiet i One of us is gonna die young. Det var en vacker kväll, ett vackert avsked.
Betyg: 4
Göra det som ska göras
Rätt uttråkad
Tuesday, July 12, 2011
Trots den upprätthållna tradition känns det lite tungt
För övrigt är jag lite sådär allmänt opepp för tillfället, det är liksom först idag det börjat sjunka in på allvar att jag kanske inte kommer kunna åka på way out west i år. Första gången sen det startade i så fall. Det känns galet tragiskt och jävligt jobbigt. Det är ju liksom ett av somrarnas stora måsten, en av årets absoluta höjdpunkter. Fuck alla som tokhandlat biljetter så dom tagit slut så här förbannat jävla tidigt. Dessutom det året som två av mina absoluta favoriter spelar och det antagligen är enda chansen på rätt länge att se dom. Det känns tungt helt enkelt.
Vanan trogen
Hur dagen spenderats
Putterecensioner torsdag
Armand Mirpour
Armand Mirpour verkar vara en överlag ganska glad människa. Under konsertens gång skämtar han lite med publik, är lite sådär charmigt popknasig (ja, det känns som att det är på riktigt) och verkar vara allmänt gott humör. Han hör till de artister som dessutom verkar genuint glada, stundtals kanske rentav lite halvt generad, för att folk gillar det han gör. Det goda humöret sprider sig till den inte jättestora men inte heller helt oansenliga publik som masat sig upp ur sängen för att se den gänglige debutanten. Rakt igenom är stämningen på kulle familjär och, faktiskt, ganska mysig. Det är rentav ganska härligt att stå där i solen och lyssna på Mirpours oftast dansanta popdängor. På något sätt känns det under konsertens gång som att konserten i mångt och mycket blir en manifestation av allt det Putte i Parken står för. Det härliga, lite skämtsamma och allmänt varma och välkomnande. Avslutande, och väldigt bra, I am a volcano är naturligtvis den låt som får publiken att dansa allra mest. Annars är det vi får höra en blandning av nya sånger och sådana vi hört tidigare. Av det nya vi får höra att döma kan nog det kommande debutalbumet bli riktigt trevligt. Den buggaktiga Lucky lady hotshot har, exempelvis, absolut potential att bli något av en radioplåga framöver. Allt som får vi en konsert som matchar solskenet över IP denna eftermiddag.
Betyg: 3
The Wombats
Timmarna närmast föregående att The Wombats ska spela i dalen drar ett åskväder förbi över Karlskoga, och trion hinner inte mycket mer än kliva upp på scenen innan nästa regnskur kommer. Det verkar dock inte påverka britterna nämnvärt utan de levererar en stabil indierockshow trots att de yttre förutsättningarna är sådär. Publiken är även den entusiastisk trots regnet och det dröjer inte länge innan det börjar dansas och hoppas i den lerpöl som börjat bildas nere i dalen. En lerpöl jag själv strategiskt nog råkade ställa mig precis bredvid vilket resulterar i att de byxor som var svarta när jag kom dit är brunprickiga när jag går därifrån. Precis som nämnda lerpölsdans indikerar röjer Wombats på riktigt bra emellanåt. Som ofta i genren brittisk gitarrbaserad indierock blir det i vissa stunder dock en aning enahanda. Det är inte jättestor variation mellan låtarna helt enkelt. Med det sagt är det dock en bra konsert där både bandet och publiken känns tända. Konserten avslutas med en lysande Let’s dance to Joy Division där både framförande och, framförallt, responsen är grymma. Hade det inte varit för det förbannade regnet som sänker helhetsupplevelse en smula hade nog betyget blivit högre.
Betyg: 3
Peter Bjorn and John
Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson står inte bara bakom ett gäng av senare års allra bästa svenska skivor, både i eget namn och som låtskrivare, producenter eller bandmedlemmar, denna kväll levererar de dessutom en fullkomligt glödande föreställning. Då och då dyker det upp ett och annat äldre nummer men setet domineras av material från vinterns lysande Gimme Some, en skiva som uppenbarligen är som gjord för att spelas live. Det som är briljant redan på skivan växer ytterligare i liveformatet och i stort sett varenda låt blir en liten bomb. Framförandet är fantastiskt och de tre är riktiga showmän. Framförallt Peter, som för övrigt är stiligast hittills på festivalen i sin skarpa ljusa kostym, far fram och tillbaka över scenen, hoppar, studsar och när det är dags för Young Folks klättrar han ner från scenen och vandrar runt i publiken.
