Puh, klarade midnatt med några minuter till godo, men här kommer nu dom sista recensionerna för den här festivalsommaren.
Lördag 15/8Jenny WilsonJenny Wilson spelar på festivalens största scen vilket får den ganska självklara effekten att det inte på långa vägar blir lika intimt som senast jag såg henne (i teaterladan på Hultsfred). Att intimiteten är mindre påverkar även på så sätt att kärleken mellan Jenny och publiken inte märks och känns lika tydlig, när närheten går förlorad försvinner liksom mycket av den direkta och spontana kärleken och glädjen mellan artist och publik som fanns på Hultsfred.
Därmed inte sagt att det inte är en bra spelning, för det är det. Trots intimitetsförlusten fungerar Jenny och hennes band alldeles utmärkt på den stora scenen. Visst blir dramatiken och det teatraliska mindre effektfullt men samtidigt är det nog delvis just det dramatiska och teatraliska som gör att Jenny Wilson faktiskt fungerar så pass bra på en så pass stor scen.
I övrigt är konserten ganska lik Hultsfredsspelningen i låtval och vad som fungerar bäst och så vidare. Publiken är något mindre entusiastisk här men det är en ganska naturlig följd av den större scenen och den tidiga timmen (och regnet som börjar falla framemot slutet av konserten).
Betyg: 3
[ingenting]
Det här är bra men lite tråkigt. Det händer inte jättemycket utan bandet framför sina sånger och så är det inte så mycket mer med det. Visst finns det bra låtar här, och sångaren Christopher Sanders texter är många gånger riktigt bra men här får man lätt känslan att bandet varit uppe sent kvällen innan och är lite småtrötta.
I några låtar gästas man av Speedmarket Avenues Sibille Attar och det är också i dom låtarna det tänder till som mest. Annars är det som sagt lite småsegt både på scenen och hos publiken, något som till sannolikt är ett resultat av att många som sökt sej till tältet nog har gjort det mer för att komma undan regnet än för att se [ingenting].
Betyg: 2
Olle Ljungström
Efter konserten kan jag i mina anteckningar läsa ”Olle är Olle och Olle är underhållande”. Men Olle är inte bara underhållande utan Olle är också djupt älskad. Från det att han staplar in på scenen till dess att han staplar av den igen (Olle går med käpp, gissningsvis på grund av fotbrottet tidigare i år, därav staplandet) har han publiken i sin hand, en publik som villkorslöst ger av sin kärlek till artisten på scenen.
Olles mellansnack är naturligtvis briljanta, att återge dom här skulle inte göra dom rättvisa men bland annat skäller han, med glimten i ögat naturligtvis, ut någon i publiken som önskar en låt, han pratar om att han tycker om när det regnar i Göteborg och att ett antal kända göteborgare simmat i Göta älv. Allt naturligtvis levererat med Olles speciella, och väldigt roliga, humor.
Musiken är naturligtvis klanderfri (det är ju trots allt några av den svenskspråkiga popens största klassiker vi pratar om här) och framförandet är utmärkt. Visst är det lite skevt och trasigt emellanåt men det är ju så det ska vara, skevheten är en del av Olle Ljungström och hans musik.
Allra bäst blir det i min mening i Olleklassiker som ”En apa som liknar dig” och ”Norrländska präriens gudinna” samt i extranumren. Det tycks jag inte vara ensam om att tycka då det också är dessa låtar som publiken går igång allra mest på, även om det genom hela konserten märks att Olle är älskad av publiken.
Det är en nästan lite mysig konsert och när man lämnar tältet efteråt är man lite varmare om hjärtat än vad man var när man gick dit.
Betyg: 4
Florence Valentin
När Florence Valentin kliver på scenen inne i Linnétältet vräker regnet ner utanför. Det för med sej att det är riktigt trångt, riktigt varmt och riktigt svettigt i tältet. En miljö som passar Florence Valentin och deras musik bättre än hand i handske.
Stämningen blir också därefter. Från inledande ”Spring Ricco” till avslutande ”Pokerkväll i Vårby Gård” är det konstant party. Mer än så är egentligen inte nödvändigt att skriva om den här konserten, det är helt enkelt bara en stor fest från början till slut.
Det är en riktigt bra konsert och även om låtarna inte alltid når ända fram på skiva lyfts dom ett par nivåer i liveformatet.
Precis som vanligt är Love Antells mellansnack likt hans låttexter fyllda av ett glödande motstånd mot orättvisor och ett socialt patos med hjärtat till vänster. Även om man inte alltid håller med i allt han säger måste man ändå ge honom cred för den glöd han visar.
