Fan!

Björklöven - Bofors 3-1 (1-0, 0-0, 2-1)

Hade väl i ärlighetens namn räknat med förlust idag, så även om det är surt känns det inte helt miserabelt och hopplöst. Av de kommentarer jag sett verkar dock BIK ha blivit snudd på bortdömda. Det är ju i så fall jäkligt trist. Fast inte oväntat med tanke på vem som dömde. Å andra sidan bör man göra mer än ett mål på 30 skott, och i så fall hade det blivit poäng (trean kom i öppen kasse) så det jämnar väl kanske ut sig. Hur som helst, bra att Västervik slog Troja, då ökade inte avståndet upp till strecket utan det ligger kvar på fem poäng.
Tre hemmamatcher på raken som väntar härnäst, närmast just Troja på lördag. Viktig match det. Förlust och det kan vara så mycket som åtta poäng upp till säker mark, seger och det kan vara så lite som två. Så resultatet där kan mycket väl avgöra hur det går i slutändan. Men som sagt, tre hemmamatcher. Två av dem mot lag vi tampas med i tabellens nederdel. Segrar i de två och så åtminstone någon poäng mot Modo däremellan så ser det ändå ganska bra ut. Nio poäng på de tre matcherna så bör vi ha kravlat oss ovanför det där satans strecket. Fast så långt ska vi inte tänka. Nu är det först och främst matchen på lördag vi fokuserar på. Allting annat får vi ta efter det.

Till sist, en smula oroande att kedjan med Abols och Forsberg gått poänglös från två raka matcher nu. De skulle behöva komma igång igen, inte minst i PP. Får hoppas att det lossnar för dem på lördag. Vore så gött att få tvåla dit jävla Troja riktigt rejält.

Sitta av tid

Ingen särskild dag egentligen. Var på Manpower en sväng, och sedan har eftermiddagen och kvällen liksom flutit på. Att knalla iväg till storängen tre gånger i veckan känns väl för övrigt som rätt mycket slöseri med tid. Det sliter isär veckorna på sätt och vis, och trots att syftet är att öka chanserna till jobb upplever jag mest att det gör så jag inte hinner söka jobb i den utsträckning jag egentligen vill/borde. Åtminstone de tillfällen som på schemat benämns som "eget arbete" eller liknande borde gå att ersätta med hemarbete. Det vore mycket effektivare användning av tiden. Dels för att det tar en halvtimme åt vardera hållet bara för att ta sig dit (mer om man räknar in tiden för att göra sig klar osv.), men mest för att det nio gånger av tio mest blir att sitta av tiden vid de tillfällena. Mitt jobbsökande arbetar jag liksom bäst på här hemma där jag kan sitta i lugn och ro vid min egen dator med alla de dokument jag behöver tillgängliga. Jag menar, varför ska jag sitta där och leta efter annonser eller kontaktuppgifter eller potentiella arbetsgivare när jag gör det hellre och bättre hemma? Ska nog ta upp det med dem nästa gång jag har individuellt samtal, för det borde rimligtvis gå att resonera om. Att bara sitt där för sakens skull känns, som sagt, tämligen meningslöst.

Snöat har det gjort

Hade lite småtråkigt i lördags kväll så jag agerade på ett spontant infall och knallade ut och tog ett par öl. Därav var jag rätt trött och sliten igår, så imorse kostade jag på mig att kliva upp en timme senare än vanligt. Det var skönt. En liten sovmorgon då och då är inte att förakta.
Resten av dagen har sedan förflutit utan större överraskningar. En sväng ner på stan för att uträtta lite ärenden, såg om Försök inte med mej (1946) som visades som matiné, läste lite i senaste numret av Filter. En ganska typisk måndag således. Och min vana trogen var jag naturligtvis på väg att nicka till när jag tittade på Vetenskapens värld. Förstår inte vad det är med Vetenskapens värld som gör att jag nästan alltid somnar eller nästan somnar när jag tittar på det, trots att jag tycker att det är intressant. Det måste sitta i huvudet på något sätt. Ytterst mystifikt.

Och det är själva satan vad BIK:s bottenkonkurrenter ska hålla på och plocka poäng hela tiden. Tre raka vinster (fem av de sex senaste) tycker man ju borde synas i tabellen men icke. För då går lagen precis framför och envisas med att plocka poäng lite här och där. Kan ju inte direkt påstås att vi har något vidare flyt och medstuds. Över två poäng per match senaste sex matcherna och ändå sist i serien med fem pinnar upp till säker mark, har det överhuvudtaget hänt förut?

Härligt!

Bofors - Södertälje 2-0 (0-0, 0-0, 2-0)

Kanske inte den vackraste av segrar, men det är ju poängen som är det viktiga och en arbetsseger ger lika många poäng som en total utspelning. Det ska väl dock i ärlighetens namn erkännas att Södertälje under matchens första halva, framförallt första halvan av andra perioden, hade det mesta av spelet och flera gånger fick ner spelet i BIK:s zon under förhållandevis långa sekvenser. BIK försvarade sig dock bra och lyckades oftast hålla dem på utsidan, och särskilt vassa chanser fick de inte. I tredje tog dock BIK tag i taktpinnen lite mer och efter 1-0 var det egentligen inte mycket att snacka om. Södertälje försökte och de hade väl ett par längre anfall och ett par situationer där en snedstuds hade kunnat ställa till med något, men på det hela taget kom de liksom ingenstans. BIK spelade utmärkt i försvaret, och hade ett grymt penalty kill när de åkte på en utvisning ungefär halvvägs in i perioden. När SSK sedan drog på sig ett par utvisningar i slutminuterna kändes det klart, och när de chansade med att plocka målvakten kunde Daggen slå in spiken i kistan.
Mest beröm idag ska dock Olle Eriksson Ek ha. Han gjorde en grymt bra match i målet. Igen får man väl nästan säga. Han har varit riktigt bra sedan han kom in. Om det blir som det sägs att han ska lånas ut till allsvenskan över hela nästa säsong ser jag mer än gärna honom i BIK-tröjan då. Tänker att han och Jidskog kan få fortsatt förtroende som målvaktspar, och så ser jag gärna att man skriver ett nytt tvåårskontrakt med Frykholm där han första året lånas ut och får utvecklas med mycket speltid i ettan, för att säsongen därefter komma tillbaka och kliva in i allsvenskan. Fast det hänger ju såklart på att BIK klarar sig kvar (och uppfyller villkoren för elitlicensen för den delen).
På tal om det förresten, i skrivande stund bara två poäng upp till strecket. Visserligen med en match mer spelad, men ändå. Fortsätter det i den här riktningen ligger skägget helt klart risigt till.

Tjoho!

Södertälje - Bofors 3-4 förl. (0-2, 2-0, 1-1, 0-1)

Gött med seger. Dock kan man väl tycka att det är rätt klantigt att tappa 2-0 (hur många sådana ledningar har egentligen BIK tappat den här säsongen?) till underläge och att få kvittering i slutminuten. Men två poäng är två poäng, och en seger är alltid en seger. Det är hvuudsaken. Och bara fem poäng upp till strecket nu. Skägget jag lovade raka av om vi klara oss kvar utan kval börjar leva farligt.

För övrigt verkar BIK ha varit riktigt vassa med en man mer ikväll. Kvitterat bara sekunder efter utplockad målvakt, och sedan avgöra i förlängningen i sitt enda PP för kvällen. Med den effektiviteten var det ju synd att BIK inte fick lite fler utvisningar med sig under ordinarie tid.