En elektrisk I know you don’t love me utmynnar i vad som närmast kan beskrivas som gammalt hederligt shoegazringande. Det är magnifikt men prövar nog Young Folks-publikens tålamod en aning. För visst märks det att det är många som är där för att få höra just Young Folks, inte minst genom att många börjar lämna konserten direkt efter att den spelats. Vilket mest drabbar dem själva då de går miste om slutet på en fantastisk konsert. Mot slutet får vi exempelvis en Lies som inte bara glöder, utan brinner. Konserten avslutas med ett klassiskt oväsen och när det ringt ut finns bara en känsla kvar. Man vill inte att konserten ska vara slut, man vill bara ha mer. Det är festivalens, åtminstone hittills, klart bästa konsert. Det är snudd på en femma.
Betyg: 4 (men femman är nära)
Syket
Det man i efterhand minns starkast från Sykets konsert är tyvärr det dåliga ljudet. Det är väldigt mycket bas och trummor samtidigt som framförallt sång och keyboard hörs väldigt dåligt (keyboarden stundtals inte alls). Visst ska musiken i mångt och mycket vara basdriven och sången ska vara ganska låg, men som det låter här tappar man helt nyanserna och det blir rentav svårt att höra skillnad på låtarna. Det är synd för bandet gör det bra, musiken är bra, det är väldigt snyggt visuellt med enkla medel och det blir ett riktigt gött oväsen med ringande gitarrer på slutet. Hade ljudet varit som det borde hade det helt enkelt varit en kanonkonsert, men som ljudet var nu kan jag inte ge ett högre betyg hur gärna jag än skulle vilja. Alltid trist när en konsert saboteras av dåligt ljud, speciellt när det som i det här fallet är ett jäkligt bra band som drabbas.
Betyg: 3
Me and My Army
Modigt nog spelar Me and My Army The Only One och den självbetitlade Me and My Army, två av deras bästa låtar, redan som låt nummer två och tre. Det är ett vågat grepp men den här gången fungerar det och man lyckas både hålla kvar publiken och göra en fortsatt sevärd konsert. Det är helt tiden trevligt småsvängigt såväl som stabilt och kompetent, men kanske inte så överraskande. Bandet känns fokuserade och allt som allt blir det en spelning med viss mersmak.
Betyg: 3
Bob Hund
Plötsligt slår mig det gamla talesättet att saker och ting aldrig blir som första gången. Det känns som att det passar in här. För ungefär två år sedan befann jag mig på samma plats och såg Bob Hund live för första gången. Det var en magisk, euforisk natt med en känsla av att vad som helst kunde hända. Riktigt den känslan får jag inte ikväll. Även om det, naturligtvis, är väldigt bra.
Thomas Öberg far som vanligt (om man nu kan använda ordet vanligt i samband med Bob Hund) omkring på scenen som en tokig, hoppar, studsar, trasslar in sig i mikrofonsladden och klättrar på monitorerna. Han håller briljanta mellansnack och är, som alltid, den magnifike frontman han alltid varit. Inledningen är hitspäckad, vi får Folkmusikför folk som inte kan bete sig som folk, Ska du hänga med? Nä!, Nu är det väl revolution på gång? och Popsång (mot min vilja) på ett bräde och det är naturligtvis en oemotståndlig start på konserten. Sedan fortsätter konserten med en blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på äldre material. Allra mest går publiken igång på gamla örhänget Tralala lilla molntuss ungefär en timme in i konserten. Då blir det galet framför scenen trots att publiken är något mindre än den borde vara. För att vara en konsert med Bob Hund bjuds vi på förvånansvärt få extranummer. Men å andra sidan slutar de extranummer vi får höra i ett riktigt klassiskt Bob Hundskt gitarroväsen. Då kan man verkligen inte klaga.
Det är en väldigt bra konsert. Bättre än det mesta. Ändå kan jag inte släppa tanken. Tanken på att inget någonsin blir som första gången.