Betyg: 4
Amadou & Mariam
Det här svänger, absolut. Det är bra, svängigt och glädjefyllt så konsertens kvalitet går absolut inte att klaga. Visserligen har jag lite småsvårt för den här typen an etnoinspirerade grejer men som sagt, det svänger, även om kanske den där sista lilla extra laddningen saknas.
Eller jag vet inte om man egentligen ska kalla det här för etno, i grunden är det ju liksom västerländsk popmusik men tryckt genom ett afrikafilter. Stundtals känns det väl i ärlighetens namn som att det i mångt och mycket är västerlandets bild av hur afrikansk musik ska låta vi får höra, att det inte alls är så genuint afrikanskt som många i publiken tycks tro. På ett sätt känns det nästan lite äckligt att se alla som i någon form av förment fördomsfrihet står och dansar ”afrikansk” dans, alla som vill visa hur ”fördomsfria” och ”öppna för nya intryck” och så vidare. Ni vet vilken typ av människor jag menar. I själva verket kan det mycket väl vara dessa som är mest fördomsfulla av alla, jag har inte riktigt utrymme för att utveckla det resonemanget fullt ut här och nu men det känns som att många av dom medvetet eller undermedvetet tänker typ att ”det här är afrikanskt, åh så spännande och exotiskt det måste jag lyssna på för att visa hur öppen och fördomsfri jag är” och ”oj vad fördomsfri och öppen jag är som står här och dansar afrikansk dans”. Det känns på något sätt som att många av dessa tillskriver Amadou & Mariam och deras musik egenskaper bara för att dom råkar vara födda i Afrika, ni vet lite som myten om att svarta har rytmen i blodet och så vidare.
Och varför ska man dansa annorlunda till den här musiken än till annan musik bara för att dom som spelar den inte har europeiskt eller amerikanskt ursprung?
Nåväl, om man bortser från att jag stör mej på dom lite småfalskt fördomsfria och öppna yogatanterna så är det som sagt en bra konsert. Det är svängigt och dansat och det blir en trivsamt trevlig stämning bland publiken. Det finns en värme i det hela som är tilltalande (speciellt med tanke på att det precis slutat regna och är ganska kallt).
Dessutom har Amadou världens snyggaste gitarr ever. En guldgitarr.
Betyg: 3
My Bloody Valentine
Det må vara som att svära i kyrkan att säga det men det här är jättedåligt. Det är antagligen det sämsta jag sett på hela festivalsommaren (undantaget den halvminut jag råkade se av Deathstars när jag passerade den scenen på väg mot något annat på Putte).
Till att börja med är ljudet värdelöst, sången hörs inte alls. Visserligen är volymen hög (det ryktas om att bandet redan i förväg betalat böterna för överskridandet av högsta tillåtna ljudvolym för att få spela så högt dom vill) men det döljer inte svagheterna i detta, och framförallt döljer det inte den dåliga ljudmixen.
Konserten i sej är fruktansvärt tråkig. Om Lundell bara malde på så är det här minst två snäpp värre. Allt låter likadant och det, just det, maler bara på. Det är fruktansvärt introvert, bandet har ingen som helst publikkontakt bortsett från ett svagt ”thank you” efter ungefär en timme. Det kan förvisso finnas poänger med introverta spelningar och publikkontakt är naturligtvis inget måste (ta Fever Ray som ett exempel) men här lyckas man inte få till det. Det känns liksom som att man mest står och spelar för sej själva och inte för publiken.
Förvisso är det ganska suggestivt men ändå, trist. Väldigt trist. Stundtals är det bara en väg av oljud. Avslutningen är väl i och för sej ganska mäktig med uppemot 15-20 minuters skrapande oljud och massa blinkande lampor, då får man lite känslan av undergångsstämning. Men det är ändå inte bra liksom.
Ett par gånger kan man höra en antydan till något men nej, det här är inte bra.
Betyg: 1
Lily Allen
Det här är väl kanske inte jättebra egentligen, men det är underhållande och ibland är det allt som behövs.
Publiken verkar förtjust i fröken Allen och hennes ibland ganska lättviktiga men ändå ofta småroliga poplåtar. Hitsen, och då kanske framförallt gamla ”Smile” och senaste albumets ”Fuck You”, är naturligtvis vad som är allra populärast och det är onekligen underhållande små bagateller. Men även konsertens lite lugnare partier tas emot väl. Personligen tycker jag dock det blir bäst i extranumren när en röjig version av Britneys ”Womanizer” fyras av.
Men överlag är det som sagt en underhållande spelning och Lily själv gör väl ungefär vad man kunde förvänta sej. Imponerande dock hur hon lyckas dansa så som hon gör i dom klackarna.
Betyg: 3