Whatever

Typ tvättat och så. Det mesta har gått bra. Fast när jag hade tänkt köpa en pain au chocolat till lunch hade de inga på affärn. Det var ju en motgång. Fast inte så stor, för jag köpte en croissant istället. Äter man en färsk, lagom frasig croissant till lunch är det svårt att klaga. Hur som helst ska jag upp tidigt imorgon också. Det kan man ju däremot klaga på. För att jag ska ut till storängen. Av någon anledning har de lagt det på en fredag. Osoft gjort tycker jag som generellt ogillar att ha saker inplanerade på fredagar. Men det får väl gå antar jag.
På tal om något helt annat skickade jag iväg betalningen för telefonen idag. Bestämde mig för att betala hela beloppet på en gång istället för att hålla på och betala av. Skönt att bli av med det liksom, och pegar till det fick jag ju när jag fyllde år i höstas så det var ju inte heller något hinder. Oklart för övrigt varför jag beställde den på avbetalning till att börja med. Det gick nog av bara farten tror jag.
Lönehelg stundar. Då kanske man skulle ta och slänga in en lottorad eller två. Den där drömvinsten hade ju inte varit helt fel.

Seger!

Bofors - Västervik 2-1 (0-0, 2-1, 0-0)

Ingen särskilt bra match av BIK. Ingen särskilt bra hockeymatch överhuvudtaget faktiskt. Men det blev tre poäng, och det är faktiskt allt som spelar någon roll.
Synd bara att skit-Troja lyckades snubbla sig till en seger också. Alltid är det något jävel.

En gnutta livet

Ingen särskild dag egentligen. Läskväll. Min csn-skuld påminner om första raderna i Kents Taxmannen. Jävla Vita Hästen lyckades såklart gå och vinna. Alltså, kan inte de där lagen som ligger precis före BIK i tabellen börja förlora ett gäng matcher på rad snart? Nu snöar det. Fast det ska ju bli plusgrader och skit så det känns lite onödigt. Plusgrader överhuvudtaget känns rätt onödigt vid den här årstiden. Och vad hände egentligen med de där 15-20 minusgraderna som vi var lovade i helgen som gick? Här omkring hade vi typ fyra. Skulle inte tacka nej till istid. Ädelost!

Poppe

Tittade på matinén Som fallen från skyarna (1943), som för övrigt också gått under namnet Professor Poppes prilliga prillerier, i eftermiddags. Alltså jag förstår varför den fick ett plus i betyg i tidningen, men likväl var den både rolig och underhållande så jag tyckte att den var ganska toppen.

I övrigt har jag ägnat dagen åt läsning, lyssna på ett Snedtänk-avsnitt från i höstas, och ja, ungefär det. En promenad också är klart. Fast det gjorde jag samtidigt som jag lyssnade på Snedtänkt. Tidseffektivt.

Inga större ovanligheter

På det hela taget en ganska vanlig söndag (av någon anledning känns det som att jag skrivit det meningen förut). En handlingsrunda, lite läsning och så middag nere hos morsan och farsan. Är väl på ett ungefär så de flesta söndagar sett ut de sista åren.
Just idag är jag väl dock en smula orolig över far min. Han har troligtvis åkt på öroninflammation, och det är ju inte helt bra som vuxen. Fast som den medelålders man han är har han naturligtvis varken sökt vård eller ens pratat med vården om det. Han kunde ju åtminstone ha slagit en signal till sjukvårdsupplysningen och hört sig för vad de tror. Särskilt som han tydligen varit ovanligt trött och sovit väldigt mycket under helgen. Då kan det ju liksom vara läge att fatta att det kan vara idé på att höra av sig till vårdcentralen så att man om nödvändigt kan få lämplig behandling innan det uppstår eventuella komplikationer. Både jag och morsan har varit på honom om att han borde kontakta vården, så vi får väl se vad som händer. Förstår inte vad det är med män i den där generationen och deras motvilja mot att ens kontakta sjukvården.

Under veckan som kommer ser det inte ut att vara något särskilt i kalendern. BIK spelar några viktiga matcher, jag har en tvättid. Det är väl ungefär det. Men man vet ju aldrig, det kan ju dyka upp något spännande som man ännu inte vet om.

Skit!

Leksand - Bofors 2-0 (0-0, 1-0, 1-0)

Det var väl inte så oväntat. Hade nog närmast kalkylerat med förlust idag. Vad jag förstått gjorde dock BIK en bra insats men var för ineffektiva, så alltid något antar jag. Det som är synd är bara att övriga resultat den här omgången inte alls gått vår väg, utan övriga bottenkonkurrenter lyckades gå och vinna. Det gör att luckan uppåt är stor trots att BIK, kvällens match undantaget, plockat en del poäng på slutet. Vore förnämligt om åtminstone något (eller helst ett par) av de där lagen kunde hamna i en djup svacka snart.

PS. Skickade iväg ansökan till det där jobbet jag ringde om igår i eftermiddags. Tror inte jag kommer få jobbet. Tyckte inte att jag fick till det personliga brevet riktigt. Inte riktigt rätt schvung i varken formuleringarna eller tonen eller budskapet. Men det är väl som det är. Kan ju inte bli värre än att jag får ett nej tack, och det har jag ju fått förut.

Fyrkantiga regeltolkningar

Fick ett brev från Försäkringskassan. Tydligen hade jag råkat ansöka om ersättning för 1/12 två gånger. Nu ville de ha en förklaring på varför. Visst att de har regler att följa och det är väl bra att de går efter reglerna men alltså kom igen. När det är en dag precis vid ett månadsskifte är det ju fett jävla uppenbart att det är ett misstag. Jag visste inte ens att jag lämnat dubbel försäkran för den dagen. Antar att det har gått till så att när jag lämnade försäkran för november gjorde jag det fram till 1/12, och när jag sedan lämnade försäkran för december hade jag inte en tanke på det utan fyllde i perioden 1/12-31/12. Det kan jag nog tycka att FK kunde förstått och bara strukit den dagen utan att hålla på att skicka ut ett brev och att jag ska behöva ringa dit och informera om varför jag klickat i den dagen två gånger. Borde kanske skriva ett brev till dem om att jag godkänner att de gör så om det skulle hända igen, så har de det skriftligt.
Nu var det ju som tur var ganska lättlöst den här gången, jag behövde bara ringa och säga att det blivit ett misstag men ändå. Den där typen av fyrkantigt regelrunkande har jag svårt för. Ibland önskar man att även myndigheter kunde tänkte lite själva och emellanåt använda sitt eget omdöme.

På tal om att ringa slog jag även en signal till en arbetsgivare i eftermiddags. Just att ringa och att ta personlig kontakt med arbetsgivare är något jag har som målsättning att förbättra, och nu var det en utannonserad tjänst jag var lite nyfiken på att veta mer om så då tyckte jag att det kunde vara läge. Jag tror att det gick ganska bra, jag gjorde åtminstone inte bort mig fullkomligt. Sedan känner man ju alltid i efterhand att man kanske kunde sagt något mer/annat eller lagt upp samtalet på ett annat sätt eller så, men utifrån det ärende jag hade (att etablera en kontakt, få veta mer om tjänsten och påvisa mitt intresse) tycker jag ändå att jag åtminstone på ett ungefär fick fram det jag ville. Sedan får jag väl ta resten i de ansökningshandlingar jag skickar in.

På spåret gick helt okej ikväll för övrigt. 40 poäng. Klart godkänt med tanke på att jag bommade listan och var rätt lost på frågorna på första resmålet. Musikfrågan undantaget tog jag bara två poäng på de frågorna.

För lite ost

Har egentligen inte hänt något av större betydelse i dag. Inte mer än att jag borde haft mer ost i pastasåsen jag rörde ihop. Fast då har jag ju å andra sidan kvar lite himla god ost till någon annan dag istället, så det jämnar väl ut sig antar jag.

Tror att vi säger så tills vidare.

Vandrande indieklyscha

Utöver svängen till Manpower på eftermiddagen har jag haft en lugn dag. Har lyssnat på kent. Och druckit rödvin. Jag är en vandrande indieklyscha.

Yay!

Oskarshamn - Bofors 4-5 förl. (3-2, 1-1, 0-1, 0-1)

Två poäng. Gött det. Bortasegrar mot Oskarshamn är man inte direkt bortskämd med.