Betyg: 4
Dagens planer
Nu ska jag sova gott
Monday, July 11, 2011
En hemsk tanke
Blev som jag trodde
Tillbaka till vardagen eller nåt
Putterecensioner onsdag
Festivalens öppningsakt är en man som gått sina egna vägar och sagt och gjort det han känner för. Stefan Sundström har inte anpassat sig efter någon mall eller varit rädd för att göra någon upprörd. Man kan tycka vad man vill om honom, hans musik och hans texter som ständigt står på de svagas sida. Men oavsett vad man tycker går det inte att säga annat än att han gör sin grej och att han gör det bra. Oavsett om han gör visor eller, som idag, rock är det alltid konsekvent genomfört och framfört på ett Sundströmskt yvigt vis med spår av såväl progg som punk och bluesrock. Detta är ett intryck som förstärks av det kompetenta och lagom skitiga band som backar upp denna eftermiddag. De piskar upp ett bra och småbluesigt sväng som blir en utmärkt start på Putte i Parken 2011. Samspelet med publiken, som även om den inte är jättestor är något större än jag väntat mig med tanke på att det är tidigt på dagen och festivalen ännu inte riktigt kommit igång, är bra och såväl Sundström som hans bandmedlemmar tycks vara på gott humör. Som extranummer bjuds vi på en cover av Ebba Gröns Slicka uppåt, sparka neråt, ett låtval som väl sammanfattar vad Sundström står för som artist. En hybrid av progg, punk, vänsterideal och häcklande av översitteri och maktfullkomlighet. Allt som allt en minst sagt utmärkt start på festivalen.
Betyg: 3
Dan Hylander
Min första tanke när konserten börjar är att bandet på scenen visar riktig spelglädje. De verkar helt enkelt ha roligt när de framför den ganska raka rock inte helt utan Sprigsteenambitioner vi får höra. Det som i de första två låtarna är ett helt okej sväng blir dock snart ganska segt och enformigt. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket varken i låtarna eller i konserten. Det låter väldigt vuxet svenskt 70- och 80-tal och mellansnacken består på sin höjd av att vi får veta vad nästa låt handlar om. Efter ungefär en kvart kommer dessutom ett ganska outhärdligt och på tok för långt soloparti, utöver ett gäng gitarrsolon får vi rentav höra ett violinsolo, och där tappar de mig definitivt. Publiken är ganska gles men de medelålders inslagen i den (och de är några stycken) tycks i alla fall uppskatta det hela. Alltid något.
Betyg: 2
Alexis Weak
Något som slår mig strax innan konserten ska börja är att publiken som samlats framför scenen är väldigt ung. Yngre än jag hade väntat mig. Bortsett från en och annan förälder uppskattar jag att jag hör till de äldsta på asfaltsplanen där festivalens minsta scen, Pipadilly (ja, jag får också obehagsrysningar av det ordvitsiga namnet), är belägen. Först blir jag lite förvånad, trodde faktiskt inte att Alexis Weaks kärnpublik var så pass ung som den tycks vara. Sedan slår det mig varför så många så pass unga samlats. Radio. Många verkar vara där framförallt av anledningen att de vill höra radiohiten 112, ett skäl så gott som något givetvis men visst är det lite synd på så rara ärtor att inte övrigt material får riktigt samma uppmärksamhet. Med det sagt så är ändå publiken entusiastisk och relativt högljudd konserten igenom. De mer partyinriktade numren är effektiva och får igång publiken med både dans och, i ett par låtar, sång. Bäst är dock de mer eftertänksamma numren då tempot dras ner en smula, exempelvis Hela havet stormar, där kommer Alexis Weaks långsamma och nästan lite slöa rapstil allra bäst till sin rätt. Och precis som väntat går den unga publiken igång allra mest på asvlutande 112, då blir det ett oerhört drag framför scenen och festen har verkligen kommit till parken.
Ett extra plus i kanten blir det för att bandet utöver en DJ även består av en trummis och en gitarrist. Det skapar ett helt annat sväng och närhet än om DJ:n ensam hade backat upp. Och att konserten börjar uppemot tio minuter efter utsatt tid spelar ingen roll alls. Det är ju hiphop vi snackar om, det hör till genren att vara lite försenad.
