Nationaldag. Kan inte påstå att jag firat. Men tog på mig mina blå strumpor med gula kronor i alla fall. Har annars pga anledningar varit lite skakigt under dagen. Sov bland annat ovanligt dåligt under natten till i dag och sedan har både tankar och humör varit på lite annat håll under delar av dagen. Det är som det är. Fin kväll dock med en en film, en öl och lite bra musik.
Träffa en tjej som checkar fler boxar än någon man tidigare träffat någonsin gjort precis innan något hände som gjorde att hon behövde tid för sig själv? Japp! Drygt ett år senare komma att tänka på henne och slås av tanken att skicka ett dm bara för att upptäcka att hon typ dagen innan lagt ut att hon precis träffat någon och blivit kär? Jajemän! Dålig timing är the story of mitt kärleksliv. Förstår ni att det känns hopplöst ibland?
Skulle ljuga om jag sa att jag inte någon gång, och kanske särskilt sedan i går kväll, tänkt tanken vad som hänt om jag träffat tjejen som nämns ovan säg en månad tidigare än vi gjorde, eller om jag varit mindre rädd att tränga mig på och dragit iväg ett dm i exempelvis vintras. Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att det inte gjort någon skillnad, och även om vi fortsatt träffas är det för den skull likaledes möjligt att det inte utvecklats till något mer ändå (de allra flesta gånger man träffar någon gör det ju inte det). Men det skaver att aldrig få veta, och det gör ont att inse att man utan att ha närt den någonstans ändå burit en dröm om en förändring, ett oväntat möte eller ett trevande meddelande. Det är vad det är, det är inte första gången jag behöver tampas med sådant här, kämpa med känslan att det alltid på ett eller annat sätt skiter sig och att jag nog aldrig kommer träffa någon där både person, tid, plats och livssituationer står i rätt läge. Den här typen av besvikelser svider ett tag, men det går över. Det går alltid över. Fast jag börjar ärligt talat tröttna på att vara så oskicklig på sådant här, på att vara en klåpare i kärleksaffärer.
Det är lätt att säga att man har otur i kärlek och visst kan turen (vad nu tur ens är) spela in, men när det som för mig blir ett mönster av att det så gott som alltid skiter sig på ett eller annat sätt kan det inte bara vara otur. Du kan förlora en hockeymatch på oflyt, men förlorar du match efter match efter match efter match kan du inte skylla på otur. Då är det något, kalla det skicklighet eller arbetsinsats eller vad du vill, som inte räcker till. Det är samma sak här. Går det på tok gång på gång är det en fråga om oskicklighet snarare än otur. Jag tror personligen att jag skulle vinna på att vara mindre blygsamt ödmjuk, att stå på mig och tydligare visa vad jag vill och känner, kanske larma och göra mig till lite mer, vara lite mer framåt och proaktiv. Om vi tar det ovan nämnda som exempel eftersom det ligger nära till hands just nu skulle jag kanske tydligare uttryckt hur besviken jag blev över att det blev som det blev (och här vill jag vara tydlig med att jag inte var eller är besviken på henne, utan på situationen, på nederlaget eller vad man ska kalla det), att jag kände att det fanns något jag hade velat utforska vidare och att hon givetvis skulle få den tid och space hon behövde men att jag gärna skulle finnas där när hon kände sig redo. Alternativt kanske mycket tidigare, möjligtvis redan snart som efter ett par månader, hört av mig och bara kollat hur hon hade det, hur läget var. Problemet är bara att sådant känns svårt och obekvämt för mig. Jag har aldrig varit särskilt bra på att tydligt visa känslor, jag är sådan som person att jag i mångt och mycket riktar mina känslor inåt istället för att visa dem utåt. Samtidigt vill jag vara respektfull och vänlig, och precis som jag när jag träffar djur eller barn och inte är pushig och ska hälsa utan låter dem komma till mig vill jag inte tränga mig på. Något slags blygsamhet kanske man kan kalla det. Jag vet inte. Men det är nog något jag behöver tänka på och försöka bli bättre i framtiden, utan för den skull försöka vara någon annan än den jag är såklart. Och även om jag ibland tvivlar på att det kommer hända och även fast det alldeles säkert kommer fler besvikelser längs vägen så lär jag aldrig sluta hoppas att rätt person ska dyka upp vid rätt tidpunkt för mig också. Jag måste nog bara bli bättre på att jobba för det och inte vänta på att det ska hända av sig självt. Ett första steg kanske är att jag lovat mig själv att bli mindre rädd för att använda superlike på Tinder när det dyker upp någon jag verkligen, verkligen tycker verkar intressant eller i linje med min förvisso ganska vaga bild av vem hon som är den rätta personen är.
Haha, det här blev betydligt längre och babbligare än jag tänkt mig märker jag.
I morgon blir det mest fokus på webbpubliceringar vad det verkar. Ett gäng artiklar om Motorsportveckan som ska ut på sajten. Inte superansträngande i sig, men sådant där har en tendens att ta mer tid och energi än man tror. Alltid brukar det vara något som krånglar. Därefter kan jag inte riktigt ta helg för kommer behöva närvara vid invigningen på lördag eftermiddag. Är väl inget jag direkt ser fram emot, men man får gilla läget. Nu vet jag ju i alla fall om det till skillnad från i fjol när jag fick veta det någon timme innan utan att det då gjordes klart att det var mingel det handlade om utan lades fram som att jag skulle ta lite bilder på bilarna på torget.
Fast ett glas vin framåt kvällen i morgon lär det nog bli. Det är ju ändå fredag.