Trimning

Fick ett ryck och trimmade ner skägget i dag. Har låtit det växa här under hösten och vintern så det kanske var dags. Tyckte i och för sig att det på det stora hela var rätt snyggt (tycker generellt att jag ser bättre ut med ett lite större skägg) men det började bli lite bångstyrigt och ojämnt så ja. Gick dock inte riktigt enligt plan. Efter att ha dragit några drag med trimmern tog batteriet slut. Så då var det bara att sätta den på laddning och vänta några timmar. Hade batteriet varit dött redan när jag skulle börja hade jag nog skjutit upp hela projektet, men det gick ju inte när jag redan hade hunnit börja.
Fett ovant att se sig själv i spegeln nu förresten. Jag är inte barhakad men skägget är betydligt kortare så plötsligt har ansiktet fått en helt annan form. Brukar ta några dagar att vänja sig. Jävlar då vad ovant det blir om BIK klarar sig kvar utan kval så jag får raka av mig alltihop för första gången sedan sommaren 2010. Då vete sjutton om jag ens skulle känna igen mig själv. Vore exempelvis väldigt konstigt att se överläppen för första gången på nästan åtta år.

Imorgon ska det tydligen blåsa och snöa blötsnö. Då ska jag iväg till Manpower på eftermiddagen. Dit är det en nätt promenad på en dryg halvtimme vid normalt väder. Misstänker att det kan bli klart oskönt att promenera dit imorgon. Nästan så jag får överväga att höra om jag kan låna farmors bil om det skulle vara sådant dretväder det pratas om att det ska bli. Eller se över möjligheten att åka buss.

Julat av

Lugn dag på det stora hela. Har julat av lägenheten. Traditionsenligt får man väl säga. Lika traditionsenligt släckte jag ljusslingan och elljusstaken vid midnatt. Gjorde det rentav till en liten ceremoni och tog en pepparkaka och en julmust vid fem i tolv, och slog på ett passande stycke som tog slut precis vid midnatt och vid vars sista ton jag tryckte på släckknappen. Överdrivet ja, men lite ceremonier är ju alltid trevligt.

Men nu är allt alltså nerplockat och inlagt i skåpen, och med det är således julen officiellt och på alla sätt och vis helt över för den här gången. Tråkigt nog.
Fast det är klart..., det är ju bara lite drygt tio månader så får man börja plocka fram det igen. Blir spännande att se om det blir här eller någon annanstans. Tio månader, i ett större perspektiv är det ingen tid alls, men ack så mycket som kommer hinna hända. Nu, exempelvis, ska jag läsa en text av Kalle Lind.

Gött!

Bofors - Timrå 4-3 (2-1, 2-1, 0-1)

Bra match av BIK! Första perioden riktigt bra, andra likaså, tredje blev väl sedan lite som man kunde vänta sig. Timrå jagade på för en kvittering medan BIK mest fick försvara sig, vilket de överlag gjorde bra. Blev lite väl spännande på slutet, det var BIK:s match och de kunde gott ha vunnit med ett par, tre måls marginal, men de redde ju ut det som väl var. Stärkande seger för framtiden i det att det både blev utdelning framåt (bara någon tiondels procent under 20 i effektivitet, sådana siffror är vi inte direkt bortskämda med i år) och att ledningen lyckades försvaras. Lite frustrerande dock att BIK inte spelat såhär tidigare under säsongen, hade de gjort det redan från början hade vi legat betydligt högre upp i tabellen. Dock, lyckas de konservera det här spelet finns trots allt fortfarande en liten chans att undvika kval och framförallt: spelar de såhär ska det mycket till för att lagen underifrån ska kunna hota på allvar i en kvalserie.
Så ja, det finns mycket positivt att ta med sig för fortsättningen från den här matchen. Skönt med tre friska poäng in på kontot.

Möte med mera

Hade möte med Arbetsförmedlingen idag. Det gick bra. Fick kanske inte ut exakt det jag helst hade velat (läs: att ha självständigt arbete som aktivitet en tid framöver), men det var ett bra möte och det kändes som att vi förstod varandra ganska bra. Sedan är jag, med tanke på alla skräckhistorier man hört, glad att jag har en bra arbetsförmedlare som faktiskt lyssnar och som går att resonera med. Sånt är faktiskt väldigt värdefullt.
Resultatet blev väl dock inte helt oväntat att jag kommer fortsätta med  aktivitet hos Manpower ännu en tid. I huvudsak för att jag måste ha en aktivitet för att även fortsättningsvis kunna få ersättning. Men jag fick ändå med mig en del bra grejer från mötet, och en del bra tips och råd och saker att tänka på. Kan inte gå in i detalj men ja, bra möte helt enkelt.

Sedan telefonintervju om en inte jobbrelaterad grej på eftermiddagen. En steg i en annan sorts process kan man säga. Det gick nog också ganska bra. Fast det är med det som med jobbintervjuer, man kommer alltid på snygga formuleringar och smarta saker man borde sagt i efterhand. Vad jag förstod kommer den processen dock fortsätta oavsett och jag kommer få möjlighet att komplettera om jag önskar. Ska bli spännande att se vad som händer där. Det är en bit utanför min bekvämlighetszon, särskilt som vissa frågor är sådant jag vanligtvis föredrar att till största delen hålla för mig själv men som för sammanhanget är nödvändiga att svara på, men jag tror ju på att gå utanför bekvämlighetszonen och att därigenom utvecklas genom utmaningar och erfarenheter. Men som sagt, spännande.

Övriga dagen har jag ägnat åt att läsa och lite så. Kollat på Antikrundan. Haft det ganska lugnt sådär faktiskt.

Såg förresten att BIK lånat in Olle Eriksson Ek och ska skicka iväg Frykholm på lån. Det förstår jag ärligt talat inte riktigt varför. Tycker det känns lite desperat (det är ändå back up-målvakten vi pratar om) och som att (delar av) ledningen mest vill visa handlingskraft. Är det inga superspetsnyförvärv som kliver in tycker jag nog att man borde ge spelartruppen lugn och ro att verkligen förbereda sig inför det helvetiska ödeskval som sannolikt väntar om ett par månader. Tror att det vore bäst att börja förbereda sig för det både mentalt och spelmässigt redan nu, så kan man kliva in väl förberedd i en eventuell kvalserie.
Sedan ska tilläggas att Eriksson Ek är en kille jag gärna ser på säsongslån nästa säsong (om vi klarar oss kvar...), för det är en stor talang och jag tänkte redan när han var fenomenal i tv-pucken för några år sedan att gärna skulle se honom i BIK-tröjan. Men att plocka in honom nu och skapa mer oreda i truppen än det redan är, det känns lite märkligt. Konstigt vald tidpunkt liksom. Man får, som sagt, lite en känsla  av att vissa i ledningen mest vill visa sponsorer att "titta, vi gör något".

Pinsamt

AIK - Bofors 4-0 (1-0, 0-0, 3-0)

Pinsam nedvikning i sista minuten (även om det må vara hänt att ett av målen kom på straff, ett annat i öppen kasse och det tredje i PP i slutminuterna). Nollade för andra matchen i rad. Uselt!

Dock: Känns ju fett jävla orimligt att AIK bara fick en enda utvisning på hela matchen.

Den var den nionde januari det

Så möte hos Manpower idag. Andra lokaler, eftermiddag istället för förmiddag. Och plöstligt kändes det mer strukturerat och uppstyrt än tidigare. Återstår att se om det håller i sig eller om det bara verkade så i dag. Dock högst oklart om jag kommer vara där längre än till nästa vecka. Ska träffa arbetsförmedlingen senare i veckan för att utvärdera, diskutera framtiden och se över en del alternativ. Så vi får se vad som händer.

På tal om jobbsökarbiten förresten så dök det igår upp ett mail med en länk till färdighets- och personlighetstest angående ett jobb jag sökt. Det borde ju rimligtvis betyda att jag tagit mig förbi det första urvalet. Det är ju kul.
Angående själva testerna så tyckte jag att jag presterade sådär på färdighetstestet (ett klassiskt 'vilken symbol kommer härnäst'-test), men när jag fick resultatet låg jag i den bäst presterande gruppen. Oklart om det tyder på att jag är självkritisk med höga krav på mig själv eller att andra inte haft sin bästa dag när de svarat på uppgifterna. Personlighetstester är ju sedan vad de är. Kändes som det stämde bra i de stora dragen, men sedan finns ju alltid detaljer att diskutera. Om det sedan var ett "bra" resultat återstår att se, det beror ju på vad de letar efter, tittar på och lägger vikt vid.