Betyg: 3
Little Marbles
Att se en konsert med Little Marbles är lite som att lyssna på deras musik. Det är trevligt, melodidrivet, poppigt, dansant och blommigt men inte helt utan ett drag av svärta. Även om det kanske inte är världsomvälvande så är det en klart trevlig stund både att lyssna och titta på. Det är en konsert man blir på gott humör av och den smånaiva framtoningen passar perfekt i den nedgående kvällssolen. Det är svårt att inte bli lite danssugen av de poppiga melodier och ljuva stämsång vi bjuds på. Little Marbles bjuder på en alldeles utmärkt konsert som mynnar ut i en grymt röjig avslutning som larmar på riktigt bra. En inte helt väntad, men desto mer fantastisk, asvlutning på den till största del genomhärlig konsert. Dessutom gillar jag de blommiga mickstativen, definitivt festivalens snyggaste.
Betyg: 3
Daniel Adams-Ray
Om publiken framför Baby Joy inte varit särskilt stor är den desto större nu. Såvitt jag kan se är det mer eller mindre fullknökat framför den mindre av de två scenerna på IP när Daniel Adams-Ray kliver upp på scenen. Publiken är dock inte bara stor utan också peppad. I princip varenda låt resulterar i både applåder jubel och, inte minst, olika former av dans. Adams-Ray ger ett energiskt intryck och även om jag inte är något större fan av musiken på skiva är det svårt att inte ryckas med. Delvis av energin från scenen men framförallt av den entusiastiska publiken. Det som känns platt på skiva växer helt enkelt live. Bandet, livesituationen och, inte minst, publiken ger sångerna en laddning och nerv jag inte upplevt tidigare. Precis så som en konsert ska göra. Hitsen tänder naturligtvis publiken extra mycket och när avslutande Gubben i lådan kör igång finns det inget annat sätt att beskriva det än att publiken går bananer. Det är en bra konsert och en positiv överraskning, men det räcker inte riktigt till en fyra.
Betyg: 3
Dagen aktivteter och sånt
Men nu ska jag ta och lägga upp dom där recensionerna på det jag såg i onsdags och sen ska jag gå in på svt play för att titta ikapp ett par grejer som jag av naturlgit skäl missade under veckan som gick.
Starta det som ska göras
För övrgit var det faktiskt inga större problem att somna igår. Visst tog det ett par minuter men inte särskilt mycket längre tid än vanligt. Dock blev jag väckt vid typ sextiden av att någon jäkla väckarklocka eller larm eller nåt började tjuta. Galet irriterande. Visserligen somnade jag sedan om och sov tills klockan ringde men då var ju sömnen redan störd och jag var inte alls lika utvilad som jag borde ha varit.
Försöka sova
Lagade byxor
Sunday, July 10, 2011
En nyhet jag inte ville ha
Göra nåt annat än att sitta här
Liten festivalsammanfattning
Så kan man väl kontatera att förra årets mönster med fint väder första och sisat dagen och lite sisådärväder dom två mittendagarna höll i sej. Även om mittendagarnas väder var betydligt bättre i år än förra året.
Recensioner och dylikt kommer som sagt till veckan. Tänkte försöka börja skriva på dom imorrn.
Gårdagen var fin, sen sov jag rätt länge
Sov alltså rätt länge idag. Några minuter före fyra klev jag upp. Skulle nog ha sovit längre om det inte var för att farsan råkade kliva in i rummet för att se om jag fortfarande sov precis när jag vaknade till sådär som man gör ibland för att vända på sej och sen somna om igen. Fast jag ska inte gnälla om det, vid fyra kan nog vara tillräckligt sent att kliva upp faktiskt.