I och med att jag var på Manpower under eftermiddagen har jag inte hunnit göra så värst mycket annat idag. När det ligger vid den tiden blir det ju lite att det inte är någon större idé att börja med något när man kommer hem, för man behöver ändå göra mat och så alldeles strax.

Haha, ni kommer förresten ihåg att jag råkade skicka iväg en ansökan till ett icke jobbrelaterat sammanhang för ett tag sedan? Well, de hörde av sig idag. Så på torsdag kommer jag bli uppring för en telefonintervju med dem. Haha, jösses. Det får vi väl se vad det blir av det.

Skitrövpissarselhelvetesjävel!

Bofors - Tingsryd 0-2 (0-1, 0-0, 0-1)

Dåligt. Fruktansvärt tråkig match dessutom. Helt okej försvarsspel av BIK men alltså, de har ju inget anfallsspel överhuvudtaget. Tror inte de skapande en enda riktigt het chans på hela matchen. Och vad är vitsen med att ha en bra defensiv om man är så svag framåt att det räcker för motståndaren att göra ett mål för att vinna?
Nä, jag är ganska säker på att det blir negativt kval nu. Här gick tåget. Som jag skrev på Twitter tidigare: klarar vi oss kvar utan kval så rakar jag av mig skägget. Det är väl bara att hoppas att jag går här med len och bar haka framåt mars.

Tutande sammanträffande

En ganska lugn, vanlig söndag på det hela taget. Men intressant detalj: satt och kikade igenom en del gamla blogginlägg igår och såg att jag natten till motsvarande söndag förra året blivit väckt av att en bil började tuta ute på gården. Natten till idag blev jag väckt av att ett extremt högljutt billarm av tutmodell gick igång. Spännande sammanträffande ändå.

Annars är jag fortsatt snuvig, vilket jag håller stången medelst nässpray. Måste ha varit fett jobbigt att vara förkyld förr i tiden, innan sådant som nässpray, halstabletter och febernedsättande var uppfunnet. Är ju jobbigt nog att vara förkyld idag, trots att vi har alla de hjälpmedlen. Och pappersnäsdukar, för den delen.

Och France Gall gick och dog också. Brukar inte bry mig särskilt mycket om kändisdödsfall, folk dör liksom, men det tyckte jag faktiskt var tråkigt. Jag har ju en liten faiblesse för franskt 60-tal och i mångt och mycket var France Gall en stor anledning till att jag gled in på det spåret. Och när jag blir ombedd att välja ut en låt som världens bästa poplåt, då brukar jag faktiskt säga Poupée de cire, poupée de son.
Men vad sjutton, vi tar och kör den. I den version jag först föll för:

Årets första lördag

Fortfarande sjuk. Nu dock mest snuvig och lite hosta. Töligt nog, men aja det går ju åt rätt håll åtminstone.

Dagen har annars varit lugn. Man vill ju inte göra för mycket när inte är helt kurant. Bättre då att vila sig i form liksom. Men en ska som kan nämnas är att jag åt upp de sista små bitarna av julskinka jag hade i kylen. Tog med mig några skivor från morsan och farsan efter att jag "flyttade ut" efter min julvistelse där, och idag tog alltså det sista slut. Sorgligt och vemodigt på sitt sätt. Ännu ett tecken på att julen närmar sig sitt obönhörliga säsongsslut.

Och på grund av förkylningen eller vad det är blev det alltså ingen trettonhelgsutgång i år. Synd det, för det var jäkligt roligt i fjol. Men oavsett var jag råkar bo då får jag väl se till att vara här över trettonhelgen nästa år så får vi ta det då. Eftersom datumen förskjuts en veckodag varje år borde det för övrigt vara ett år sedan idag vi var ute förra året. Käkade på Rockbar, gick ner och kollade läget på Allstar och sedan gick tillbaka till Rockbar och kollade på killen som lirade blues. Bra kväll. Första gången vi var på Rockbar för övrigt. Och imorgon borde det då vara ett år sedan jag på grund av bakfylla och annat åtminstone delvis tappade den positiva känsla jag då haft under årets allra första vecka. Oklart varför jag lagt just det på minnet.

Hur som helst. Det är lördagkväll, jag är snuvig och till veckan har jag ett möte hos  arbetsförmedlingen. Ska prata framtid. Det ni.

Meddelande från en stackars sjukling

Har visst gått och blivit lite sjuk igen. Eller ja, har väl varit det ett par dagar men har inte haft tid att skriva om det förrän nu (även om det nämndes helt kort framåt slutet av 2017-summeringen). Började känna lite i halsen härom kvällen och sedan dess har jag haft halsont. Rätt rejält halsont faktiskt. Är två nätter i rad nu som jag mer eller mindre vaknat av det frampå tidiga morgonkvisten. Nu har jag väl dock känt under kvällen att det nog börjar på att gå över, så nu räknar jag med att snuvan kommer börja smyga sig på. Det är ju ungefär så mönstret brukar se ut.
Fanns annars planer på att jag och en kompis skulle göra som i fjol och gå ut och käka nu under trettonhelgen, men det fick jag ju ställa in. Får väl se lite hur jag mår imorgon, men det ska nog mycket till för att jag ska känna mig kry nog för en utgång.
Hoppas hur som helst på ett relativt snabbt tillfrisknande. Mest eftersom det är träligt att vara sjuk. Men tills dess får jag väl köra med den gamla vanliga kombon av strepsils och nässpray efter behov, och kanske en och annan alvedon om det skulle behövas.

Ett problem med att bli sjuk just nu är annars julmustsäsongen. Har ganska mycket must kvar, ungefär en halv back plus tre av systemets finmust. Det vill jag ju hinna dricka upp före tjugondedag Knut, för då är ju julen officiellt slut och därmed även julmustsäsongen (jag är ju en smula anal med det där och dricker bara julmust från första december till Knut). Men julmust och halsont (eller förkylning överlag, men framförallt halsont) är ju ingen höjdarkombination om man säger så. Så ja, det kan ju bli lite körigt att hinna dricka upp allt när det nu försvinner flera dagar. Får lösa det på något sätt. Om det kniper kanske jag kan låta sjukdom passera som särskilda omständigheter som låter mig förlänga säsongen med så många dagar jag varit sjuk. Vi får se. Kanske gör jag det enkelt för mig och sparar några flaskor till nästa jul. Det är ju också en lösning.

Satte annars säsongsbästa i På spåret ikväll. 42 poäng. Det får man vara nöjd med.

2017, en summering

2017 har varit ett år av tja, jag skulle nästan vilja säga att det på många sätt varit som en bergochdalbana. Det började bra. Jag vill minnas att jag på nyårsdagen var på strålande humör, och den goa känslan höll i sig den första veckan av det nya året. Sedan dök en del nojor och demoner upp och präglade stora delar av vintern och våren. Jag kämpade med att lägga hela historien om hon i huset mittemot bakom mig, men påmindes ständigt om det av att mer eller mindre dagligen se henne ute på gården. Ibland fick det fantasin att skena, andra gånger var det mest bara nedslående.

I slutet av februari tog jag med mig en kompis och åkte på återbesök i Kalmar. Det blev ett välkommet avbrott i vardagen. Jag behövde komma bort ett tag, tänka på annat. De där dagarna i Kalmar blev en jävligt bra helg. Middagen på Tullhuset, festandet, återseendet av bekanta, promenaderna runt stan som väckte minnen, tankar, funderingar, kustluften, den första lätta doften av vår, ni vet den där allra första när våren ännu inte känns tung och jobbig och påträngande ljus. Då våren ännu bär det löfte om att vara härlig som strax kommer brytas men som man just då inte låtsas om. De där dagarna då man för första gången kan lämna vinterkängorna hemma och dra på sig de lätta vårskorna.
Tillbaka i Karlskoga var det dock ännu vinter, och det kändes ganska skönt att man trots vädret och väglaget när vi lämnade Kalmar tagit på sig kängorna istället för de tunna lågskorna.

Några veckor tidigare hade jag dragit på mig en överansträngning i ena hälsenan. Exakt hur är ett mysterium, men plötsligt en kväll när vi var på väg ner till puben började det göra ont i hälen. Det satt kvar även nästa dag, och blev under de närmast följande dagarna egentligen bara värre. Jag kunde knappt gå, utan det kändes mer som att jag haltade fram. Av en sjukgymnast fick jag rådet att börja stretcha. Jag vet inte om det var stretchingen, att vårskorna har en antydan till klack eller att jag investerat i en tub Voltaren före resan, men väl i Kalmar kändes det mycket bättre. Jag kunde gå mina efterlängtade promenader i mina gamla kvarter utan att plågas av hälen, jag kunde dansa mig genom kvällen på Popidyll utan smärta. Det skulle ännu dröja länge innan det blev helt bra, det vet jag i ärlighetens namn inte säkert om det fortfarande blivit, men det var det första tecknet på förbättring. Därefter kunde jag gå ut utan att det kändes som att jag stapplade fram eller att varje steg var en plåga. Jag stretchar fortfarande före och efter promenader, och ännu smörjer jag in hälen med Voltaren om jag ska ut någonstans där jag kommer behöva stå och/eller gå mycket. Det senare är av allt att döma inte nödvändigt, men jag gör det ändå som en säkerhetsåtgärd. Åtminstone tills tuben tar slut. Stretchingen kommer jag dock fortsätta med. Den har blivit en del av mina rutin, och slarvar jag dröjer det inte innan hälen känns en smula stel.

Några dagar efter skadan i hälsenan var vi på jazzklubben och såg Filip Jers spela munspel ackompanjerad av resten av sin kvartett. Jag var som vanligt yngst och vi sänkte medelåldern tämligen rejält. Det var en grym spelning. När vi lämnade Kupolen den kvällen visste vi ännu inte varken att det skulle bli sista gången vi var på jazzklubben eller att vi några månader senare åter skulle se livemusik och dricka öl i den ärevördiga gamla lokalen. Jazzklubben meddelade lika sorgligt som oväntat att de lägger ner, och Kupolen skulle vi återvända till under sommaren. Det återkommer jag till längre fram.

Mars och större delen av April har jag inga direkta minnen av. BIK gjorde sin bästa vår om inte någonsin så åtminstone på många år. Krönte säsongen med SHL-kval mot Rögle. En serie matcher där de inte alls var chanslösa och lika väl kunnat vinna flera va dem, men i slutändan ändå förlorade med 4-0 i matcher. Det starkaste hockeyminnet kommer dock från det play off som föregick det där sista kvalet. Tre matcher mot AIK. Klar BIK-seger i den första matchen, förlust på bortaplan. En tredje, helt avgörande match i Nobelhallen. Trångt på läktarna, grym stämning hela matchen och ett riktigt drama på isen. En jämn, nervpirrande match som slutar 2-2 vid full tid efter att AIK fått in kvitteringen genom ett skitmål med bara sekunder kvar av matchen. Förlänging. Sudden death, mål och matchen är slut. Första förlängningsperioden mållös. Men så, med strax under sju minuter spelade i matchens femte period får Calle Berglund pucken av Wessner, får tid på sig i tekningscirkeln, skjuter och... Det förlösande vrålet. Allt bara exploderar i en ljudvolym jag aldrig tidigare under alla år på den där läktaren varit med om. En närmast obeskrivlig eufori där jag kommer på mig själv med att med armarna rakt upp i luften studsa upp och ner där jag står på läktaren. 3-2 BIK och själva det extatiska klimaxet på en briljant säsong. Alla känslor i hallen då, det går inte att beskriva. Än idag är det nog ingen som vet vem som fick priset som matchens spelare, för det oerhörda kollektiva vrålet från läktarna överröstade allt som kom ur högtalarna.

Det är de framgångarna som gör det så extra tungt och surt att bära den här höstens dåliga resultat. Vi var i toppen. Det kändes som att det var där vi hörde hemma. Fast kanske är det också en del av förklaringen till att det gått som det gått. Laget och föreningen såg sig själva som en toppklubb och glömde någonstans det som tagit dem dit. Underifrånperspektivet och vi mot världen-känslan som genom åren byggt vad BIK står för, det hårda jobbet, kampen. Kanske blev man lite för bekväm med identiteten som topplag att man trodde att det skulle gå lite av själv. För låt oss vara ärliga, nyförvärven inför säsongen motsvarade inte alls vad som lämnat. Kanske fanns det från ledningens håll en övertro på "sanningen" att spelare alltid blommar ut i BIK?

Påsken kom och gick utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Jag bestämde att eftersom julen har sin glögg och midsommar sin nubbe men påsken inte har någon egen alkoholhaltig dryck ska man dricka punsch på påsk. Påskpunsch helt enkelt. Gjorde bland annat en parfait på punsch som blev ganska toppen. Under året har jag haft som ett lågintensivt pågående projekt att bli bättre på desserter, för det är något jag annars varit lite sisådär på. Det stannade av en smula under hösten, men kommer nog fortsätta under 2018. Nästa steg är att skaffa en brännare så att jag kan få till den perfekta creme bruleen. Tänker att jag till nästa jul kan försöka experimentera fram en creme brulee smaksatt med julmust? Dessertprojektet har annars gått helt okej under året. Jag har bakat madeleinekakor, gjort egna punschrullar, experimenterat med chokladbollar och en del annat smått och gott, ibland med kanonresultat, någon gång mindre lyckat. Som med allt krävs det ju träning och erfarenhet för att bli vass.


Så flyttade hon i huset mitt emot. Jag är inte förvånad att det hände, hon hade alltid en aura mer urban än Karlskoga. Jag har skrivit om den händelsen förr och ska inte uppehålla mig särskilt mycket vid den, men visst det var på sätt och vis en av de händelser som på gott och ont kom att prägla året. Det var jobbigt då eftersom det på ett så tydligt sätt krossade den allra sista resten av dumdristigt hopp, men med tiden visade det sig bli ett lyft, en blessing in disguise. Det var så oerhört skönt att bara kunna släppa allt det där. Att inte ständigt bli påmind. Som sagt, jag ska inte orda så mycket kring det, det är historia. Såhär i backspegeln kan jag dock se att jo, jag var ganska orimlig kring allt det där. Det finns ett par tillfällen, ett par ageranden, där jag nu med tidens perspektiv kan se att jag inte riktigt var mig själv.

Den isande känslan när jag såg annonsen och insåg att hon skulle flytta kommer jag nog aldrig att glömma, men jag kommer heller aldrig att glömma vilket lyft och hur otroligt skönt det var att under sommaren kunna sitta på balkongen utan att varje gång en port öppnades rycka till i ett "är det hon?".

Strax därefter, i maj, kom en liten framgång. En framgång jag just då behövde. Telefonen ringde, och det visade sig vara en rekryterare som för ett första urval ville ställa några frågor. Det har hänt förut, men det som gjorde det här tillfället speciellt var att det gällde något av ett drömjobb. Vid det laget hade jag ännu inte landat i att hon i huset mittemots flytt var ett lyft och en välsignelse, utan jag ältade ännu och sörjde på sätt och vis allt det som aldrig hände. Så den framgången, den lilla framgången, betydde mycket. Tyvärr gjorde jag en ganska dålig insats, oförberedda telefonintervjuer är ju inte direkt min starka sida, och gick inte vidare i processen. Det gjorde mig mer besviken än jag hade trott att få det beskedet, betydligt mer besviken än vad jag brukar bli av ett avslag. Det fick mig att inse hur gärna jag velat ha just det jobbet, hur det utan att jag var riktigt medveten om det var exakt vad jag vill göra. Jag kan ännu, mer än ett halvår senare, vid vissa tillfällen bli en smula vemodig när jag tänker på det. Särskilt vid de tillfällen då jag mot bättre vetande inte kan hålla mig från att gå in på företagets hemsida och se vem det var som fick jobbet, fast när det händer är jag i och för sig oftast en smula vemodig redan från början och på humör för att vältra mig i min egen självömkan. Nu har jag dock sett att samma arbetsgivare annonserat ut en liknande tjänst i en annan del av organisationen, och den här gången går de inte genom något jobbigt rekryteringsbolag. Så kanske ändå. Kanske.