Men gårdagen, festivalens sista dag, var alltså väldans trevlig. Kom upp till festivalområdet strax före sju. Satte mej i vipbaren, drack ett glas vin och bläddrade lite i festivalens magasin. Chillade lite helt enkelt. Sen gick jag och tittade på Movits i dalen. Mitt blott andra (och faktiskt sista) besök i dalen under årets festival. Var rätt mycket folk där och tittade, dels nere i dalen men också i slänterna runt om var det en hel del folk. Sen gick jag och kikade på Lilla Sällskapet. Dom gjorde en rätt kort konsert så efter det gick jag och satte mej och tog ett glas vin igen innan jag, för första gågngen någonsin, begav mej till rockbaren. Där tittade jag på Paper (som var väldigt bra). Sedan fick jag ännu en gång vandra uppför backen upp til IP där det var dags för Concretes att spela. Vilket dom gjorde bra inför en tyvärr ganska liten publik. Sedan avslutades dagen, och festivalen, med Håkan. En mycket fin avslutning på dagen och på festivalen. Även om jag tycker att han gott kunde ha fått aningens längre speltid, känns som det var några låtar till man hade velat höra.
Kändisspaningarna var det väl lite sisådär med igår. Dock syntes Maskinen-Herbert i publiken på Lilla Sällskapet och jag kan även ha mött Frej när jag var på väg från IP till rockbaren för att kolla på Paper.
Annars vet jag inte om det finns så mycket att säga om gårdagen faktiskt.
Så är festivalen över för den här gången
Nu ska jag strax sova tror jag, ska kolla ett par grejer lite fort bara. Som som sagt kommer traditionsenligt ett längre inlägg om dagen imorrn. Ska väl försöka sammanfatta festivalen som helhet på något sätt imorrn också. Men ja, det blir då det. Nu är jag mest trött.
Saturday, July 09, 2011
Idag är sista dagen på Putte
Nåväl, efter ett par konserter på kvällen avslutas sedan festivalen med den mycket fina trippeln Paper, Concretes och Håkan. Concretes splar samtidigt som Maskinen så risken finns väl att det blir typ jag och tre till som kollar. Dock lär man ju tack vare den krocken slippa fulla brölande Seven Nation Army-idioter på Concretes, det är ju alltid bra.
Slog mej förresten nu att jag måste ta ut lite pengar innan jag drar till festivalområdet. Föredrar att använda kontanter på festival, blir lite lättare att ha koll på sina utgifter då. Plus att det ju är rätt vanligt att man inte kan betala med kort om man kommer på att man ska handla något.
Om inte förr lär jag nog återkomma här inatt, och gör jag inte det så återkommer jag med säkerhet imorgon. Då vet vi om avslutningen blev så magisk som den har potential att bli.
Läser ikapp
En liten summering av gårdagen
Annars vet jag inte om det finns så mycket att nämna om gårdagen. Som jag nämnde igår kom en del skurar under dagen och kvällen men det var mer uppehåll än regn. Man blev aldrig särskilt blöt och det är ju bra. Eller ja, åtminstone inte om man räknar bort svetten som rann när solen visade sej på eftermiddagen.
Var grymt stel i ryggen när jag kom hem igår. Vanligtvis släpper det rätt fort bara jag kommer hem, slår mej enr i soffan och äter lite men igår satt det i lite längre. Tre dagar på festival kräver sin tribut antar jag.
En annan sak som kan nämnas är att jag tyckte det var rätt skönt att man kunde betala med kort i baren, upptäckte nämligen när jag skulle beställa att jag hade en enda krona för lite i plånboken för att kunna köpa ett glas vin.
Kändisspaningar var det rätt dåligt med igår. När jag stod och tittade på Manic Street Preachers upptäckte jag dock efter en stund att jag stod bredvid Aftonbladets recensent Joacim Persson och, tror jag, festivalbloggare Sandra Wejbro, det var nog det närmsta någon sorts kändisspaning jag kom igår. Räknas det?
Dag tre är över
Som vanligt kommer en lite längre redogörelse för dagen imorgon. Imorrn ska jag dock iväg till festivalen lite senare än dom här tre första dagarna. Detta eftersom det helt enkelt inte är någto jag är särskitl sugen på att se förrän lite senare imorrn. Och eftersom jag ska iväg senare så kostar jag nog på mej att sova en timme längre imorgon bitti. Tror det kan vara en rätt bra grej faktiskt, man blri ju trots allt rätt sliten av att vara på festival hela dagarna och då behövs ju den vila man kan få. Och med det sagt säger jag god natt och på återseende imorgon.
Friday, July 08, 2011
Kan inte sitta här och slöa
Inför fredagens äventyr
Precis som igår har jag kopierat delar av det här inlägget från klubben blogg, mest för att jag inte orkar skriva nästan samma sak en gång till.
Ny dag och med det också dags för nya bravader. Kommer inleda dagen med att se Kajsa Grytt och sen rullar det på med Sator (inte riktigt min typ av musik egentligen men de leverar alltid live), Veronica Maggio, Those Dancing Days och Manic Street Preachers innan kvällen avslutas med The Ark som enlgit ryktet åker runt med en rent magnifik föreställning denna sommar. Ska bli intressant att se Veronica Maggio på en större scen och hur hon gör sig på en sådan jämfört med den mindre scen hon spelade på under inspelningen av P3 Sommarsession igår. Those Dancing Days ska också bli kul att se, framförallt blir det spännande att höra hur materialet från nya (utmärkta) skivan fungerar live. Rent spontant känns det som att nummer som exempelvis Fuckarias och Reaching Forward kan bli vad man brukar kalla för livebomber.
Gällande väder får vi hoppas att det blir bättre än igår. Prognoserna ser väl just nu inte toppen ut, fast slipper vi bara åska kan jag acceptera om det regnar en del (åskrisken är enligt EWP dessutom betydligt lägre idag än den var igår, då var den 7-8 på en tolvgradig skala, idag är den 3-4). Så låt oss hoppas att åskan håller sej borta.
Torsdagen på Putte i Parken
Hur var det nu då med gårdagens kändisspaningar? Såhär var det: Skådespelaren Figge Norling syntes i publiken på Peter Bjorn & John, Armand Mirpour gick förbi scenen på väg mot entrén precis innan Syket skulle börja, Promoe stod och tittade på Me and My Army och Kitty Jutbring och komikern Josefin Johansson dök upp i publiken på Bob Hund. På nämdna Bob Hund spelning var även en lokal hockeyspelare samt en av regionens mer välkända vänsterpartister (det är två olika personer alltså, det är bäst att vara tydlig). Kändes faktiskt en aning surrealistiskt att stå i närheten av den sistnämnde när Bob Hund spelade "Nu är det väl revolution på gång".
Tillbaka för denna kväll
Ungefär så. Gör väl som vanligt och blri mer detaljerad imorrn. Egentligen satte jag mej bara här för att kika på smhi:s radarbild för att se hur mycket det egentligen hade åskat i eftermiddags/kvälls. Jag är sjukt trött och ska sova nu.
Thursday, July 07, 2011
Inför torsdagen
Dags för puttetorsdagen alltså, och dessutom den av festivaldagarna som påförhand ser allra bäst ut programmässigt. Jag kommer inleda med att se Armand Mirpour, det kan nog bli en riktigt trevlig inledning på dagen. Sen får det nog bli P3 sommarsession innan det blir en liten lucka i programmet då man kan samla krafter inför kvällen. För sen kör det igång rejält. Från att Miss Li kliver upp på scenen vid sju är det något att se i stort sett hela tiden till dess att festivalområdet stänger för natten. Wombats klockan åtta (första dalenkonserten för mig i år), Peter Bjorn & John nio, Syket halv elva, Me and My Army halv tolv och så till sist Bob Hund halv ett. Blir med andra ord ett himla springande mellan scenerna under kvällen. Både Peter Bjorn & John, Syket och Bob Hund hör för övrigt till de akter jag ser fram mest mot att se under festivalen, så det känns som det kan bli en riktig kanonkväll.
Hoppas bara att publiken på Peter Bjorn & John inte enbart består av fjortisar som vill höra "vissellåten" utan att det finns åtminstone några som är mer initierade. På tal om Young Folks kan man för övrigt undra vem som får komma och gästa på den ikväll, sist jag såg PBJ var det sweet Annika Norlin, fast det lät det nog inte bli ikväll.
I skrivande stund ser det enligt SMHI:s prognos dessutom ut som att vädret kan bli rätt trevlgit idag också. Hoppas prognosen stämmer.
Nu har jag dock en del annat jag måste göra innan det är dags att gå så jag ska väl se till att ta tag i det. Får se om jag orkar skriva något här i natt (blir j uantagligen lite senare idag än igår), annars återkommer jag med en rapport imorgon.