Fast det kom något gott ur den besvikelsen också. Det fick mig att fatta vad jag verkligen vill göra, en riktning att sikta mot helt enkelt. Naturligtvis inte så att det är exakt en sådan tjänst eller inget, men en ungefärlig idé om åt vilket håll jag utan att stänga några dörrar bör röra mig. För det är ju ofta så, man inte vad man vill förrän man inte når dit. Som scenen i vänner när Rachel inser att hon vill ha barnet hon är gravid med genom den besvikelse som drabbar henne när Phoebe, listigt nog, påstår att testet är negativt. Och kanske är det som antyds i en av kents allra sista låtar att det svåra egentligen inte är att nå dit man vill, utan att veta vad man vill. Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha. Om du visste var du skulle, skulle du komma dit en dag.

Sommaren kom och well, många kommer kanske minnas den som regnig och kall. Själv minns jag den dock som ganska bra. Ingen jobbig idiotvärme, utan ganska rimliga temperaturer överlag. Och det var en hel del sol, så det var ändå varmt längs med väggen ute på balkongen. Dessutom var det väldigt lite åska, och nästan inga getingar alls vilket ju är en klar fördel. Så himla gött att kunna dricka vin i solen utan att det dyker upp massa getingar som vill smaka.

Det var under sommaren jag på allvar började lyssna på Snedtänkt under mina promenader. Vill minnas att jag hade lyssnat på något avsnitt tidigare, men det var under sommaren jag fastnade, föll och förälskade mig i den älskvärt smala podden om all den där konstiga, udda äldre kulturen man älskar.

Såg en hel del bra livemusik under sommarhalvåret. Redan tidigt i maj, under den där första riktigt varma perioden, hade jag sett Whitney Rose på Statt. Vi var, förbandet inkluderat, inte mer än 10-15 personer i publiken och som jag skrev i årslistan, det kommer bli något att berätta för barnbarnen. Visst gjorde hon en ganska omfattande Sverigeturné, men det kändes ändå som en speciell kväll. Och blir Whitney Rose allt det hon har potential att bli, då vetesjutton om någon i framtiden kommer tro på att hon stod på scenen på Statt i Karlskoga en av de första dagarna i maj 2017. Fast det gjorde hon, och jag var där.

I slutet av juni såg jag Tomas Andersson Wij nere vid sjön. Det var fint och bra, men kanske var den flotte som utgjorde scenen en smula för långt ut för att man skulle få den riktigt intima och nära känslan. Och så är det ju sällan konserter tjänar på att man står och är nojig över eventuella måsattacker. Måsar ja, de är ju som de är. Fast någon vecka eller så tidigare hade jag för första gången i livet varit nära att bli attackerad av en kråka. Jag kom väl för nära ett bo med ungar eller något, men plötsligt hörde jag ett intensivt kraxande och såg en stor kråka som gjorde dykningar mot mig. Jag klarade mig undan, men sedan undvek jag att promenera just där fram till sensommaren.

Och på tal om sensommaren, i augusti var det så åter dags för livemusik på Kupolen. Och inte bara där, utan även på parkeringen nedanför. Putte i Parken firade tio år med att återvända till platsen för den ursprungliga festivalen. Ett jävligt trevligt initiativ. Jag tyckte ju det var tråkigt när festivalen valde att flytta för ett gäng år sedan, så det kändes fint att åter få gå uppåt den gamla parken och se bra band. Helt gratis dessutom, bara en sådan sak. Det var ett par roliga kvällar. Från det att Lite Jinder inledde festivalen på fredagskvällen tills jag gick hem genom spöregnet på natten mot söndagen var det nästan som förr när man gled runt på området och kollade på band och drack öl och hade good times. Det var ett kärt återseende. INVSN spelade på Kupolens scen och det var den bästa spelning jag sett i år. Intensivt, nervigt, nära. En överkörning på sätt och vis.

Festivalen kändes lyckad så någonstans hoppades jag att de skulle återkomma även till sommaren. Så blir det inte, och det var väl väntat. Fast hade de kört ett år till så vetesjutton om jag lyckats hålla mig ifrån att försöka tjata in att Klubb Perfektion skulle få ratta dansgolvet en av kvällarna. Spela sköna festival- och indiehits in på småtimmarna, återigen se dansgolvet nedanför en fyllas, åter få se den där lyckliga glansen i ögonen hos hen som äntligen får dansa till den där låten. Det hade varit fint.


Hösten rullade så sakteliga in. Vardagen fortsatte, blandades upp med ett krogbesök då och då. Jag blev kallad till möte på Arbetsförmedlingen och hux flux var jag anvisad ett program. Där har jag gått under senhösten och vintern. Stundtals har det känts som slöseri med tid, men det har också funnits bra delar i det. Det har identifierat problem och jag har trots allt fått vissa verktyg som hjälper mig vidare i jobbsökarprocessen. Fast först och främst så fick jag pengar för det. Inte mycket, men för första gången på länge fick jag (har jag) någon form av något sånär regelbunden inkomst. Jag drivs egentligen inte av pengar, och jag är på många sätt ganska ointresserad av dem, det är ju bara pengar. Men de underlättar onekligen en hel del.

I mitten av oktober gjorde jag något det var längesedan jag gjorde sist och som jag bara ett par månader tidigare definitivt inte trott att jag skulle göra. Jag åkte på en Ålandskryssning. Min systers kille ha dragit ihop släkt och vänner för att överraska henne med nämnda kryssning i samband med att hon fyllde 30. Det blev lyckat och faktiskt riktigt roligt. Men jäklar vad trött jag var efteråt. Tog nästan halva den efterföljande veckan för att jag skulle vara tillbaka i gammalt gott slag. Så kan det gå när man festar till långt in på natten och sedan kliver upp för tidigt för att klockan på telefonen ställt om sig till finsk tid.

Ytterligare ett par veckor senare fyllde så jag år. Hade födelsedagsfest för mina kompisar dagen efter, men det blev en ganska stillsam historia. Våra fester blir ju ofta det nuförtin. Förberedde en del snacks och kakor och tilltugg till festen, men tog kanske i en smula för det blev ganska mycket kvar. Har nog faktiskt fortfarande kvar några punschrullar och madeleinekakor i frysen. 2017 har, på tal om punschrullar, annars varit punschens år. Det blev en liten punsch redan efter middagen första kvällen i Kalmar, sedan blev det påskpunsch och efter det har det liksom bara rullat på. Lyckades till och med tjata in punsch i sortimentet på red brick, vilket ju känns som en liten bedrift. Drack den sista skvätten ur den flaskan när vi var ute strax före jul, så nu blir det spännande att se om de tar in en flaska till eller om punschutbudet i Karlskogas barer åter är strypt. Hoppas att de tar in en flaska till. På den tidigare nämnda Ålandskryssningen köpte jag en sort jag inte sett förut. Den var lite annorlunda mot de vanliga sorterna de har på systemet här i stan. Dessvärre var den väldigt god. Säger dessvärre för den var hantverksmässigt gjort och säljs bara på systembolag i närheten av tillverkningsorten. Fast den kanske går att beställa i och för sig. Det måste jag ta och kolla upp.

Hade varit ganska mycket innan födelsedagen och jag hade haft tankarna på annat så jag glömde helt bort att önska mig något. Men jag fick pengar till en ny telefon. Min gamla fungerade visserligen fortfarande men den började bli rätt sliten och seg och minnet var nästan fullt. Jag hade ju trots allt haft den i lite drygt 5,5 år, och det är ändå ganska länge i dagens läge. Så det var nog dags att byta. Eftersom Apple just släppt nya telefoner blev det en sån. En sprillans iPhone X kunde jag hämta ut alldeles i slutet av november. Det tog ungefär en halvtimme sedan älskade jag den, och efter en dag kändes min gamla telefon plötsligt väldigt liten. Den som när jag skaffade den kändes ganska stor och våmlig.

November gick utan några större incidenter, åtminstone bortsett då från att BIK tappade formen totalt och började sitt fall genom tabellen ner till den jumboplats de ligger på idag. Men det har jag ju redan nämnt. Det blev deceber, advent, jul. Julen blev lite annorlunda i år eftersom det trots mina protester bestämts att den vanliga julklappsutdelningen skulle ställas in och ersättas med ett spel. Jag bestämde mig för att inte delta, för den typen av spel och lekar är verkligen inte min grej och jag tycker inte det är särskilt kul att varken ge eller få en något opersonlig julklapp som ska "passa alla". Det kändes, och känns fortfarande som ett riktigt beslut. Det låg ingen som helst protesthandling i det, jag var bara tvungen att lyssna på vad som kändes bäst i magen. Fast till nästa år hoppas jag att den vanliga julklappsutdelningen gör comeback. Julen ska ju vara överflöd och för mycket av allt, och det är ju den enda dag på året jag tillåter mig att vara materialist. Hur som helst var det en fin jul i vilket fall. Även om det var lite retsamt att det var snö och minusgrader och hur perfekt vinterväder som helst helgen innan, för att lagom till jul bli plusgrader, slask och gröna gräsmattor. När vi gick från efterfesten till efterefterfesten på juldagen var det rentav sådant spöregn att mina handskar ännu var blöta inuti när vi skulle gå till farmor och äta middag på annandagen.
Mellandagarna passerade, det blev nyår och nu sitter jag här och försöker sammanfatta året.


2017 har varit en år av upp ner, med sina toppar och dalar. På sätt och vis ett förlorat år. Jag har nästan inte fått något vettigt skrivet alls. Det där romanmanuset jag hade som mål att få i inskickningsbart skick under året ligger fortfarande snudd på orört. Det har förvisso sin skäl, men ändå. Jag är fortfarande lika arbetslös som jag var när året började. Allt bara pågår och det är som att jag står och stampar på samma plats. Den där positiva grundtonen jag surfade på under årets första vecka tonade ut och ersattes under årets första månader av betydligt mörkare ackord. Sedan har det ömsom gått i dur, ömsom i moll. Toppar och dalar.
Samtidigt känns det som att 2017 blev början på något, som att det lagts en grund vilken kommer leda till resultat om inte omedelbart så åtminstone inom hyfsat överskådlig framtid. Saker har sats i rörelse och jag kan blicka framåt. Något kommer hända. Kanske i det yrkesmässiga, kanske i det privata, kanske både och. 2018, det känns lovande.

Det var också året då min generations ungdom defibrilerades igång efter att ha dött i samband med kents avsked i slutet av 2016. För under våren landade den i våra strömningstjänster, Henrik Berggrens återkomst. Utan förvarning, plötsligt fanns den bara där. Som jag spelade den där första singeln när den kom. Som jag spelade albumet när det kom. Det kom inte direkt som någon överraskning att den där första singeln, To my brother Johnny, var min mest spelade låt 2017. Och jo, den kom ganska perfekt i tid, för just då kändes det som att it's like nothing is for real now, moments pass like on a screen now.

Året bjöd på en del utekvällar såklart. Rentav med ett nytillskott bland ställena vi frekventerat. Rockbar. Vi var där första gången på trettonhelgen. Käkade och kollade på en kille som spelade blues. Träffade gött folk. Sedan dess har vi varit där lite då och då under året. Priset på ölen har kanske stigit en smula, och publiken verkar ha cementerats en del, men det är fortfarande ett skönt opretentiöst ställe med lagomt halvsunkig rockkänsla. Kommer nog fortsätta gå dit då och då även 2018. Skulle gärna göra en favorit i repris och gått dit trettonhelgen i år också, men nu har jag ju lyckats gå och bli sjuk så vi får väl se hur det blir med den saken.
Fast det har inte bara varit nytillskott, det försvann också ett ställe. Allstar gick i konkurs och slog igen under hösten. Trist, för det var ett bra ställe. Visst var det en sportbar, men det var likväl ett gött ställe att sitta och dricka bärs på. Dessutom med fördelen att varken ta inträde eller ha något högljutt/trött/kasst coverband som stod och störde. Dessutom gick nattklubben på Statt även dem i konkurs. Där har vi inte varit några frekventa besökare, vi var där förra sommaren annars var det nog tio år sedan jag var där (med undantag för Whitney Rose-spelningen och ett par jazzkvällar är klart), men det känns ändå lite sorgligt. Det är ju trots allt det som var det stora epicentret i nattlivet när jag en gång i tiden först begav mig ut i den världen. Det var dit alla gick, det var det hände, åtminstone när man var 18-20. En anrik institution. Generationer av Karlskogingar har festat där, men nu är det alltså över. Studentstatt, juldagsstatt. Kommande generationer kommer inte ha en aning om vad vi pratar om.

Däremot har O'Learys nu öppnat i stan. I Wictorias gamla lokaler. Också en ärevördig institution i nattlivet här i stan. Där, på O'Learys alltså, har jag dock inte hunnit vara än. Det kommer när det kommer, funderar på att slinka in och ta en öl bara för sakens skull någon gång när jag varit nere på stan. O'Learys i Kalmar har jag däremot varit på. Där var vi i vintras när vi var i Kalmar. Första kvällen efter att vi varit på Popidyll (älskade gamla Popidyll, vilket kärt återseende), och så igen andra kvällen med Koffe och hans polare. Sprang på något folk där som vi skulle hänga med på efterfest, men sedan fick vi veta att de bodde uppe i Berga och så långt pallade vi inte att gå. Jag tror det var då jag gick en sväng på mörka gator och det kändes som förr i tiden när man gått där på väg till eller från eller mellan någon fest. Det kändes, som så mycket under den där Kalmarresan, fint.

Under året har jag annars haft hälsan med mig. Hälsenan borträknat då är klart. Ett par förkylningar, minns en i början av året då jag stod vid fönstret, lyssnade på Frida Hyvönen och drack äppelglögg för att lindra halsontet, men inget värre än så. Dock åkte jag i backen på juldagen när jag skulle spexa och krama om en bekants bekant och tappade balansen, och sedan dess har jag haft en svag aning av huvudvärk, ni vet lite som när man suttit framåtlutad för länge. Det får vi väl se vad det blir av. Skulle gissa på att det är nackmusklerna som fått sig en smäll. Borde såklart kolla upp det så att jag inte slagit i huvudet eller så, men nu har jag dragit på mig lite halsont och verkar vara på gång att bli förkyld så det är väl bäst jag avvaktar tills det har lagt sig så jag inte blandar ihop eventuella känningar med febersymptom.


Blickar vi framåt mot 2018 känner jag mig som sagt hoppfull. Det känns som att något kommer hända. Den känslan har jag visserligen haft då och då även tidigare utan att det faktiskt hänt något, så jag håller såklart förväntningarna på en rimlig nivå. Men det är något som jag vet inte, det är som att det är 2018 som är året liksom. 2017 hade jag som mål och ambition att få mitt romanmanus så bra och färdigt att jag om jag ville skulle kunna skicka in det till förlag. Sedan hände en del och det blev inte så. 2018 ska jag få det så färdigt. Jag ska göra det som krävs för att nå dit. Jag avger ju inte nyårslöften och det kommer jag inte göra nu heller, men jag har som definitiv ambition att äta mer vegetariskt och mindre nöt- och fläskkött under 2018. Har tidigare haft som "regel" att äta köttfritt minst en dag i veckan, det kommer jag nu dubbla till minst två dagar i veckan. I övrigt siktar jag på att få ner det röda köttet till en eller max två dagar per vecka, möjligtvis tre om någon av dem är vilt. I övrigt får det bli fågel och fisk. Kan det bidra till att minska mina utsläpp av växthusgaser är det en förändring jag gärna gör. Dessutom finns det så pass mycket bra vegetariska produkter nu för tiden så det är en väldigt lätt sak att göra. Och jag konsumerar (och reser) så pass lite i övrigt så det är ungefär det och att ta kortare duschar jag kan göra som gör någon egentligen skillnad. Så då är det också vad jag får göra, för vi behöver alla dra vårt strå till stacken för att kunna få kontroll över utsläppen. En person som äter en portion mindre kött i veckan gör kanske ingen skillnad, men tänk om alla gjorde det. En person som tar en promenad till affären istället för att ta bilen gör ingen skillnad, men tänk om alla gjorde det. En person som avstår den där flygresan och tar tåget istället gör ingen skillnad, men tänk om alla gjorde det. Många bäckar små och alla kan göra något.