Gårdagen typ
Nåväl, efter att ah druckit lite vin såg jag lite grann av Dan Hylander (det var rätt segt) innan jag gick och tittade på Alexis Weak. När han hade spelat färdigt såg jag slutet på Nationalteatern och sen blev det ett glas vin till. Den här gången dracks vinet i det mycket trevliga serveringsområdet Blå Lund (nyhet för i år) där man kunde sjunka ner i en mjuk fåtölj, luta sej bakåt och ta det lugnt. Fantastiskt trevligt och lite avskiljt och lugnt och sådär. Perfekt om man behöver vila lite mellan några konserter.
Sen tittade jag på Little Marbles innan det fick bli ett glas vin till. Stannade alltså kvar för att se Daniel Adams Ray (som överraskade positivt faktiskt). När han hade spelat färdigt var det dags att gå hem. Var liksom inte särskitl sugen på att se Kesha, den typen av musik är ju som bekant inte riktigt min grej.
Annat som kan noteras från gårdagen är att det kändes som att det var väldigt mycket kids bland besökarna, fast det brukar det ju vara så det var rätt väntat. Vädret var som sagt magnifikt. Tusan vet om inte volymen var högre på dom små scenerna är dom stora. Kan inte direkt säga att det blev någon kändisspaning igår, ett par hockeyspelare (på allsvensk nivå) och någon som kan ha varit Alexis Weaks gitarrist är nog det närmsta jag kommer.
Återkommer med ett inlägg om dagens planer om en liten stund.
Festival sliter
Tillbaka från Putteonsdagen
Kommer återkomma till hur denna dag varit imorgon förmiddag men det som kan sägas lite kort nu är att det som sagt varit en trevlig dag, att det blivit några glas vin under luckorna i programmet då man väntat på att något sevärt ska börja och att jag funderade på att kika in på nightshift (fd Wictoria) på vägen hem för att kolla in det Putte valt att lägga där, men hoppade över det eftersom jag var väldigt hungrig och ännu pissnödigare. En sak till dock, till nästa år borde dom byta så man får armbandet på höger arm istället för vänster. När man bär klocka på vänster arm (vilket ju en majoritet av alla som bär klocka gör) blir det liksom lite opraktiskt att ha armbandet där. Själv hade jag föredragit att få armbandet på höger arm men det gick inte, det skulle (av någon outgrundlig anledning) absolut sitta på vänster arm.
Men som sagt, jag återkommer med någon sorts redogörelse för dagen imorrn.
Wednesday, July 06, 2011
En del att göra innan jag går
Som framgår av tidigare inlägg är det en del luckor mellan dom sevärda grejerna idag, och det är inte sådär supermycket sevärda grejer idag heller. Men så är onsdagen festivalens klart svagaste dag i mina ögon. Blir betydligt bättre längre fram, exempelvis imorgon där det är en lucka på eftermiddagen men sen blir ett himla rännande mellan scenerna under kvällen (från klockan sju är det något att se i stort sett hela tiden), men morgondagen återkommer jag till imorgon (vill någon se mitt schema för hela festivalen så finns det för övrigt på Klubb Perfektion-bloggen).
Nåväl, eftersom jag som allra senast är hemma vid ett ikväll så lär jag nog återkomma när jag kommer hem. Annars blir det väl imorrn tänker jag.
Dom ringde igen
Inför första Puttedagen
Planerna för dagen är följande. Det börjar med Stefan Sundström klockan tre, sen blir det att ta det lugnt i ett par timmar innan det blir antingen Nationalteatern eller Alexis Weak vid sju. Kan inte riktigt bestämma mej för vilken av dom två jag ska se utan det bestämmer jag då, får gå på magkänsla och sånt liksom. Sen blir det lugnt i någon timme igen och sen blir det Little Marbles. Sen får vi se. Daniel Adams Ray spelar vid 23:30 men om jag orkar vänta på det (det blir minst 1,5 timmes väntan mellan Little Marbles och honom i så fall) beror nog på väder, humör, energi och så vidare. Om det exemeplvis regnar känner man sej ju inte så jäkla peppad på att bara dra runt och vänta liksom.
Imorgon är det dags
Hur som helst ska det bli väldigt trevligt med lite festival igen. Återkommer imorgon med hur planerna för dagen ser ut och allt sånt där.