En förhoppning jag hade inför 2017 var att bli (lyckligt) kär. Det har inte hänt. Kanske kommer det inte hända under 2018 heller men vet ni, jag är helt okej med det. Klart att man vill bli kär och träffa någon, det vill väl alla. Men det händer när det händer, och det är ju inget man riktigt kan styra över. Ta det som det kommer, live and let live, allting flyter. Fast det är klart, under sista kvartalet har jag ju faktiskt vidtagit vissa åtgärder som förbättrar möjligheterna att det faktiskt händer. Jag övertalades (läs: lät mig övertalas) att skaffa Tinder och alldeles i slutet av året fick jag ett infall och skickade en ansökan till tv-programmet första dejten. Jag vet fortfarande inte om det sistnämnda verkligen är en bra idé, men vad sjutton man ska ju utmana sin bekvämlighetszon. Och jag tänker att visar det sig att de vill ha med mig så får jag väl ta ett beslut då hur jag ska göra. Att använda Tinder i Karlskoga är ju dock sådär. Stan är ju inte så stor, många flyttar härifrån och många av de som blir kvar är redan ihop med någon, så utbudet blir ganska skralt. Jag har visserligen ställt in avståndet för att täcka in både Örebro och Karlstad, men det nappar inget vidare där heller. En annan aspekt att ta i beaktande är att täcker jag in både Örebro och Karlstad så täcke jag dessutom in alla tåg mellan Stockholm och Göteborg samt tåg och bussar mellan Stockholm och Oslo. Så en väldigt stor andel av de som dyker upp i flödet (och som är intressanta) befinner sig enbart på genomresa. Tyvärr. Sedan är jag i och för sig rätt selektiv (läs: kräsen) och swipear själv höger relativt sällan. Mest för att de allra flesta har ganska platta och intetsägande presentationer av  sig själva. Alla (nåja, nästan alla i alla fall) kan lägga upp en bild där man ser bra eller spännande eller intressant ut, men det är i presentationstexten man verkligen kan säga något om vem man är. Synd att inte fler utnyttjar den bättre.

Nog om det, vad tror vi mer om 2018? Jag hoppas att BIK reder upp säsongen och klarar sig kvar ut kval. Och skulle de trots allt hamna i kval hoppas jag de klarar det och inte åker ur. Det vore katastrof. Fast även där är jag hoppfull. Faller bara de nya spelare de fått in i laget nu väl ut och spelet kommer ihop på ett bra sätt, då kan de börja klättra. Lyckas vinna ett par matcher och få in lite självförtroende i laget, det tror jag är nyckeln nu.

Valet till hösten? Har ingen aning om hur det går, men jag hoppas att vänstern går starkt framåt och att SD, KD och gärna även resten av högern åker ur riksdagen. Ska jag ge mig på en gissning så är det väl dock att S fortsätter sin principlösa marsch högerut och tillslut bildar regering med ett (fp) eller två (fp+c) borgerliga partier. Sedan är Socialdemokraternas öde beseglat och de går mot ett förödande nederlag i valet 2022. Sedan måste vi dras med massa borgarsvin, dåraktiga kapitalkramare och brunhöger vid makten i alldeles för många år. Fast det är klart, med tanke på hur dagens sossar agerar skulle det kanske inte bli så stor skillnad.

Nå, det här är på god väg att bli mitt längsta inlägg någonsin (skriver det i word och är just nu uppe i åtta a4-sidor) så jag ska väl börja avsluta här. 2017 har varit ett år med toppar och dalar, ibland bra, ibland mindre bra. Jag kommer nog främst minnas det för den där flytten och vilken välsignelse det visade sig vara, men också för en del roliga kvällar och som punschåret. Året då vi började frekventera Rockbar, och året då jag hade mycket tid över till att fundera över mig själv. Året utan åska och getingar. Året då Whitney Rose spelade på Statt. Ett år som stundtals varit bra, stundtals varit dåligt. Det har hur som helst gått förjävla fort.

Hur jag kommer minnas 2018 vet jag inte än. Det återstår att se. Det blir spännande att få veta.

Röven!

Almtuna - Bofors 2-1 str (1-1, 0-0, 0-0, 0-0, 1-0)

Det var ju skit. Visst är en poäng alltid en poäng, men vad hjälper det när de andra bottenlagen också tappar poäng?

Lite som söndag

En tisdag som varit lite som en söndag. Så kan man nog sammanfatta den här dagen. Fast inte helt som en söndag ändå, utan så smått har väl vardagen börjat återvända, om än inte med mer än att jag kikade igenom platsbanken i förmiddags och att det trillat in fler mail på en dag än det gjort de senaste två veckorna.

Skulle jag göra ett sent tillägg till årslistan skulle jag för övrigt lägga till rekryteringsbullshit under annat dåligt. Efter att ha varit ett tag i jobbsökargamet börjar jag bli rätt less på alla tomma klyschor så kallad "återkoppling" består av. Börjar kunna de där svaren utantill snart. Eller återkoppling och återkoppling, får man ett mail med den rubriken är det egentligen en omskrivning för att man inte gått vidare. Ordet återkoppling borde i min mening sparas till när man ger något sånär personlig feedback och inte bara skickar standardsvaret om många ansökningar och blablabla. Då kan det räcka att ange en rubrik i stil med "angående rekryteringen till tjänst x". Folk är så rädda för att vara raka, allt ska lindas in eller formuleras om till sådan grad att det bara blir tomt och klyschigt.

Annars är det ju rätt skönt att det möte hos Manpower jag skulle på imorgon har blivit uppskjutet till torsdag. Då hinner man ju piggna till ytterligare en smula efter helgernas firande. Och så hinner man ju faktiskt få något uträttat innan.

2018 års första inlägg

Nyårsfirande igår alltså. Det var kul. På sätt och vis anspråkslöst, men väldigt trevligt och en klart rolig kväll. Gött tjöt, musik, vin, tv-spel och en liten skvätt punsch. Och självklart lyckades jag glömma mitt paraply när jag gick hem, vilket jag kom på när jag kommit ungefär halvvägs. Så det fick jag kila förbi och plocka upp idag när jag gick ut på den årliga nyårsdagspromenaden. Under kvällen igår kom vi för övrigt på den lysande idén att man borde göra ett fightingspel med indiepopstjärnor istället för superhjältar. Att vara typ Liam Gallagher och möta Damon Albarn, det är ju ett spel man skulle vilja spela.

Och idag alltså nyårsdagen. Den enda dag på året då man med säkerhet kan säga att nästan allt man ser och upplever på samma gång är årets hittills bästa och sämsta.
Min vana trogen de senaste åren har jag inte varit nämnvärt bakis. Började ju köra alkoholfritt mousserande vid tolvslaget för ett par år sedan, och sedan dess har nyårsdagarna varit betydligt lättare att bära. Lite trött och slö har jag varit, men inte så det stört.
Klev upp vid halv ett, drog igenom den vanliga internetrundan lite snabbt, tog min promenad. Efter det har jag väl mest hängt i soffan. Läst tidningen, kollade på någon halvdålig film som gick på tv, lite slözappande, säsongspremiären av bron. Och jo, jag var klyschig nog att beställa hem en pizza. Jag är uppenbarligen inte alltid så indie och motvalls som jag kan verka.